"Lärare är ett tålmodigt släkte som i det längsta försöker hänga med i alla de politiska kastvindar som drabbat skolan i mer än femtio år och försökt lojalt följa dem. Men det måste finnas en gräns", menar Hans Möller.
När ett samhälle sklerotiseras, vad visar sig då? Regler, bestämmelser, rutiner styr, kontroller ersätter fritt skapande, individen får allt mindre självansvar. En förmyndaraktig byråkrati lägger sin beniga hand över samhället. Det som skulle vara lek och glädje blir plikt och tvång. Anonyma ekonomiska organisationer roffar åt sig allt mer makt. Allt detta såg vi i forna Sovjet men fenomenen kan uppträda i lindrigare form även i demokratier.
Det som styrt västerlandet i decennier är en administrativ trend kallad New Public Management som är ett kluster av idéer som hämtats från det privata näringslivet och som skulle förlösa efterkrigstidens kostsamma byråkratiska organisationer som gjorde sig till förmyndare över medborgarna. Decentralisering, resultatstyrning, utvärdering, konkurrensutsättning blev nyckelord. Men ”den tänkta medicinen” fungerar inte längre. Systemen har byggts ut så ”till den milda grad” att de i sig själva skapat en egen byråkrati med nya effektivitetsproblem. Myndigheter för uppföljning och utvärdering har växt upp som svampar i jorden. Skattepengar dunstar bort i en värld av konsulter och onödiga utvärderingssystem.
Skolan är särskilt utsatt. Detaljstyrningen har blivit så stor att litet utrymme ges till de yrkesverksammas professionella omdöme och det drabbar också vård och omsorg. Det leder till lägre kvalitet. Utredningarna koncentrerar sig på det som går att mäta och man blir slav under metoden – det som inte går att mäta finns inte, det vill säga allt finare kvalitetsarbete som ger undervisningen liv, det som skapar en varm och kreativ stämning i ett klassrum. Lärarna vittnar om att de liksom läkare och domare får allt mindre tid till sitt egentliga arbete på grund av alla administrativa krav. Sunt omdöme underordnas regler och bestämmelser.
All forskning visar att lärarpersonligheten är det helt avgörande för en skolas framgång. Pedagogik är mer släkt med konst än med vetenskap – konsten att väcka den unga människans intresse för livslångt lärande. Äkta pedagogik är ett skapande möte mellan lärare och elev. All lärarutbildning borde ta sikte på att främst utveckla lärarens sunda omdömesförmåga, inlevelse, kreativitet och initiativkraft för att sedan kunna förmedla sådana förmågor till eleverna. Inpluggad kunskap under betygspress har föga livsvärde. Det är snittblommor utan rot i personligheten och betyder föga för ett lands utveckling. Om skolan snörs in i en spindelväv av kontroller så försvagas lärarens kreativitet, yrket blir allt mindre attraktivt och resultaten sjunker. Det är dags att tänka om, att skrota ett system som nått vägs ände.
Men det blir svårt eftersom vi anser att eleverna måste pressas. Det nyliberala paradigmet styr, konkurrenskraft är vad skolan ska väcka eftersom vårt välstånd anses bero därpå. Näringslivet ses som ett globalt slagfält. Vinna eller försvinna! I stället för att inriktas mot solidarisk samverkan för att ”ge näring”, alltså att tillgodose grundläggande mänskliga behov, så syftar allt till vinstmaximering. Sociala och miljömässiga hänsyn träder i bakgrunden. Så länge vi har denna världsbild får vi våra ständiga finansbubblor och massavskedanden. Eleverna pressas ”för deras eget bästa” heter det. Men det stämmer inte alls, de ska under oket för att tjäna vuxenvärldens missförstådda intressen.
En skola som utvecklar hela människan – handen, hjärtat, huvudet – och ger ett gott självförtroende för alla lyfter hela landet. Så länge vi inte inser det blir det svårt att bryta med systemet. Myndigheter vill sällan avskaffa sig själva. Vi behöver inte fler myndigheter, vi behöver myndiga lärare som får förtroendet att själva utforma undervisningen efter varje skolas särskilda behov.
Nu ökar trycket på föräldrar, elever och lärare. Föräldrarna ska få böter om de inte lyckas få sina barn till skolan. Vore det inte bättre att skapa en skola dit eleverna gärna går? Man kan inte skuldbelägga föräldrarna när barn som grundligt vantrivs, känner sig misslyckade och kanske mobbas slingrar sig undan sitt fängelse. Folkpartiet kräver nu betyg redan från klass 4. ”Vi ska bli världs-ledande”, säger utbildningsminister Björklund. Det är alltså inte för barnens bästa utan för att man tror att det ska tjäna staten som barnen ska pressas och gå in under oket.
Lärarna utsätts nu för den ena attacken efter den andra. Utbildningsförvaltningen i Stockholm har egenmäktigt genomdrivit en indelning av stadens skolor i tre kategorier: bäst, mittemellan, sämst. I ”de sämsta” ska den överenskomna löneökningen på 4,2 procent sänkas till 3,7 medan ”de bästa” får 4,7. Grundskolechefen Håkan Edman tror att denna kollektiva bestraffning ska inspirera lärarna att höja resultaten. Men allt tyder på att det i stället leder till lärar- och elevflykt. ”Utbildningsförvaltningens reform luktar illa av amatörmässigt näringslivsledarskap”, skriver lärarna Björn Kindenberg och Anna-Karin Frisk i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Friskolor med alternativ pedagogik som skulle kunna leda till fruktbar dialog snörs nu alltmer in i det statliga systemet. Under liberal flagg glider skolan allt mer in i statssocialism. Waldorflärarhögskolan, whl, i Bromma får inte längre anslag. Rättning i leden!
Lärare är ett tålmodigt släkte som i det längsta försöker hänga med i alla de politiska kastvindar som drabbat skolan i mer än femtio år och försökt lojalt följa dem. Men det måste finnas en gräns. Lärarens uppdrag är att tjäna eleven, inte myndigheterna. Och när maktutövning skapar hinder för läraren i sitt arbete måste det kunna få följder. Om lärarna samfällt vägrade att fylla i de flesta av de pålagda rapporterna med hänvisning till att ”vi hinner inte med vår uppgift, vår undervisning”, så skulle detta kanske kunna inleda en sorts ”arabisk vår” för lärarkåren som alltför länge fått tjäna som en sorts fotfolk som bara har att lyda order uppifrån av byråkratiska icke-pedagoger. Nu tar vi själva ansvaret. Vad vårt samhälle behöver är friska ungdomliga skaparkrafter som motverkar all skleros och leder till förnyelse.
Hans Möller, Bromma