Skolan som doku-såpa

Rikard Rahmqvist, som är lärare i matematik, NO och engelska på Högalidsskolan i Stockholm, gör en enkel uträkning. För varje betyg han sätter ska det alltså finnas minst fem dokumentationstillfällen – eller ännu fler om han räknar med noteringar från lektionerna. Fem multiplicerat med antalet satta betyg, 375, blir 1 875. Det är, lågt räknat, det antal dokumentationstillfällen som krävs för att han ska kunna sätta sina betyg.

Men dokumentationskraven tar inte slut där. För alla sina 28 elever ska Rikard Rahmqvist göra en individuell utvecklingsplan och skriva skriftliga omdömen. Omdömena ska ges i varje ämne – han får till exempel inte ge ett samlat för hela NO-blocket – även om undervisningen sker ämnesövergripande. Till sin hjälp har lärarna en bank att hämta färdiga formuleringar ur. Men den använder inte Rikard Rahmqvist.

– Det blir så fruktansvärt intetsägande. Jag tycker att språk är viktigt och att omdömet ska handla om just Kalle – det ska inte vara något generellt som går att applicera på vilken elev som helst. Så jag sitter och skriver egna.

Han fortsätter sin uppräkning:

– Sedan, om jag har en elev som visar sig vara lite svag, ska jag göra en pedagogisk utredning. Visar det sig att eleven är väldigt svag ska jag göra en stor pedagogisk utredning, det ligger också på mig som lärare, och en sådan omfattar en sju åtta sidor.

Det är Rikard Rahmqvist som skriver åtgärdsprogram och som svarar på 200 frågor från BUP när det ska göras en utredning kring en elev. Det är också han som förbereder, genomför och dokumenterar 28 utvecklingssamtal per termin. Till våren kommer han att hålla i fyra olika nationella prov, som även de ska dokumenteras.

I pausen under kursen med Skolverket var det några lärare som klev fram och frågade: Hur menar ni att vi ska göra det här? Ni trycker bara ner oss i skorna och får oss att må riktigt dåligt, för vi inser att vi inte kommer att klara det här.

Rikard Rahmqvist återger deras svar: ”Vi gör bara det som regeringen har sagt åt oss att göra. Ni får prata med er rektor, det är hans skyldighet att se till att ni har tid och möjligheter.”

– Men det blir ju bara löjligt! säger Rikard Rahmqvist.

– Jag måste ju ha mina 28 lektioner i veckan som jag ska planera och genomföra och efterarbeta. När skulle den tiden tas?

Han gör ett nytt räkneexperiment: Om man tänker att höstterminen är ungefär 100 dagar och att det måste hinna gå kanske halva tiden innan han kan börja skriva sina omdömen – då betyder det att han i slutet av terminen måste skriva runt 40 utlåtanden i datorn varje dag.

– Och då faller ju allt på sin egen orimlighet. Det går ju inte att ha lärare som sitter och skriver och skriver och dokumenterar och dokumenterar, för då får de inte göra något annat. Då får man säga: du har tio timmars undervisningsskyldighet – resten får du ägna åt dokumentation.

Det sägs ofta i debatten att lärarnas dokumentationsbörda har ökat. Men hur ser egentligen kraven på dokumentation ut? Det är en fråga som visar sig vara inte helt lätt att besvara – inte ens för experterna på Skolverket.

Ingrid Lindskog, enhetschef på myndigheten, säger att det inte finns någon fullständig förteckning över de dokumentationskrav som ställs på lärarna. Men de som finns delar hon in i tre olika kategorier: Först är det de krav som finns uttalade i författningen, till exempel på skriftliga omdömen, systematiskt kvalitetsarbete, betyg, individuell studieplan på gymnasiet. Nästa kategori är de krav som är svåra att leva upp till om de inte finns dokumenterade på papper. Hit hör till exempel den individuella utvecklingsplanen. Den måste finnas, men det står inte så tydligt att den måste vara skriftlig.

– Men det går inte att föreställa sig ett samtal om en individuell utvecklingsplan med en förälder om läraren bara har den i huvudet. Det finns också en bestämmelse om att läraren ska kunna motivera sin betygsättning – och det är också svårt att tänka sig att det skulle kunna ske helt på muntlig grund, säger Ingrid Lindskog.

Den tredje kategorin är de dokumentationskrav som myndigheter själva tar initiativ till. Det

kan till exempel vara om Skolinspektionen skulle fatta ett beslut om individuella utvecklingsplaner.

– De kan vara ganska detaljerade och konkreta i sina synpunkter. Och i så fall ska skolorna rätta sig efter det också, säger Ingrid Lindskog.

Ovanpå allt detta hamnar de krav som huvudmannen ställer, som utvärderingar, enkäter och dokumentation kring kvalitetsarbetet.

– Och det har ju vi på Skolverket inte riktigt någon överblick över.

I slutet av 2011 gav Skolverket ut allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. I råden finns ett helt avsnitt om dokumentation där det bland annat står att ”Lärare bör dokumentera sina planeringar och uppföljningar för att kommunicera med elever och vårdnadshavare vad som är syftet med undervisningen och hur den ska genomföras”. Precis som alla allmänna råd från Skolverket bör de följas om kraven i bestämmelserna inte uppfylls på något annat sätt.

Ingrid Lindskog menar att råden är en rimlig konsekvens av det som står i styrdokumenten, bland annat läroplanerna, skollagen och skolförordningen.

– Det är inget vi har tagit ur luften. Det vi gör är att vi förtydligar det som följer av bestämmelserna, säger hon.

– Det är till exempel svårt att föreställa sig att en lärare ska kunna föra samtal med eleverna, med sina kollegor och med föräldrarna om man inte har någon typ av planering på papper.

Trots den långa uppräkningen är Ingrid Lindskog inte säker på om dokumentationsbördan verkligen har blivit större. Redan när hon själv arbetade som lärare på högstadiet krävdes det att man förde bok med löpande anteckningar för att ha ordentliga betygsunderlag.

– Allt är inte nytt. Bestämmelser kring betygskatalog, till exempel, har funnits så länge som jag kan minnas. Och det ligger i professionen att dokumentera – det är svårt att tänka sig att man kan sköta ett sådant kvalificerat jobb som läraryrket utan att ha dokumentation.

Samtidigt, säger hon, får Skolverket många reaktioner från lärare som tycker att den sammanlagda bördan är för stor.

– De reaktionerna, som kommer från väldigt många håll, tycker jag att man ska ha väldigt stor respekt för.

Så behövs verkligen all den här dokumentationen? Finns det inte något som skulle kunna tas bort? Det är frågan som Thomas Persson, utbildningsdirektör i Stockholm, ska försöka besvara. Han har fått regeringens uppdrag att kartlägga och analysera lärarnas samlade administrativa börda. Bland de saker som räknas upp i promemorian från utbildningsdepartementet finns effekter av nya skollagen och läroplanerna, individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Senast den 30 juni ska uppdraget redovisas, och då är det tänkt att Thomas Persson ska presentera förslag för hur det administrativa arbetet kan minskas och förenklas. Utredaren ska också kartlägga vilket administrativt stöd som lärare har tillgång till och ge goda exempel på huvudmän som jobbar effektivt.

I väntan på utredningen duggar utspelen tätt. Utbildningsminister Jan Björklund har redan nu angett att IUP och skriftliga omdömen ska tas bort i årskurs 6–9 och ges bara en gång om året i årskurs 1–5. Miljöpartiet vill renodla kraven på dokumentation i skollagen och samordna myndigheternas uppföl

jningar. Moderaterna lovar att arbeta för minskad administration ute i kommunerna och Socialdemokraternas Ibrahim Baylan säger att han är beredd att se över alla administrativa krav som regering och riksdag ställer på lärarna.

Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, kallar de nuvarande dokumentationskraven för ett ”blankettraseri” och en ”överkontroll av svenska skolan” som håller på att ta knäcken på lärarnas arbetsglädje.

– Det är klart att vi ser många fördelar med en god och relevant dokumentation av elevernas kunskaper – det har lärare alltid jobbat med. Och det finns ett behov av utvärdering och kontroll. Men det har gått för långt och går ut över det som är det viktigaste och som avgör resultatet i skolan, nämligen mötet mellan lärare och elever.

Flera undersökningar visar också att den administrativa bördan för lärare faktiskt har ökat under de senaste åren.

– Staten har öst dokumentation och byråkrati över lärarna. Lägg till det krånglande datasystem och alla reformer som ska sjösättas. Vi har en överkontrollerad skola där kraften går åt att försvara och förklara. I grunden handlar det om hur politikerna litar på lärarna, säger Eva-Lis Sirén.

Hon är nöjd med att vab-intyget är borta och att regeringen vill ta bort IUP och skriftliga omdömen i årskurs 6–9. Det är ett första steg, menar hon, och öppnar för att ta bort skriftliga omdömen i hela grun

dskolan.

– I dag är det på en orimlig konkretionsnivå, att det ska ges omdömen i alla ämnen och att varje rad i kursplanerna ska dokumenteras.

Tillbaka till Rikard Rahmqvist på Högalidsskolan. Han, som egentligen tycker mycket om att arbeta som lärare, börjar se fram emot pensionen. Dokumentationsbördan blev lite av droppen som fick bägaren att rinna över.

– Om man bryter ner dokumentationskraven på varje elev så är det mesta förträffligt. Det är jättebra att man som elev och förälder kan gå in och titta vad ett betyg grundar sig i. Och det är också viktigt att föräldrar och elever kan ta del av min ämnes-planering. Men man måste multiplicera det med antalet elever och antalet betyg som man ska sätta. Det är då man inser att det blir en orimlig arbetsbörda.

– Jag som har jobbat länge vet att det här är en omöjlig ekvation. Men jag kan tänka mig att många mår väldigt dåligt runt om i landet, speciellt nya lärare. På något sätt kommer det här att slå tillbaka.