Med målet att ge lärarna makt

Som liten bodde hon utanför Eslöv på skånska landsbygden.1944 när barnen i familjen blivit tre, och maten ransonerades på grund av kriget, flyttade de till en liten gård. Huset var delat i bostad och stall.

– Där fanns en ko, en gris och några höns. Så hade vi kött och ägg.

Solweig Eklund gör en paus, och i tystnaden blir det hon berättat till bilder.

Hon åker bil med pappa maskinisten som sveper med handen och säger: ”Den här vägen har jag byggt”. Hennes mamma rör sig längs strängarna av jordgubbsplantor. Andra dagar skördar hon betor eller potatis i någon av böndernas odlingar.

Solweig Eklund och hennes syskon förväntades försörja sig själva efter folkskolan.

– En blandning av att föräldrarna inte tyckte att utbildning var nödvändigt och att vi inte hade råd. Det var det vanliga, att studera vidare på 50-talet var ingen självklarhet, säger hon.

Hon borstar bort några smulor från dukens gula kronblad.

– Det här med bakgrund tycker jag inte är så viktigt.

Med försörjning i sikte pluggade hon till barnskötare på yrkesskola. Senare tog hon ett steg till för att bli fritidspedagog. Se där ett möjligt embryo till en facklig karriär.

Och även om hon inte anser att bakgrund spelar roll, så säger hon att det är viktigt att inte vara historielös. Hon associerar till dagens skolpolitik och gymnasieskolans nya yrkesprogram som inte ger behörighet till högskolan.

– Det skulle man nog inte ha infört om man hade haft tidigare decenniers skola i minnet, säger hon.

Det är ljust och rymligt hemma hos Solweig Eklund. I vardagsrummet finns flera sittgrupper. Hyllor och skåp går i dovt, brunt trä och färgrik konst på väggarna drar blickarna till sig. Lägenheten, där hon bor med sin man Rolf, ligger i ett 50-talshus. Samtidigt som det byggdes vid stora torget i Enköping blev den unga Solweig Eklund färdig barnskötare i Skåne. Hon arbetade i daghem, på barnhem och i familj. Hon åkte till Genève som barnflicka i en svensk-fransk överklassfamilj. Solweig Eklund vet vad det vill säga att ta sig an andras barn. Att hon kom att ägna sitt yrkesliv åt att förbättra, både för barn och för dem som ska arbeta med deras lärande och omsorg, pedagogerna, ser ut att sitta ihop med hennes egen erfarenhet.

Hon nickar.

– Jo, det ligger något i det.

Hon hade kort facklig startbana, lyfte en bit redan när hon läste till fritidspedagog och var aktiv, först i Blivande lärares riksförbund och senare Facklärarförbundet. Hon och hennes kurskamrater tyckte att den pedagogiska utbildningen var gedigen, men argumenterade för att den skulle flyttas från yrkesskolan. Så blev det. Den färska utbildningen kom efterhand att höra till högskolans sektor för undervisningsyrken.

Mycket kort efter avklarad examen 1969 fick Solweig Eklund erbjudandet att bli lärarutbildare. Det lät bra, tyckte hon, och började plugga, pedagogik och metodik. Kort därpå blev hon också ordförande i Sveriges Fritidspedagogers förbund.

– Jag är väl en sån som vill saker. Uthållig och envis och energisk, säger hon, och ser både road och klentrogen ut.

Det här var vid den tiden, på 60–70-talen, när det från flera håll ställdes krav på att barnomsorgen skulle byggas ut. Påtryckningarna ledde till att Barnstugeutredningen tillsattes 1968. Inte minst var kraven ett led i kvinnorörelsens kamp för kvinnors och mäns lika villkor. Bland andra Grupp 8 menade att alla skulle ha rätt till daghem. Tillgång till barnomsorg skulle göra att kvinnorna kunde lämna hemmen och förvärvsarbeta. Solweig Eklund var inte särskilt involverad i kvinnokampen. Hon hade inte tid att vara aktivist.

– Jag var upptagen med att läsa och studera för att klara metodiklärarjobbet.

Hon hörde hemma på en annan kampfront. Den, där striden gällde att få fram tusentals daghems- och fritidshemsplatser för barnens skull. Det behövdes ett alternativ till den ifrågasatta kärnfamiljen och barnstugorna skulle ha en modernare pedagogik.

– Visst ska barn och föräldrar vara tillsammans, men vi romantiserar ju när vi hävdar att föräldrarna alltid är de mest utvecklande för barnen. Vi tänker oss en idyll. Men barn behöver oftast mer än vad familjen kan åstadkomma.

Hon viker en kant på den gröna servetten.

– Så snart barnen fyller sex, sju år och blir skolbarn, så tycker man att det är självklart att de ska ha stimulans, i alla fall under skoltid. Det konstiga är att man länge hade så svårt att erkänna behovet när det gäller förskolebarn.

I de orden kan man läsa in den hållning och barnsyn som hon hävdat under hittills drygt 40 år. Utbildningssystemet ska vara anpassat till att barns lärande börjar redan i förskolan och till att deras skolfria tid är viktig. Tas den inte till vara, i form av till exempel bra fritidshem, så kan också det som barn lär sig i skolan gå om intet.

Alltså ska fritidshemmen erbjuda kvalitet och förskolan ska tillhöra skolväsendet.

Att få förskolan att bli en del av utbildningen har varit en angelägenhet för lärarnas olika fackliga sammanslutningar i decennier. Ett tillfälle för att äntligen få igenom detta uppstod i mitten av 90-talet. Solweig Eklund var sedan några år förste vice ordförande i Lärarförbundet. Hon satt med i en referensgrupp till den kommitté, Barnomsorg- och skola-kommittén, som la ett förslag om en egen läroplan och skolform för förskolan.

Tillsammans med Lärarförbundets dåvarande ordförande Christer Romilsson hade hon också länge bedrivit lobbying för att förskolan skulle flyttas från socialdepartementet till utbildningsdepartementet.

I och för sig, säger hon, var flera av socialministrarna, som först Bengt Lindqvist och senare Bengt Westerberg, utmärkta utbildningsministrar, trots att de hade ett annat uppdrag. ”De fick socialdepartementet att bli ett utbildningsdepartement.” Men det var det nu inte, och 1996 insåg de båda fackordförandena att chansen fanns att påverka Göran Persson att stuva om. Det lyckades, vid regeringsombildningen kom förskolan att tillhöra utbildningsdepartementet och blev utlovad en läroplan.

Den förbättring man länge arbetat för skedde till slut.

Korkade ni upp champagnen?

Hon tänker efter, skrattar till, viker en ny kant på servetten.

– Vi firade nog inte. Men det var en process som hade pågått, det var inte som om vi hade brottat ned någon.

Kanske inte det, men nu ser jag vad den lilla skulpturen uppe på ett högt skåp i Solweig Eklunds vardagsrum föreställer. En kvinna i blåblommig klänning lyfter en man i frack på sina raka armar. Han håller fast hatten där han ligger horisontellt.

Så kan det gå. Kvinnokraft flyttar undan män med makt i Lisa Larsons keramiska gestaltning, tillkommen på 60-talet.

Kanske Solweig Eklunds manöver några decennier senare inte var helt bekväm för de manliga ministrarna.

– Nej, de visste ju att jag inte tyckte att de skulle ha kvar förskolan. Men man måste skilja på sak och person.

”Klart som dagen” har hon känt av de envisa strukturer som håller tillbaka flickor och kvinnor.

– Kvinnor kan göra mer om de har utrymme, och det är kalla fakta att några måste flytta på sig för att de ska få det.

Under åren har hon arbetat för det. Hon bildade en grupp för de kvinnliga ledamöterna i Lärarförbundets styrelse. Senare tog hon initiativ till att bilda Lärarförbundets jämställdhetsråd, och till den årliga kvinnodagskonferensen Lika för lika.

Hon byter ställning på stolen. Ett golvur vid väggen tickar, högt och hårt.

– Motståndet försvinner inte även om man vinner en seger, säger hon.

Som i dag, när det gäller lärarnas yrkesutveckling. Nu står det i skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men hur ska det tolkas?

– Är detta med, eller om, lärarna? Jag har en känsla av att det handlar om att lärarna ska informeras genom forskningen, inte att de själva ska forska.

Illavarslande, tycker hon. I sitt arbetsrum hämtar hon en av de skrifter där Lärarförbundets vetenskapliga råd som hon var med och bildade 2002 presenteras. Rådet verkar för att utbildningsvetenskaplig forskning ska vara relevant för läraryrket och för lärares möjlighet att forska. Hon konstaterar att det mesta i tiopunktsprogrammet är ”på rull”, även om det fortfarande är i för liten skala.

Med knogarna mot bordet slår hon fast att lärarnas kunskaper, erfarenheter och forskning ska vara med och skapa vetenskap.

2004 slutade hon sitt uppdrag i Lärarförbundet. Solweig Eklund har vunnit löneförhandlingssegrar, röjt väg för läraryrkets utveckling och varit med och påverkat utbildningspolitiken på riksnivå.

Vad är du mest nöjd med?

Det blir tyst medan hon ser roat på mig.

– Det är det jag gör nu som är roligt.

Ja, det förstås. Det man är engagerad i ger mest tillfredsställelse.

Hennes tid upptas av att fortsätta arbetet för att lärare själva ska stå för sin yrkesutveckling. Hon är ordförande i stiftelsen SAF, som förvaltar tillgångarna hos en tidig föregångare till Lärarförbundet, Sveriges allmänna folkskollärarförening. Hon är nöjd med stiftelsens stipendium för lärare som vill bli bättre på att skriva för att kunna delta i debatten. Och så är hon redaktör för ”Fulingen”, som det interna smeknamnet på tidskriften Forskning om undervisning och lärande lyder. Stiftelsen ger ut den i samarbete med Lärarförbundet.

– Skulle man kunna ha FUL i mejl-adressen?

Hon skrattar.

Tidskriften är tung och seriös, smeknamnet till trots har den en vacker förpackning, påpekar hon. Den ska presentera forskning som visar resultat av det lärare gör. De flesta skribenterna har anknytning till praxisnära forskning.

Hon knäpper de två knapparna i den lila koftan över den gula tröjan. När hon trappade ned sitt arbete försvann en välkomponerad färgklick ur Lärarnas hus på stora Essingen i Stockholm. Som ung fick hon tillfälle att sy och väva på Grebbesta folkhögskola. Sen dess har hon sytt egna kläder.

– Förr var det krångligare, till exempel fick blixtlås inte synas. Det behöver man inte tänka på nu.

Hon syr en del till det femåriga barnbarnet Ella, dotter till sonen Ola.

– Men jag tror att hon snart är för stor för att vilja ha hemsytt.

Solweig Eklund har fått uppmärksamhet för sitt konsekventa arbete för lärarnas makt över sin profession.

2005 var hon med om något stort med anledning av det. Hon bjöds till Göteborgs universitet. Där fick hon krans på huvudet och ring på fingret. Utnämningen till filosofie hedersdoktor motiverades särskilt av att hon arbetat för förskolans utveckling och lärarnas yrkesprofession.

Det var roligt, säger hon, och konstaterar:

– Jag är väl värd det.

På festen fanns dåvarande kultur- och utbildningsministern bland gästerna. Och Solweig Eklunds 90-årige far.

– Leif Pagrotsky hälsade på farsan.

Hon skrattar.

Din pappa måste ha varit stolt över dig.

– Jovisst!