Kön och heder bryter tabun

— Suka. Det är som hora, fast lite snällare. Och ibland när jag är arg använder jag alla svärord jag kan. Då blir jag lugn.

Nabi Amanuel försöker säga »faan« och »jävla idiot« när hon är arg, men det vill sig inte riktigt.

— Det är nog inte min grej, jag kanske är lite blyg. Och jag tycker inte att det är så fint när tjejer är fula i munnen.

De enas om att själva vitsen med svordomar är att bryta tabun, att tänja på gränserna för vad som går att säga. Annars vore de ju inga kraftuttryck.

Alla tre går i nian i Husbygårdsskolan i norra Stockholm. Här är »din mamma« det värsta någon kan säga
till en medmänniska. Det outsagda ordet »knulla« framför är underförstått.

— Man ser på ögonen vad det betyder. Och då blir det problem, säger Madonna Tayrova.

Hon förklarar laddningen i uttrycket:

— Alla älskar sina morsor.

»Din pappa«, då?

— Funkar inte. Mamma är den som påverkar dig mest, det går långt tillbaka i tiden. Alla som bor i förorten vet vad som menas, förklarar Nabi Amanuel.

Men prova »din mamma« på en ursprungssvensk i någon annan del av stan och provokationen faller platt till marken: »Och? Vad är det med henne?«

Jämnåriga med helsvenska föräldrar har nog andra kraftuttryck, spånar de:

— Fasiken också.

— Jösses Amalia.

— Milda makaroner.

— Finns det inte något med pannkaka också?

Skämt åsido. Gamla tiders kraftuttryck duger inte längre som gränsöverskridare, inte heller himmel, helvete och skit. Det måste vara något som angriper den andres identitet.

— Annars är det som att kasta och missa, säger Hamza Mohamed.

I klassrummet svär de inte och de får inte använda den mångkulturella förortens slang i sina uppsatser. Inga »sho bre«, »ey bre« eller »gitta« (läget? hallå! sticka) .

— Lärarna vet hur vi pratar men de vill inte se det på papper. Man får anpassa sig, som en kameleont. I alla fall om man vill ha bra betyg, säger Hamza Mohamed.