Att se sig själv genom den vuxnas ögon

Frågan ställdes till en mamma och en förskollärare som stod i hallen och pratade om hur dagen hade varit medan flickan som frågade stod och lyssnade.

Många förskolor fylls av dokumentation i dag. Vi har dokumenterat länge i förskolan, men nu finns det fler och ofta snabbare möjligheter. Fokuset på dokumentation är starkare och det ställs krav på dokumentation från flera parter. Mitt i allt står barnen. Samtidigt befinner vi oss i en tid då vi i förskolan ska värna om barns medverkan och att se barn som subjekt med egna inre upplevelsevärldar, som bland andra Anne-Lise Løvlie Schibbye och Berit Bae skriver om. I ljuset av det är det en paradox att merparten av dokumentationen i förskolan sker utan barnens inblandning.

Under de senaste åren har det varit mycket debatt kring dokumentation. Huvudfokus har legat på kartläggningar och bedömningar av barn. Det skriver bland andra Elisabeth Nordin-Hultman om. Lise-Lotte Bjervås skriver i sin avhandling, Samtal om barn och pedagogisk dokumentation som bedömningspraktik i förskolan, om hur även pedagogisk dokumentation kan visa sig innehålla vuxnas bedömningar av barn. I Norge har fokus varit särskilt

stort på språkkartläggningar. Det är mycket viktiga diskussioner, men de behöver kompletteras med fler problemställningar. Jag vill fokusera på det jag kallar för ”vardagsdokumentation”. Det är den dokumentation som möter barnen i förskolan varje dag. Fotografier hängs på väggar, sätts i pärmar och visas på digitala skärmar eller skickas till föräldrarna via mobiltelefon. Teckningar och andra saker som barnen har tillverkat ställs ut på olika sätt, dagboksanteckningar hängs upp och föräldrar får varje dag muntlig dokumentation av hur förskoledagen har varit.

Vi fokuserar ofta på vuxnas bedömningar av barn i dokumentationen. Men om vi skulle vända på det och se på hur barnen ser på sig själva genom den dokumentation som de synliggörs i? Brit Johanne Eide och Nina Winger skriver om hur barns identitetsskapande i förskolan och skolan i hög grad konstrueras av de återkopplingar de får i sin roll som förskolebarn eller elever. Genom dokumentationen, och det sätt som dokumentationen sker på, kan barnen få en uppfattning om vilka de är i de vuxnas ögon. Dokumentationen finns dessutom ofta kvar, synlig under lång tid, och det kan bli svårt för barnen att undvika den. Här är ett exempel:

På en förskola hade några pojkar njutit av lek i vattenspridaren en fin sommardag. De var nakna. En av de vuxna tog bilder och bilderna hängdes upp på avdelningen för att dokumentera leken som hade pågått. Efter en tid fick förskolechefen se bilderna. Hon frågade den pedagogiskt ansvariga på avdelningen om pojkarna tyckte att det var okej att det hängde bilder på dem utan kläder på avdelningen. Den pedagogiskt ansvariga hade inte tänkt på det och frågade pojkarna. En av dem berättade att han tyckte att det var pinsamt att alla fick se honom naken. Innan dess hade varken personalen på förskolan eller föräldrarna fått intryck av att pojken reagerade på dokumentationen.

I den här situationen blev inte barnets upplevelse betydelsefull förrän förskolechefen grep in. Det är värt att fråga sig om vi bär på en kulturtradition som präglas av en tro på att alla barn tycker att det är okej, roligt och kanske en fin upplevelse att få ett fotografi av sig själv uppsatt på väggen, en teckning upphängd, en historia berättad eller en videosnutt visad, oavsett vilken betydelse det som visas har för barnet. Eller tror vi att barn inte reflekterar över sådana saker?

Ibland kan situationen också vara den omvända. Det kan vara något som barnet vill synliggöra som vi inte uppfattar eller kanske förkastar. Jag har själv varit med om många kvalitetsbedömningar av barns produkter – ”den kan vi hänga upp, den borde du jobba lite mer på, målar du mer på den nu blir ju allt bara brunt”.

Under ett fältarbete där jag pratade med två- och treåringar om deras förskolepärmar upplevde jag följande:

En tre år gammal pojke tittar på en av målningarna i sin pärm tillsammans med mig. Jag överraskas av hans intresse för bilden. För mig är den här bilden ett typiskt exempel på när barnet har målat för länge så att allt har blivit brunt och ointressant. Men det barnet är upptaget av är inte målningens färger, utan att det är höjdskillnader där han har målat – han visar det för mig och vi känner på det tillsammans. Skulle jag ha kunnat få med det värdet om jag på egen hand hade valt ut vilka bilder som skulle vara viktiga för barnet att spara?

I arbetet med dokumentation i förskolan används ofta begreppen barns perspektiv och barnperspektiv för att visa på vilka grunder som dokumentationen samlas in. Eva Johansson gör följande definition av barns perspektiv: ”… det avser det som visar sig för barnet, barnets erfarenheter, intentioner och uttryck för mening”. Med en sådan definition tas barnens egen upplevelsevärld på allvar. Utifrån en förståelse som denna är det en omöjlighet att en vuxen skulle kunna inta barnets perspektiv helt och hållet. Men det utesluter inte att vi hela tiden bör sträva efter att närma oss det. För att kunna det är vi beroende av att kommunicera med barnen.

Ett fotografi av ett barn med glass i hela ansiktet kan representera ett trevligt sommarminne för den vuxna som tänker på hur mycket barnet njöt. Men för att barnet ska få sin upplevelse betydelsegjord krävs en dialog med barnet om hur han eller hon upplever bilden. Hur uppfattar barnet sig självt i den vuxnas ögon när det ser sig dokumenterat i en situation som han eller hon inte behärskar? Det är en stor utmaning för de vuxna i förskolan att fånga upp sådana skillnader i upplevelser av vad som synliggörs. I mötet mellan vår iver att dokumentera och kravet på effektivitet i en hektisk förskolevardag blir utmaningen ännu större. Till exempel kan digitala bildskärmar snabbt ta emot bilder på minneskortet och visa intryck från förskoledagen, men respekterar vi verkligen barnen om vi inte överväger, allra helst tillsammans med barnen, vilka fotografier som ska visas fram?

Jag har mött förskolepersonal som bara fokuserar på tidsaspekten, och det är förståeligt. Men jag menar att det inte kan vara en fråga om tid om vi ska tillvarata barnens upplevelse av hur de synliggörs i dokumentationen. Utmaningen bör snarare vara hur vi kan dokumentera på sätt som tillvaratar det etiska perspektivet och ger meningsfull tid till barnen i stället för att beröva dem tid med oss. Här är ett exempel på hur jag tycker att det kan göras: I många förskolor har barnen egna pärmar. Ofta använder personalen utetiden till att sätta in fotografier i dessa pärmar. Då kan de jobba ostört och det blir effektivt. Men vad skulle hända om en pedagog i stället klistrade in bilderna tillsammans med barnet? Om man lägger bilderna på bordet och låter barnet vara med och bestämma vilka bilder han eller hon vill ha i sin pärm och varför? Då samlas vuxna och barn kring ett spännande arbete som kan väcka reflektioner hos såväl barn som hos vuxna. Dessutom får barnet en röst som kan bli viktig i ett pedagogiskt användande av dokumentationen.

Min erfarenhet från möten med personal i förskolan är att de ofta inte tänker på att efterfråga barnens åsikter om vad som dokumenteras och hur det görs. När pedagogerna får tid och metoder för att reflektera över att det de gör kan påverka barnen på ett sätt som inte är uppenbart för de vuxna, då blir de intresserade och kan ofta snabbt hitta exempel i sin egen praktik. Jag fick följande berättat för mig på en av mina kurser:

Några av barnen ska alltid göra sig till när jag tar bilder av dem, det gör mig egentligen ganska irriterad ibland, men jag kanske borde ta reda på lite mer om det, kanske tycker de egentligen inte om att jag tar så många bilder av dem?

Det är en extra utmaning när barnen använder andra sätt än de verbala för att uttrycka sig, men det är viktigt att de vuxna eftersträvar att uppmärksamma alla de sätt som barn kommunicerar på, som bland andra Berit Bae skriver om.

I exemplet med leken i vattenspridaren blev inte pojkens upplevelse av obehag över att vara avbildad naken uppmärksammad eller erkänd förrän förskolechefen ingrep. Det var inte pojkens förmåga att reagera verbalt som hindrade honom från att uttrycka sitt obehag, han klarade det när han blev tillfrågad. Var det kanske hans förståelse av förskolans ramar för dokumentationsprocesser som gjorde det?

Vardagsdokumentationen tillhör det dagliga livet i norska förskolor. De vuxna är i hög grad de som ”ser” och barnen de som blir ”sedda”. Kan det vara så att barnen socialiseras in i förskolevardagen på ett sådant sätt att de upplever att de vuxna har rätt att framställa dem som de vill? Elizabeth Graue och Daniel Walsh skriver om hur en dominerande syn på barn inte bara skapar en praxis gentemot barnen. En sådan dominerande syn kommer också att främja en praxis där barnen formas att passa in innanför den önskade ramen. Elisabeth Nordin-Hultman skriver om hur barn är aktiva i processen med att välja sitt sätt att vara på, men att de möjligheter och normer som de olika miljöerna och aktiviteterna ger dem samtidigt kommer att vara med och styra hur de kan framställa sig själva.

En sådan socialisering kommer att få konsekvenser för livet i förskolan och för barnens förståelse av vilka de är. Men kan det också få konsekvenser för barnens framtida liv? Dagens barn ska tackla en värld där vi dokumenterar varandra mer än någonsin tidigare, speciellt på internet. Johansson skriver att om barn får uppleva att de har egna rättigheter kan det bidra till att de kan erkänna andras rättigheter. Om vi har en dokumentationspraxis i förskolan som inte ger barn möjlighet till en åsikt om när och hur de ska delta – kommer de vuxna att förmedla en förståelse av att man måste räkna med att dokumenteras av andra, och/eller att man själv kan dokumentera människor runt omkring sig utan att tillfråga den det gäller?

Inledningsvis argumenterade jag för att det är en paradox att det mesta av dokumentationen i förskolan sker utan inblandning av barnen. Jag har också försökt att visa en tankegång som belyser varför jag menar att det är viktigt att ge barn ett inflytande som står i proportion till synliggörandet. I mitt arbete med dokumentation har följande citat av Alison Clark varit viktigt för mig:

”Använd på rätt sätt kan dokumentation vara en kraftfull förkämpe för barns kompetenser.”

Jag hyser stor tilltro till vikten av att arbeta med dokumentation i förskolan och jag hyser stor tilltro till betydelsen av att barn får lära sig att förhålla sig till dokumentationen. Men den som dokumenterar har stor makt och dokumentation är inte en etiskt okomplicerad aktivitet. Jag är övertygad om att dokumentationen blir som bäst om den bygger på kommunikation mellan vuxna och barn om hur och när det ska dokumenteras.