Dansen har intagit en ny position, i samhället såväl som i skolan. 100 kommuner har dans på schemat och över 200 har dansprojekt för mellan- och högstadieskolor. Och för många ungdomar är dansen inte bara en hobby utan hela deras livsstil.
Och även om företeelsen funnits så länge människan gått upprätt, har dansens språng från kulturell utkant till fokus, fått lyft av en rad olika krafter. Det internationella dansintresset och dess heta unga våg av street och hiphop har betytt oändligt mycket. Likaså danshajpen som genererat filmer, teveprogram, böcker och det snabbt framväxande intresset för alternativ till klassisk balett.
Den världsberömda koreografen Pina Bausch släppte under 1980-talet kroppens berättande fritt genom modern dans. Publiken blev euforisk och en rad koreografer och regissörer lät sig inspireras. Dansen tog sig allt större plats och när professionella kompanier kom som gäster till scener runt om i landet eller till Dansens Hus i Stockholm, strömmade ungdomarna till. Och det största dragplåstret av dem alla hette, ända fram till sin final i april 2010, förstås ”Bounce”.
Barn och unga vill numera både se dans och själva dansa, något som självfallet också ligger i linje med betydelsen av rörelse och motion inom skolan, ja i hela samhället. Dansen har positionerat sig som livsstil och har för en hel del barn och unga blivit en markör för grupptillhörighet: hiphopare, klassiska dansare, fridansare, buggare och lindyhopare, salsafreaks, zumbaentusiaster … Dansen ger också spin-off-effekter till andra fysiska äventyr som akrobatik och parkour.
Avgörande för dansens nya position är att den fått draghjälp från många håll. En av dem som med sin envishet och passion verkat för politikernas insikt om dansens betydelse och för dansens plats i skolan, är Eva Dahlgren. Hon som en gång inledde sin bana som prima ballerina men under större delen av sitt liv oförtrutet kämpade för dansens plats i skolan. Eva Dahlgren var danspionjären som såg till att ”Skellefteå blev en smältdegel för dansverksamhet”, som folkrörelseveteranen Hagar Nordmark säger i boken ”Barn Dans Skola”.
Men låt oss ta det från början. Den lilla tunna, men, av många omvittnat, brinnande Eva Dahlgren föddes 1915 och följde konsekvent sin barndoms lust för dans. Som ung for hon ut i världen och finansierade själv en dansutbildning i Paris och Rom genom att ta kokerskejobb och senare medverka i en turnerande kabaret. Men kriget bröt ut och 1944 reste Eva Dahlgren hem till Stockholm där hon öppnade dansskola. Och just att öppna dansskola, det blev hennes specialitet. Med sin man, som var läkare, flyttade hon runt mellan olika svenska städer där hon på varje ort startade – just dansskola. Så småningom slog sig familjen ned i Boliden och Eva Dahlgren grundade 1966 Bolidens barnbalett. Ett initiativ som kom att skriva danshistoria då Bolidens barnbalett under hennes ledning blev en expansiv verksamhet som förde ut barnen, dansen och ortsnamnet till dansläger och föreställningar i Sverige och utomlands. Samhället och skolan involverades och 1978 blev Skellefteå först med att ta in dans på det obligatoriska schemat.
Eva Dahlgren utvecklade en rad koreografier, bland annat Rendansen och Änglarna som med framgång dansats genom åren.
Ett av barnen i Bolidens barnbalett var Eva Dahlgrens dotter Cecilia Björklund Dahlgren. Också hon drivs av en, som det förefaller, ”ärftlig” entusiasm och viljekraft. Båda damerna Dahlgren hävdade tidigt att det är en demokratisk rättighet för varje barn att få stifta bekantskap med dans. Ingen ska heller behöva vara beroende av just den egna familjens intresse och ekonomi för att ”få gå och dansa”. Därför drev de tidigt frågan om dans i skolundervisningen. Som Cecilia Björklund Dahlgren framhåller:
– Det är vår skyldighet att se till att barn och konst möts, och med tanke på att vi i Sverige undertecknat FN:s barnkonvention har vi utfäst oss att verka för barns delaktighet i kulturen.
– Det handlar också om yttrandefrihet. Dans är ett viktigt sätt att kommunicera även utan ord. Dans är i själva verket en av de allra äldsta formerna för kommunikation.
Dessa frågor har Cecilia Björklund Dahlgren arbetat för sedan hon 1986 stegade upp till dåvarande kulturministern Bengt Göransson och, får man förmoda, tog honom med storm. Eller kanske snarare med orkan, för när Cecilia Björklund Dahlgren vill något är det svårt att argumentera emot. Det gjorde inte Göransson heller. Istället erbjöd han henne på stående fot ett jobb på Kulturrådet. Så gick man ut lite lätt med Dans i skolan i åtta kommuner, och sedan dess har dans i skolan bockat av en rad märkesår:
• 1992 introducerades regionala danskonsulenter.
• 2000 valde fyra av landets regioner att integrera dans som konstform inom högskolan.
• 2003 startade Sveriges första danslärarutbildning.
• 2005 kom programmet Dans i skolan.
• 2008 infördes Skapande skola.
• 2009 I Piteå startade institutet Dans i skolan – ett nationellt utvecklingsprogram vars mål är att alla elever ska få tillgång till dansen som kunskapsområde i skolan, samt genom metodutveckling och forskning.
I år, 2011, arrangerar 204 kommuner dansprojekt i kommunala skolor för mellan- och högstadieelever. Därutöver gör 56 friskolor detsamma. Och, dessutom, till dags dato har 100 kommuner permanentat dans på schemat.
I Piteå finns sedan hösten 2008 Institutet Dans i skolan som arbetar nationellt för att alla barn och ungdomar från förskola till gymnasiet, ska få möta dans som uttryckssätt och för att stärka forskningen inom området.
Basar för detta gör Cecilia Björklund Dahlgren som nu vill etablera dansen som eget forskningsbart ämne. Men eget ämne eller inte, om barn, dans och skola finns redan mycket att läsa i form av rapporter och avhandlingar. Det kan var och en som söker på nätet konstatera. Och hur imponerande dessa luntor än ter sig, ger ändå det levande livet mycket inspiration på vägen.
Jag talar med Lisa Spets, grundare och konstnärlig ledare för Zebradans, sedan 1999 en samlingsplats för koreografer, pedagoger och kompanier som dansar för och med förskole- och lågstadiebarn. Till Zebradans i Stockholm vallfärdar förskolor och familjer för att se koreografer som Gunilla Heilborn, Minna Krook, Ossi Niskala, Su-En, Claire Parson, Dansgruppen Agnes, Lisa Spets, Malin Hellkvist Sellén och många fler. Men strömmen ut är lika stor. Från Zebra åker man ut med föreställningar och dansverkstäder. Det är som Lisa Spets säger:
– De barn och unga som genom Skapande skola-projekt liksom genom Dans i skolan, får undervisning och inspiration ute på förskolor och skolor, de blir ofta väldigt nyfikna på att se föreställningar. Efterfrågan har blivit oändligt mycket större.
– Numera, och det är viktigt, är det ytterst sällsynt att publiken inte vet att det är just dans de kommer hit för att se. Det roligaste som tillkommit, tack vare Dans i skolan, är publikens nyfikna öppenhet för ett mer avancerat formspråk.
Dorte Olesen heter koreografen som tillsammans med Dansstationen i Malmö, fyra dansare och en grupp niondeklassare från Humfryskolan, driver projektet ”Made in Sweden”. Humfryskolan har profilerat sig genom att väva in estetiska ämnen i lärprocessen eftersom man är övertygad om att detta också hjälper eleverna att bättre tillgodogöra sig andra ämnen. I en medveten satsning under lång tid formade Dorte Olesen, dansarna och eleverna en virvlande, kraftfull och interaktiv föreställning om livets stora känslor. Medverkande ungdomar fick byta ut vissa lektioner mot dans, men utöver detta kom man sedan utan knot på eftermiddagar och helger för att repetera dansverket. Eleverna överträffade sig själva. Dansarna blev imponerade och publiken jublade. Projektet fortsätter nu med nedslag i andra intresserade skolor och man döper om förställningen efter plats. ”Made in Helsingborg” och ”Made in Vara” genomfördes under vintern 2010-2011 och till hösten blir det ”Made in Hässleholm”. Peter Sunesson från Dansstationen berättar:
– Vi har skapat en form för ”Made in”. När vi åker ut till en grupp börjar vi genast att arbeta med att introducera ungdomarna i dansverket. Vi prövar oss fram till rätt attityd, inspirerar dem att vara ärliga i sina uttryck, gå ner i sina djup, att stå för vad de gör på scenen, våga ta plats men samtidigt vara lyhörda mot gruppen. Och att bli disciplinerade. Vi repeterar under en vecka och kör sedan föreställningen ytterligare en vecka, både offentligt och för skolor. En del av arbetet förläggs under lov, som i Vara och Helsingborg, på höst- och sportlovet. Det är faktiskt otroligt vilket sjuhelsikes engagemang ungdomarna visar!
Ibland behövs viss inledande uppvärmning och pepp då skolor får besök av pedagogiska dansare. Emilie Garmén är en av dem som reser runt med ”Made in”. Utöver detta arbetar hon med olika koreografer och ingår dessutom i ett stort stödjande feministiskt scennätverk, ÖFA-kollektivet. Och just från ÖFA åker man gärna ut till skolor.
– Det finns en utbredd uppfattning, en slags fixbild, av hur dans ska vara och många lärare ser glada ut och säger att ”va kul att vi får hit lite annorlunda gymnastik”, säger Emelie Garmén.
– Så vi börjar med ett ordentligt elevsnack. Vi prövar den där ”fixbilden” och får nästan genast kommentarer av typen ”jag kan inte dansa” eller ”jag kommer inte att dansa”. Och då svarar vi ofta att ”Okej, men ’dansa’ det kanske inte vi heller kommer att göra”. Och så kan vi inleda med rörelse. För det är ju vad allting i grunden handlar om. Att röra sig och uttrycka sig genom rörelse. Den som suckar och inte vill vara med vågar oftast ändå komma ut på golvet. Särskilt om vi gör något som de inte alls förväntat sig, det som är utanför ramarna.
Emelie beskriver hur också de truliga, de som Cecilia Björklund Dahlgren beskriver som ”de många högstadieeleverna som inte ens vill ta av sig jackan”, att till och med de oftast prövar att skriva sitt namn genom en rörelse.
– Bara så, skriv ditt namn med din kropp. Det blir en start. Ja men det går ju! Man kan skapa sitt eget uttryck!
Och de många unga som plågas av helt förvridna självbilder? De som hetsäter och/eller svälter sig. De som ständigt går med blicken i marken eftersom de tycker att de är för fula, för fel och för långa …
– Många har svårt att acceptera sig själva. Men jag har varit med om hur dansen medverkar till en ny kroppsglädje. Man har liksom kunnat bli vän med sig själv. I varje fall lite grann. Det är ju i alla fall just den här kroppen som ändå gör det möjligt för mig att faktiskt för en stund känna mig så fri att jag kan forma mitt eget namn i rummet. Man kan röra sig på ett helt fantastiskt sätt utan att man för den skull måste framstå som värsta artister på teve. Det blir så tydligt när vi arbetar med grupper ute i skolor och i ”Made in”, i det projektet har jag sett ungdomar som går från noll till hundra bara efter några dagar.