På bara någon vecka får dina elever tillgång till ett språk som gör att de kan prata med 25 miljoner människor — på sitt eget modersmål. Otroligt? Nej, fullt realistiskt — om du undervisar i grannspråk.
Under min egen skoltid väckte undervisningen i norska och danska mest skratt i klassrummet – det lät konstigt och kändes meningslöst. Magistern läste högt på danska, vi fnissade, han väste ilsket och blev sur.
När jag senare själv läste till svensklärare på universitetet fnissade eller fnös många studenter åt norskan i allmänhet och danskan i synnerhet, de struntade i kurserna eller såg dem som något nödvändigt ont. Samma sak när jag var färdig lärare: några få lärare tog grannspråken på allvar, resten närmast koketterade med att de struntade i det.
Det ser i stort likadant ut i dag. Undervisning i norska och danska ingår i kursplanen för svenska, men är styvmoderligt behandlat. Få lärare, och elever, verkar ha en idé om varför det är bra att kunna grannspråken. Många lärare prioriterar ner det i stoffträngseln, de tycker att det är svårt och saknar kanske kunskaper. Dessutom anser nog många att man kan ta sig fram på engelska, även i Norden.
Men det finns faktiskt en hel del bra argument för att vi bör fortsätta att lära oss grannarnas språk.
Vi kan börja i visionerna. I höstas på Dagens Nyheters debattsida lanserade historikern och Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg en politisk idé om en nordisk förbundsstat, en ny sorts Kalmarunion. I hans dröm blir de nordiska språken särskilt viktiga. Han vill att alla elever redan från första skolåret ska läsa ett annat nordiskt språk vid sidan av modersmålet.
Det är dessutom en rättighet för alla nordbor att kunna ett skandinaviskt språk och förstå de övriga. Det slog Nordens fem utbildningsministrar fast i Deklarationen om en nordisk språkpolitik, så sent som 2006. Gemensamt vill de att Norden ska bli en föregångsregion och att den nordiska språkgemenskapen ska präglas av medborgarnas strävan att förstå och respektera varandras modersmål. I deklarationen understryker man därför att grannspråksundervisningen i skolan ska förstärkas.
Av detta syns dock inte mycket i styrdokumenten. Grannspråksundervisningen står inskriven i läroplanerna i alla de nordiska länderna, i varierande grad. I Sverige finns det uttalade mål för grannspråksundervisningen i kursplanen i svenska från år 4–6. Eleverna ska bekanta sig med texter från Norden och känna till några kännetecknande ord och begrepp, likheter och skillnader mellan de nordiska språken. Enligt målen för år 7–9 ska eleverna också känna till olika talspråk i Norden och några skönlitterära författare.
I den norska läroplanen för grundskolan är ambitionen något högre och grannspråken kommer in lite tidigare. Efter fjärde året ska eleverna ”forstå noe svensk og dansk tale”. När de går ut grundskolan ska de dessutom förstå och återge svenskt och danskt vardagstal och texter på svenska och danska.
I danska folkskolan är grannspråksundervisningen mest ambitiöst uttalad. Där finns mål från år fyra vad gäller talspråk, skriftspråk och litteratur och annan kommunikation. Efter nian ska danska elever förstå norskt och svenskt talspråk och kunna läsa svenska och norska.
Men det är inte bara språken som för oss samman i Norden. 
Det klassiska synsättet är att man genom grannlandsundervisning får värdefull tillgång till den långa gemensamma historien, en kulturell gemenskap och en värdegemenskap i frågor som rör jämställdhet, demokrati och naturen till exempel. Den danske författaren Ib Michael lägger till en mer poetisk insikt till det som förenar oss bortom språket: det är solvinkeln.
Visioner, deklarationer och dokument är förstås ett viktigt stöd. Men argument för grannspråk som håller i lärarrum och klassrum är nog mer nyttobetonade. Förutom att det kan vara roligt att förstå Skavlan på fredagskvällen, så är väl det mest krassa att det kan löna sig i plånboken. Aldrig tidigare har ju så många svenska ungdomar jobbat i andra nordiska länder, främst Norge och Danmark. Då underlättar det förstås att snabbt greppa språket.
Tungt vägande är också att med en mycket liten insats, kanske en vecka, kan man få tillgång till ett språkområde på runt 25 miljoner människor, att jämföras med svenskans dryga 9 miljoner. Och då kommunicerar vi inte med hjälp av ett främmande språk, som engelska, utan alla parter talar sitt eget modersmål. Även om det kanske går lite knöligt, så har du tillgång till hela modersmålet. På modersmålet kan du säga saker på ett annat sätt, du vet precis vad du säger och riskerar inte att säga fel eller fula ord, som på ett främmande språk.
– Det är en oerhörd fördel. Du når snabbt en djupare förståelse, säger Olle Josephson, professor i nordiska språk och tidigare chef för Språkrådet.
Dessutom finns förstås det allmänna språkargumentet, att det är bra att kunna många språk. Om vi ska nå EU:s språkmål att kunna två språk förutom vårt modersmål, så finns det inga språk vi så lätt och snabbt kan lära oss som norska och danska.
Grannspråken är dessutom en bra inkörsport till att lära sig andra främmande språk, betonar Lis Madsen, projektledare för Språkpiloterna, som utbildar nordiska lärare i de nordiska språken. Då ser man att språk kan vara olika och förstår att det egna språket inte är av naturen givet.
– Grannspråken är transparenta. Du ser lätt skillnaden mellan språken. Det är en billig chans att få kompetens i språk. Ju fler språk man kan, desto lättare blir det.
Olle Josephson betonar även att grannspråksundervisning skärper den språkliga metalingvistiska medvetenheten: genom att läsa norska och danska får man syn på sitt eget språk utifrån. Man ser skillnader och likheter med de andra språken och blir medveten om det egna modersmålet.
Han menar också att de nordiska språken har en ideologisk och språkpolitisk funktion: vi får syn på vår egen flerspråkighet, den som finns i Sverige.
– I dag exotiseras flerspråkighet till att handla om invandrare, om arabiska och andra språk. Men Sverige är i grunden flerspråkigt.
Anna Helga Hannesdóttir, lektor i svenska vid Göteborgs universitet, är inne på samma tankegång. Hon menar att norskan och danskan kan öka den språkliga toleransen. När man vänjer sig vid att höra folk som inte talar ”vanlig” svenska, så blir det lättare att förstå och acceptera andraspråkstalare, det vill säga svensktalande som inte har svenska som modersmål.
– Danskar och norrmän talar också lite annorlunda. Man får större tolerans och förståelse för att svenskan kunde ha utvecklats annorlunda.
Hon citerar lingvistikprofessorn Einar Haugen som ansåg att målet först och främst ska vara att utveckla ”evnen (förmågan) til å forstå annerledes talende mennesker”.
Lis Madsen tycker att man ska starta tidigt med grannspråk. Det är bara bra att börja innan barnen byggt upp ett motstånd och fått fördomar om att det är svårt. Är läraren engagerad så tycker barnen att det är roligt. Starta i barnens egna intressen, i Kalle Anka, fotboll eller ungdomsfrågor. Först senare kan man läsa Strindberg och Ibsen om man vill. Allra bäst är förstås att etablera kontakt mellan elever i olika länder, till exempel genom mejl eller besök.
– När de träffas upptäcker barnen att det inte är så svårt – och då kommer motivationen, säger Lis Madsen.
En viktig anledning till att många lärare hoppar över grannspråken är att de saknar ämneskunskaper. Nuförtiden får de inte det i lärarutbildningen, hävdar Anna Helga Hannesdóttir, som undersökt saken.
– Om man som lärare inte själv har kunskaperna blir det svårt att entusiasmera eleverna.
Anna Helga Hannesdóttir pekar på det glapp som finns mellan styrdokumenten och lärarutbildningen. Undervisning i nordiska språk finns förvisso med i läro- och kursplaner – men de svenska lärarutbildningarna har inget uppdrag att undervisa i det. Även i grannländerna är det illa. Bara i den danska lärarutbildningen nämns uppdraget över huvud taget.
Lis Madsen på Språkpiloterna lägger det största ansvaret på politikerna: de måste visa att de menar allvar. Hon betonar att undervisningen i grannspråk måste skrivas in tydligare i styrdokumenten. Annars prioriteras det bort.
– Om man vill det nordiska så måste man också backa upp det. Lärarna gör det inte om de inte måste. Det måste vara en skyldighet – annars vilar det bara på dem som är särskilt intresserade.
Maria Lannvik Duregård