Tillit under kontroll

All normal mänsklig samvaro måste i någon mening bygga på tillit. För att kunna fungera socialt i vardagen måste vi på något sätt utgå från att de människor som finns omkring oss, och i de sammanhang vi ingår, vill oss väl – eller åtminstone inte vill oss illa.

Så är det nu för all del inte överallt. De flesta har någonstans i sin närhet tillitsfulla relationer. Men för många människor – i vårt land och runt om i världen – kan det nätet vara snävt och skört.

Inom tillitsforskningen brukar man säga att Sverige – och övriga nordiska länder – präglas av en hög grad av tillit. Det gäller inte bara i privata relationer, det gäller också till andra okända människor – men även till samhället och dess olika institutioner.

Tillit på systemnivå har också med det politiska systemet att göra, som Julia Grosse påpekar i boken Tillit i det moderna Sverige. Människor som upplever att demokratin fungerar väl i det land de lever i har ”i allmänhet också förtroende för olika offentliga institutioner”.

Förskola och skolaär verksamheter som i hög grad bygger på tillit – förskolan kanske i större utsträckning än skolan. Föräldrar lämnar sina små barn i främmande människors vård. Något man som förälder självklart inte skulle göra till vem som helst, utan som man gör för att inramningen är en samhällelig institution, i detta fall förskolan eller skolan, som man har förtroende för.

Det kräver alltså en betydande tillit till institutionerna i sig men också till de människor som är verksamma inom dessa institutioner. Man utgår helt enkelt ifrån att de förskollärare och lärare som arbetar där i kraft av sitt uppdrag och sin profession både tar hand om ens barn på ett bra sätt och ger barnet bästa möjliga förutsättningar att utvecklas och lära sig saker.

Man kan säga att det bygger på ett slags generaliserat förtroende och en känsla av tillit till systemet, institutionen och de yrkesverksamma människor som finns inom ramen för det. Så vad händer om den känslan rubbas?

Förtroendet för den svenska skolan har under lång tid systematiskt underminerats. Det har skett i närmast kampanjartad form och fått en förödande effekt på det offentliga samtalet om skolan och dess roll i samhället.

Ett av de mer paradoxala inslagen i den debatten har varit försöken att göra bilden av skolans misslyckade trovärdig utan att låta det färga av sig på lärarkåren. I stället är det politiker, pedagogikprofessorer, lärarutbildningar och skolbyråkrater på olika nivåer som har pekats ut som syndabockar. Det är de som bär ansvaret för den svenska skolans förfall, för urholkningen av kunskapsuppdraget, för ”raset” i internationella kunskapsmätningar och rankningslistor, för det kaos och den allmänna oreda som länge sägs ha präglat verksamheten.

Lärarkåren har framställts som en gisslan i dessa krafters våld. Lärarna har nog gjort så gott de har kunnat, har det sagts, men inte förmått stå emot de mäktiga intressen som haft en annan agenda för skolan.

Men det är naturligtvis inte möjligt att svärta ned en verksamhet och skjuta den i sank och samtidigt friskriva den yrkesgrupp och de människor som har sin dagliga gärning i just den verksamheten. Smittoeffekten är ofrånkomlig – och det kan ingen välmenande retorik i världen rå på.

Väljer man strategin att teckna bilden av skolan i enbart svart och vitt, att låta enskilda händelser stå för en generell problembeskrivning, att ge sken av att tvång och kontroll är enkla lösningar på komplexa problem, så kan man vinna politiska poäng på den bild som träder fram av en skola i förfall och moralisk upplösning. Men det får naturligtvis konsekvenser.

Vare sig man vill eller inte så smittar den endimensionella bilden obönhörligen av sig på de yrkesgrupper och de människor som driver verksamheten. Och då underminerar man också förtroendet och tilliten inte bara till verksamheten i sig utan även till den profession som har uppdraget att bedriva den.

Tillit är ett ömtåligt fenomen. Den är lätt att förstöra men svår att återskapa. Det är ett återkommande tema i forskning och litteratur om ämnet. Undergräver man förtroendet för och tilliten till en verksamhet och en yrkesgrupp så tar det tid, lång tid att återupprätta och bygga upp den igen.

För att lyckas med det krävs att ansvariga politiker och beslutsfattare skapar förutsättningar och ramverk som ger professionen det handlingsutrymme och den frihet som är nödvändig för att vända utvecklingen. Det handlar om att ge lärarna förtroendet att återerövra det professionella friutrymme som är grunden för såväl yrkesutveckling som skolutveckling.

Det kan inte ske genom än fler kontrollåtgärder eller genom fler och vidgade granskningar med ensidigt bristperspektiv, inte heller genom ökade krav på återrapporteringar och dokumentation. Man kan inte kontrollera och granska fram förtroende och tillit, lika lite som man kan kontrollera och granska fram kvalitet och skolutveckling.

Den departementsutredning som nu tittar på hur man kan minska lärarnas administrativa börda kan säkert komma med ett eller annat förslag som minskar belastningen. Men frågan är om det kommer att förändra något i grunden. Jag tror inte det – problemet ligger inbyggt i systemet.

Det som väntar är, som sagt, ett mödosamt arbete för att vända utvecklingen, för att återskapa förtroendet för skolan som samhällsbärande institution och, inte minst, för att återupprätta tilliten till lärarna och lärarkåren. Och att hoppas att det inte ska ta allt för lång tid.

För, som José Luis Ramirez skriver i Tillitens ansikten, hoppet är tillitens sista halmstrå. Och kanske är det just det vi får klamra oss fast vid – hoppet att misstron ger vika och att tilliten växer.