Du sköna nya värld…

När jag talar om undervisning är det i en genuin betydelse med rötter i antiken, en betydelse som fick sin teoretiska grund genom den kulturhistoriska utvecklingspsykologin. Jag talar om undervisning som mötet mellan den som ännu inte kan och den som kan; ett möte där lärare i undervisning erbjuder elever strukturerande resurser. Resurser som skapar förutsättningar för att utveckla en förståelse för undervisningens innehåll. Undervisning framträder som den skärningspunkt, i dag alltmer bortbyråkratiserad, där elevers erfarenheter och kunskaper möter andra människors erfarenheter och människans historiska kunskaper.

När jag här talar om kunskap handlar det om den kunskap som varje kultur vi känner bemödat sig om att återskapa hos nästa generation. Det handlar om en kulturs kunskapsfundament, men en kunskap som samtidigt ger individen möjlighet till en verklig kulturell delaktighet. Denna kunskap har historiskt förändrats från kroppsliga och narrativa kunskapsformer till dagens mer teoretiska. Den svenska läroplanen är följdriktigt ett uttryck för det moderna samhällets teoretiska kunskapskrav och denna kunskapsform är grunden i skolans kunskapsuppdrag och elevens kunskapsrätt. Undervisningsutmaningen ligger i att omvärlden inte framträder i ett teoretiskt förklarande ljus, om man enbart betraktar den utifrån sina vardagliga föreställningar; för utan mötet med den som redan kan, skulle vi inte ens ha lärt oss räkna till tre.

Hur får vi då lärare som klarar av att leva upp till dessa krav. Ja, faktum är att det har vi redan; eller har i alla fall haft, innan lärarkollektivet översköljdes av ett byråkratiskt sisyfosarbete som gjort det svårt att utveckla eller upprätthålla en förtrogenhet med undervisning och undervisningens innehåll. Och som vi näst intill dagligen kan läsa tycks det samhälleliga förtroendet för lärarna som professionell yrkesgrupp vara i gungning. Lärarna klarar inte sitt arbete, sägs det. Men det som de egentligen inte klarar av är byråkratin och administrationen. Lärare klarar inte ens av att bedöma elever och det vete tusan om de ens kan något längre, sägs det vidare. Men lärare ska inte vara byråkrater eller teknokrater; att vara lärare är en konst – en undervisningskonst. Och det bästa vi kan göra är ett ge lärarna förutsättningar att utöva denna undervisningskonst. För vem kan egentligen bättre bedöma om en elev förstår det den har lärt sig än den lärare som vandrat betydligt fler än tre månvarv i deras mockasiner; för att parafrasera ett välkänt indianskt ordspråk.

Jag vill hävda att de som i dag dominerar utbildningsdiskursen inte har kommit med något avgörande nytt. Med olika variationer gör man gällande att man funnit ”vägen, sanningen och livet”, när det kommer till undervisningens eviga gåta, och i deras sanning har undervisning, i sin genuina betydelse, spelat ut sin roll. Men inte heller denna gång kommer dessa instrumentaliseringar av undervisningen i relation till en tom teknologi, metod eller rent av en ideologi att visa sig vara framgångsreceptet; det har skett förr och kommer att ske igen. Men det pedagogiska minnet är på många håll kort. Det tycks snarare som om man lämnat ett par tusen års pedagogisk teori och praktik åt sidan och ur tomma intet trollat fram något nytt: ”Se här – kunskapsutvecklingen sköter sig själv bara vi ger eleverna möjlighet att själva erövra världen; med en ny metod eller teknologi.”

Och detta sker i en tid när samhället blir alltmer komplext och ogenomträngligt och där nycklarna till verklig delaktighet och faktiskt inflytande blivit alltmer svåråtkomliga. De största förlorarna är elever i allmänhet, och i synnerhet de elever som kommer från de sociala grupper som politiker och skolbyråkrater paradoxalt nog säger sig företräda. I praktiken har man förnekat dem en utbildning som syftar till djupare kunskap och i stället erbjudit dem ett strukturellt utanförskap. I farans riktning ligger då de politiska uttrycksformer som detta utanförskap kan formuleras i. Att påtala att kejsaren nu faktisk är naken är med andra ord ytterst en demokratifråga.

Men hur ser då svaret ut på de väldiga utmaningar som svensk skola står inför? Svaret måste formuleras utifrån de krav mötet mellan lärare och elev ställer; de krav som kännetecknar en professionell didaktisk kompetens. En kompetens svenska lärare generellt är förtrogna med.

- Undervisningens innehåll: förtrogen med de vetenskapliga sammanhang skolämnet refererar till.
- Kommunikation och gestaltning: förtrogen med olika strukturerande resurser för innehållets gestaltning i undervisning.
- Psykosociala aspekter: att professionellt kunna hantera och ta ansvar för vad som sker i klassrummet. Läroplansteori, betyg och bedömning: förtrogen med begrepp och utmaningar som rör läroplan, betyg och bedömning.
- Teoretiska perspektiv: förtrogenhet med teoretiska perspektiv på lärande, utveckling och kunskapsbildning.

Det är på dessa kompetensområden krutet ska läggas för det är dessa kompetenser som kännetecknar en framgångsrik skola, lärare eller undervisning i förhållande till kvalificerade kunskapsmål.

Sverige håller på att sluta undervisa – detta är den starkaste och mest generella tendensen inom det svenska skol- och utbildningssystemet under de 30 år jag kan överblicka. Kunskapsprocesser har långsamt förytligats, byråkratiserats och instrumentaliserats till oigenkännlighet. Utbildningssverige har inför våra ögon abdikerat för de utmaningar som dagens alltmer komplexa samhälle erbjuder. När behovet av kvalificerad undervisning är större än någonsin har en ny lärarroll och en ny syn på kunskap och undervisning vuxit fram. En syn som lett till att såväl lärare som kunskap och undervisning långsamt har osynliggjorts och marginaliserats. Den ”nya” läraren är utbytbar mot vilken vuxen som helst so

m besitter vissa grundläggande allmänmänskliga egenskaper. Genuin undervisning håller på att ersättas av en självreglerande verksamhet uttryckt som eget ansvar inför någon ny teknologi eller metodologi. Vi har fått en ny kunskapssyn, som bortser från människans historiska vetande och likställer kunskap med information. Den ideale läraren tycks vara den som upprätthåller en verksamhet med hjälp någon tom teknologi eller metodologi och låter eleverna reproducera information. Vinnare är bäraren av teknologin eller metodologin och de som har ekonomiskt ansvar på genomförandenivå.

Med en tilltagande känsla av olust har jag sett hur det svenska utbildningslandskapet har förändrats. I den tid som i dag är, bestäms alltmer av utbildningsdiskursens agenda av nya

aktörer, aktörer som refererar till andra sammanhang än de vetenskapliga sammanhang och den beprövade erfarenhet, som undervisning och undervisningens innehåll ska referera till. Denna nya ordning manifesteras ständigt på varierande sätt och nyordningens aktörer ingår i, eller utgår från, ekonomiska, ideologiska, teknologiska, juridiska eller förvaltningsrelaterade sammanhang. Aktörerna och deras agenter är i dag en integrerad del av både det politiska systemet och samtliga förvaltningsnivåer. Och de har all tid att söka legitimera sin kontrollregim. Under oket av denna regim ”tvingas” lärare använda sin tid till en lång rad arbetsuppgifter som refererar till, eller är ett svar på, krav från dessa nya aktörer och formulerade i synliga eller dolda agendor. Krav som för en lärare framstår som ett ogenomträngligt symboliskt universum, omöjligt att bli förtrogen med eller påverka. Läraren omformas till tjänsteman; en tjänsteman som instrumentellt nödgas förhålla sig till påbud från sammanhang hon vare sig ingår i eller har inflytande över.

Habermas har visat hur rationalismens utveckling gett människan kunskap om omvärlden och att denna utveckling är relaterad till hennes strävan efter frigörelse från förtryck och okunnighet. Denna nya frihetshorisont gav människan som individ ett handlingsutrymme. Samtidigt, snarast som en funktion av rationalismens utveckling, har Foucault visat hur aktörer och deras agenter söker disciplinera och normera denna nya frihetshorisont. De som dominerar diskursen fjärmar sig alltmer från undervisningspraktiken och skapar ett kunskaps- och utförandemonopol, som ställs utanför, i vårt fall, lärarnas kontroll. Och det tycks som det är maktens våta dröm att lärarna ska fungera som ett maktens redskap genom att instrumentellt förhålla sig till de krav som formuleras inom diskursen. Det finns inget utrymme för Habermas tredje rationalitetsprincip; förnuftigt framtagna principer för metodisk och självkontrollerande livsföring; som i vårt sammanhang kan förstås som principer ur undervisning; för undervisning.

Det svar jag vill ge på undervisningens gåta är vare sig genialt eller komplicerat. Tvärtom är det enkelt, självklart och tidlöst: Lärarna måste återfå det förtroende de historiskt sett nästan alltid haft, när det kommer till att få ta ett självständigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Samhället måste koncentrera sig på att ge lärare och blivande lärare förutsättningar att ta detta ansvar, genom att skapa förut-

sättningar för dem att utveckla och upprätthålla en didaktisk kompetens som skapar förutsättningar för det genuina didaktiska mötet. Svaret ligger i klassrummet, hos lärarna, i undervisningen; inte i utompedagogiska perspektiv eller krav. Denna förändring bör börja nu, för i horisonten börjar vi skönja konturerna av ett öde land.