Pojkarna beskrivs utifrån sina behov, förmågor och färdigheter. Flickorna omtalas som trevliga, glada och mjuka. I skolans dokumentation formas både identiteter och normer
Det finns i dag ett ökat krav på dokumentation och kvalitetssäkring i skolan och i samhället i stort. I skolan har en dokumentationskultur med förändrade och institutionaliserade bedömningspraktiker växt fram under senare år. Trenden har blivit att allt fler dokument ska skrivas för att bedöma, följa upp och utvärdera en elevs lärande och personliga utveckling. Individuella utvecklingsplaner med skriftliga omdömen och åtgärdsprogram är några exempel på sådana dokument. Denna bedömningspraktik – att beskriva elever skriftligen – får konsekvenser för hur lärare, föräldrar och inte minst eleven själv uppfattar eleven som person. Frågan är vad det ökade dokumentationskravet, med dess fokusering på progression och fortlöpande kontroll av individens utveckling, innebär för elevens identitetsskapande.
Det är en svår och grannlaga uppgift för skolan att hantera olikheter i elevers kulturella och sociala bakgrund och andra förutsättningar såsom förmåga, intressen och värderingar. Olika skolor hanterar naturligtvis elevers olikheter på skilda sätt men alla måste dock inordna sig efter de värden och normer som finns inskrivna i styrdokumenten. Pedagoger har också olika föreställningar om pedagogiska, didaktiska och metodiska ställningstaganden i sin undervisning. Utifrån hur man beskriver eleverna i dokumentationen, hur de benämns med olika termer, kan kategorier skapas. Detta kan innebära att eleverna både formas och formar sig efter de konstruerade kategoriseringarna, som till exempel barn i behov av särskilt stöd. Den språkliga praktiken särskiljer således elever utifrån en sorts universella normer om likhet och skillnad som finns inbyggda i den pedagogiska praktiken.
Dessa normer ingår i ett nät av föreställningar om barndom, utveckling, moral, lärande, undervisning, läroplan, kursplan etcetera. Barn placeras i olika kategorier och hamnar innanför eller utanför gränsen för vad som betraktas som normalt. Hur ett barn bör bete sig i skolan eller vilken specifik ämneskunskap som en elev bör inneha är oftast fast rotat i skolans tradition och kultur. Dessa föreställningar kan därmed framstå som ”naturliga” och påverka vårt sätt att tänka, handla och beskriva elever. Det kan i sin tur medföra att vi mer eller mindre osynligt innesluter eller utestänger barn. Eleverna riskerar därmed att bli placerade i på förhand skapade kategorier. Etablerade handlingsmönster och rutiner, som upprättande av elevdokumentation, kan alltså leda till att elever oreflekterat skrivs fram på ett visst sätt.
”The eye speaks”, skriver den litauiske filosofen Emanuel Lévinas när han diskuterar en betraktares ansvar då han eller hon beskriver en annan människa. Detta ansvarstagande innebär bland annat att man inte utan vidare kan placera in en person i redan färdigkon-struerade kategorier – ett sådant handlande är varken oproblematiskt eller neutralt utan rymmer påtagliga maktaspekter. Den person, lärare eller annan skolpersonal, som har till uppgift att upprätta ett dokument över en elev har alltså ett stort ansvar. Pedagogerna har både en tolkningsmakt och definitionsmakt som är betydande och med detta följer naturligtvis också ett antal etiska överväganden.
Resultat från både nationella och internationella studier av individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram de senaste åren visar att elevens eget ansvar får en framträdande roll i dokumentationen. Vidare framkommer att det ofta finns ett utvecklingspsykologiskt perspektiv i dokumenten. Elevers skolsvårigheter beskrivs framför allt som individuella brister och förhållandet till undervisningen beaktas inte i analysen av problemen. Resultaten visar dessutom att det förekommer rikligt med personliga omdömen i dokumenten trots att Skolverket i sina allmänna råd poängterar att dokumenten inte ska innehålla värderingar av elevens personliga egenskaper. Forskningen visar även på att skolans dokumentation, med dess starka fokusering på progression och kontroll av individens utveckling, kan ses som en teknik för styrning mot hur en önskvärd skolelev bör vara.
Kön är en viktig social distinktion och föreställningar om kvinnligt och manligt är en betydelsefull faktor redan tidigt i ett barns liv. Men kön korsar också andra slags distinktioner såsom social bakgrund och etnicitet. Det är viktigt att reflektera över hur samhället och skolan som institution skapar distinktioner och vilka föreställningarna om barn och lärande som dessa bygger på. Min textanalytiska studie av elevdokumentation i grundskolan visar att dessa föreställningar och normer har en förmåga att tränga in i individuella utvecklingsplaner, skriftliga omdömen och åtgärdsprogram. I studien framkommer att pojkar och flickor beskrivs på olika sätt. Pojkarna är oftast mer utförligt beskrivna utifrån sina behov och dessa beskrivningar knyter också mer an till deras förmåga eller färdighet. Det kan till exempel handla om motivation eller koncentrationsförmåga. Flickorna däremot blir i större utsträckning beskrivna utifrån sina personliga egenskaper. Vanliga ord som förekommer när det gäller flickor är trevliga, glada, arbetsvilliga, flitiga, ambitiösa, mjuka och omtänksamma. Genom denna språkhandling blir flickorna positionerade i texten och deras beteende blir både berömvärt och relevant för den feminina könstillhörigheten. Det innebär att man som pedagog är en del av processen att både forma och omforma elever i skolan.
Studien visar alltså att det är könade och vuxencentrerade processer i skolan som konstruerar eleverna i texterna. Flickorna och pojkarna riskeras därmed att bli bedömda utifrån olika normsystem, ett för flickor och ett för pojkar, vilket innebär att det sker en differentiering beroende av kön. Frågan är hur dessa socialt konstruerade könsskillnader påverkar flickornas och pojkarnas identitetsbygge. Genom att pedagogerna skriver fram könsskillnader i dokumentationen normaliserar skolan som institution en ojämlik förståelse av kön – en manlig och en kvinnlig norm reproduceras – vilket kan sägas stå i strid med uppdraget om en likvärdig skola. Eleverna läser och förväntas vara delaktiga i den dokumentation som upprättas och man kan anta att det kan vara svårt att stå emot den identifikation som texten erbjuder då eleverna vid upprepade tillfällen, i plan efter plan, skrivs fram på samma sätt.
Vid analysen av dokumenten i min studie framträder några begrepp som blir särskilt betydelsefulla. Det är ansvar, motivation, social kompetens, självständighet och medvetenhet. Dessa begrepp blir viktiga inslag för bedömning av eleverna och skrivs fram i dokumentationen närmast som en förutsättning för lärande. Det handlar om att dagens elever bör vara arbetsorienterade och ta ansvar för sitt skolarbete. De bör ha social kompetens, vara självständiga men också ha en medvetenhet om sina svårigheter och begränsningar.
I en nyare studie av individuella utvecklingsplaner med skriftliga omdömen från 2011 (se faktaruta) framkommer att planerna sällan når upp till att vara det verktyg för lärande som det var tänkt då de infördes. Den professionella kunskapsbedömning som skulle synliggöras i planen har många gånger uteblivit eller reducerats till att bli för vag och generell för att kunna vara till hjälp för lärandet. När det gäller den sociala utvecklingen som skrivs fram i dokumenten fokuseras elevens personlighet, det egna uppförandet, den egna inställningen till skolarbetet, attityder, arbetsförmåga, sociala relationer, självständighet, initiativförmåga, ansvarstagande och samarbetsförmåga. Det innebär att vi har fått en allt mer omfattande bedömningspraktik i skolan – från traditionellt mer smala bedömningar av intellektuella förmågor i form av betyg till bedömningar av fler förmågor och kompetenser.
Skolans värdegrund finns formulerad i läroplanen och all skolpersonal förväntas vara rustad att förmedla dessa värden eller etiska principer. Skolforskning visar emellertid att lärare förmedlar värderelaterade budskap även på ett omedvetet plan. Pedagogers värdemässiga förhållningssätt och etiska normer kan alltså vara både reflekterade och oreflekterade. Pedagogers moraliska agerande och förhållningssätt kommer till uttryck i språket i de texter som jag har analyserat. Resultatet visar på en stor variation både när det gäller ton, tilltal och språkbruk där både reflekterat och mer oreflekterat tal förekommer. Men att pedagoger skriver fram elever oreflekterat eller ibland till och med aningslöst, innebär inte att orden och texten kan komma att upplevas som mindre svår eller smärtsam för eleven, då han eller hon läser sin dokumentation. Texten kommer att finnas kvar och det är en text som eleven behöver återvända till gång på gång under sin skolgång. Det är sålunda oerhört viktigt att lyfta fram och diskutera elevdokumentationens betydelse som text och att reflektera över de etiska aspekterna och det maktbruk som finns kopplat till beskrivningar av elever.
Avslutningsvis vill jag framhålla att ett förhållningssätt till hur elever skrivs fram i skolans dokument inte enbart kan grunda sig på policytexter, allmänna råd, en mall eller formulär som skolan erbjuder. Ytterst handlar det om pedagogernas personliga etik och moral. Jag vill då också understryka vikten av att ge utbildning och möjliggöra tid för diskussion och reflektion för de pedagoger som i sin yrkesutövning har till uppgift att skriva denna dokumentation, eftersom innehållet och det språkliga utformandet kan få betydande och kanske oanade konsekvenser för den enskilde elevens identitetsskapande och därmed framtida liv.