Drop in-jam i kulturskolan

Torsdagskväll i källaren till den gula stenkåk som en gång var Sundsvalls tingshus, men som numera är bas för kommunens kulturskola. En efter en har de droppat in; en slagverkare, två sångare, en pianist, tre altsaxofonister. När klockan är prick fem klickar läraren Josef Eriksson på en ljudfil på sin dator och sätter sig ner. Ur högtalarna strömmar Freedom med Charles Mingus och hans medmusikanter, i en inspelning från 1963. Alla lyssnar koncentrerat samtidigt som de ser Josef Eriksson digga, med slutna ögon, taktstampande fötter och vickande huvud. Efter en stund tonar han ner musiken och börjar berätta. Om att detta är musik med ett tydligt politiskt budskap, om hur han själv drabbades av låten då han hörde den första gången.

– Den har en sådan urkraft med sina hårda dissonanser och elaka klanger som sedan utmynnar i en grundad blues. När jag hörde den insåg jag att jazz faktiskt inte bara handlar om teknisk briljans utan också kan användas som protest.

Han påpekar att jazzen till en början var politisk genom sin blotta existens, men att den, när den börjat bli rumsren, av en del musiker började användas i mer uttalade politiska syften. De sju musikerna framför honom får höra ytterligare några exempel på jazz med budskap, bland annat Ted Sirotas Tubby. Den låten är det sedan dags att spela.

Josef delar ut mickar, sätter i gång förstärkaren och greppar en gitarr. Alla ska spela låtens huvudtema tillsammans, för att sedan, en i taget, göra en soloimprovisation. Därefter ska det hela utmynna i mer eller mindre kakofoni. Precis som när Mingus och hans band spelar.

– Jag stirrar som en galning på er när det är er tur! säger Josef med ett stort smil och räknar in dem.

Och medan mörkret sänker sig utanför fönstret bryter jammandet loss. När timmen gått och de sju musikerna beger sig ut i kvällen ser de glada ut.

– Det var kul!, säger pianisten Joachim Toft, 17, som denna kväll begått premiär på jazzworkshopen och fått mersmak, medan sångerskan Elsa Sjögren, 20, tycker hon lärt sig mycket under det år hon till och från gått på workshopen.

– Det är skönt att få släppa loss fullständigt och kunna göra fel utan att det gör något, säger hon.

Slagverkaren Ebba Wigren, 19, håller med och konstaterar att det är roligt att spela ihop med folk i olika åldrar, en åsikt hon delar med kvällens äldste deltagare, saxofonisten Peter Hollender, 52.

– Lite jobbigt var det väl i början att de andra var så mycket yngre, men nu är det bara kul! Jag spelar i några storband i stan och får lära mig fantastiskt mycket både om nya musikstilar och om hur man kan jobba med improvisation.

Att han kan gå på drop in-timmarna beror på att man inte behöver vara inskriven på kulturskolan för att delta.

– Det är grundtanken – att vem som helst ska kunna komma hit, säger Josef Eriksson och påpekar att detta är möjligt eftersom Sundsvalls kulturskola är avgiftsfri.

– Jag tycker det är extremt värdefullt att Oskar i klass 7 kan få möjlighet att spela med intensivvårdsläkaren Peter, 52!

Josef Eriksson startade jazzworkshopen bara några månader efter att han börjat undervisa på Sundsvalls kulturskola 2007.

– Lokalen var ledig och jag hade specialkompetens i improvisation. Så jag fick fria händer.

Specialkompetens? Ja, när han gick på musikhögskolan i Piteå var han med och utvecklade en kursplan i improvisationsmetodik som nu fungerar som grund vid drop in-timmarna. För även om det hela kallas jazzworkshop, handlar det i första hand om att lära sig improvisera.

– Det finns så många fördomar om improvisation, också hos musiklärare. Man tror att improvisation ska komma inifrån och att det ska var helt fritt, utan struktur, men det är bullshit. För att kunna improvisera måste man ha verktygen! Det är dem jag lär ut här.

Efter en timmes undervisning är han trött men glad. Säger att det tar på krafterna att se alla och ge dem återkoppling, och att hela tiden visa sin egen entusiasm inför musiken.

– Jag vill vara en bra förebild.

Han förbereder lektionerna ”av bara helvete” för att de ska fungera oavsett hur många som kommer, vilka instrument de trakterar (ibland har det kommit elever med instrument som man inte vanligtvis förknippar med jazz och improvisation, till exempel oboe) och så vidare. Ena gången kan det komma en elev, nästa sjutton och de kan vara allt ifrån nio år till medelålders, även om de flesta brukar var i gymnasieåldern.

– Jag gör alltid i ordning en kompbakgrund så att det funkar även om det kommer få.

För Josef Eriksson handlar det alltså om improvisation också i fråga om lektionsupplägg.

Varje gång har han också förberett några olika teman, som han kan välja utifrån deltagarna. Under de dryga två år som workshopen varit i gång har han kört nytt tema varje vecka.

– Även om man kommer varje gång ska man ha lärt sig något nytt när man går härifrån.

Det gäller också att anpassa undervisningen utifrån stämningen i rummet, och utifrån vilka kunskaper deltagarna har.

– De som inte törs sola slipper förstås. Men jag försöker locka dem att våga.