"Nerbrutna själar som visserligen undervisade sina elever om hur viktigt det är att våga uttrycka sig kritiskt och att stå för sin åsikt, men som nu var helt tysta." Mikael Ekström om bristen på mod att våga säga i från.
Jag blev lätt kallsvettig när jag kom in i fortbildningslokalen och såg att alla stolarna var placerade i en stor cirkel. Det brukar sällan båda bra. Det blev inte bättre när alla pedagoger hade anlänt, uppemot 60 stycken, och vår före-läsare presenterade sig.
Hon hette RoseMarie och hon berättade kort om sig själv samtidigt som hon höll i Qvintus. När hon var klar skickade hon runt Qvintus och den som fick Qvintus skulle berätta tre saker om sig själv. Qvintus var en brun teddybjörn med en liten blå tröja. Någon tyckte att han var söt. Det var fruktansvärt pinsamt, men det skulle bli värre.
Efter denna minst sagt annorlunda inledning var det dags för något som RoseMarie kallade »uppmuntrare«. »Ah, kaffe«, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag hade fel.
En »uppmuntrare« var en övning som gick ut på att alla skulle springa runt på golvet framför stolarna och föreställa ett djur.
Vad var det här för dumheter? Varför reagerade ingen? Skulle någon av oss genomföra denna idiotiska övning med en klass, skulle minst en elev ställa den högst befogade frågan: »Varför ska vi göra det här?«
När jag tittade mig omkring såg jag att det fanns en tomhet i mina kollegers ögon som jag inte sett förut. Nerbrutna själar som visserligen undervisade sina elever om hur viktigt det är att våga uttrycka sig kritiskt och att stå för sin åsikt, men som nu var helt tysta. Kolleger som var äldre och mer erfarna än mig. Kolleger jag såg upp till. De sa inte ett ord.
Var det mig det var fel på? Var det bara jag som upplevde situationen som förnedrande? Hur var det möjligt att 60 vuxna människor bara satt passiva och lät sig behandlas som barn av en välbetald föreläsare, som av någon anledning fortfarande höll i Qvintus?
När RoseMarie hade instruerat oss om »uppmuntraren«, utan att för den delen lyckas förklara syftet, rusade mina kolleger upp från sina stolar och började imitera olika djur. De for omkring som galna. Någon flaxade med armarna, en annan ålade på golvet och alla var de mer eller mindre lika engagerade.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte deltog i vansinnet, att jag reste mig upp och gick därifrån, att jag bad RoseMarie dra åt helvete, att jag lyckades behålla min stolthet, men livet går inte alltid som man tänkt sig.
Så jag fann mig själv stå och skrapa med foten på golvet i ett taffligt försök att symbolisera en häst.