Värna barnen

Skolverkets omfattande utvärdering av metoder mot mobbning gav ett magert resultat, skriver Zelma Fors. I stället för att jämföra olika metoder valde man att titta på specika faktorer i de skilda programmen.

När Skolverket redovisar resultatet i rapporten Utvärdering av metoder mot mobbning visar det sig att den ursprungliga intentionen att jämföra till exempel Farstametoden, som är en samtalsmetod, med Olweusprogrammet, som är ett program för organisationsutveckling, inte var möjlig att genomföra. I stället valde man att titta på specifika faktorer i de olika programmen. Man konstaterar att det inte fanns något motstånd bland personalen att arbeta med Farstametoden medan det fanns motstånd hos personalen att arbeta med Olweusprogrammet. ”Det tog mycket tid”, sades det bland annat.

Av de skolorna som använde sig av Farstametoden fanns det skolor där varken personalen eller eleverna visste vem som arbetade i teamet eller hur de arbetade. På 90-talet när det blev vanligt att sådana team inrättades hade de ofta syftet att just befria en del av personalen från att arbeta med att konfrontera elever som mobbar. Det var organisationens motstånd mot förändring.

Normen att bestraffa och hota elever har en lång tradition i skolan och representeras väl i Farstametoden. Tillvägagångssättet är att eleven inte ska veta varför man hämtas till samtal, utan överraskningsmomentet anses vara det verksamma. Vid samtalen ska flera vuxna närvara och elevens upplevelse efterfrågas inte. Det är ett övergrepp på barnet med utgångspunkt i dagens normer där barnet måste ha rättighet att lämna sin egen version.

Om det skulle uppstå motstånd mot metoden skulle jag tolka det som att skolnormen är på väg att förändras, från påverkan genom hot och bestraffning till påverkan genom tillit och omsorg. Utvärderarna skriver att det inte fanns något motstånd mot programmet, vilket de tolkade som att den har legitimitet.

Att implementeringen av Olweusprogrammet möter motstånd på en skola är helt naturligt. Det kräver ju att alla ska involveras i det gemensamma arbetet och att man aktivt ska arbeta med skolans värdegrund och hur den gestaltas i både tanke och handling.

Den skolledaren som väljer att införa ett organisationsutvecklingsprogram – oavsett vilket – med bland annat en återkommande tid för gemensam reflektion, en och en halv timme var-annan vecka i 18 månader, har redan genom detta skapat en grogrund för motstånd.

I Skolverkets utvärdering talar man om kooperativa lag, vilket är ett intressant begrepp och som kan ge associationer att det är något som utmärker skolan där alla ingår i ett kooperativt lag. Vad jag förstår används beteckningen för tvärprofessionella team, det vill säga lärare, kuratorer, specialpedagoger. Just kooperativa lag lyfts fram i utvärderingen som en mycket verksam faktor.

Om man skulle tillämpa ”kooperativa lag” som begrepp i ett koncept för organisationsutveckling som gäller alla vuxna inom skolan skulle det bli en mer adekvat benämning. Det gäller också arbetet med en gemensam värdegrund så som Olweusprogrammet förespråkar.

De team som specifikt arbetar med mobbning och kränkning kan knappast arbeta avskilt med det, utan måste utgöra stödteam till de som arbetar närmast eleverna. Men det kräver ett förhållningssätt som bygger på stöd och omsorg, för varje elev har rätt att få sin version berättad oavsett vad som har hänt. Dessutom måste skolan arbeta aktiv med de elever som försöker ta kontroll över andra för att använda dem för sina egna behov.

Av den omfattande utvärderingen av metoder mot mobbning blev det ett magert resultat. Att arbeta sig fram till en gemensam värdegrund för hur man ska förebygga och åtgärda mobbning är en av de största utmaningarna i vardagspraktiken. Hur man ska hantera motstånd i det arbetet är en av grundpelarna.