Hundtricket

– Tänk på att prata med munnen vänd mot barnen annars missar vi viktig information här ute, säger hörselpedagogen Elisabeth Jönsson-Österdahl.

Egentligen är Sara Karlberg mer än bara matte åt Alvin, eller Bobbo som barnen också får kalla honom om de vill. Vinterjackan pryds av emblemet ”instruktör”. Hon driver två olika företag som sysslar med hundterapi.

Jackan behövs. Det är nästan tio minusgrader och markplätten mittemot Järfälla simhall är täckt med ett rejält lager knarrande snö.

– Hur hälsar man på en hund man inte känner? frågar Sara Karlberg eleverna.

Det finns tre saker att tänka på, förklarar hon. Man frågar matte eller husse om det går bra att klappa. Om svaret är ja står man på sidan om hunden och tänker på att klappa försiktigt på huvudet.

Eleverna kommer frånåtta olika skolor i Järfälla. Tvillingarna Wendela och Wilma Segerlund går i samma klass. Wendela har en hörselnedsättning. Henrik Brolund är normalhörande, men hans mamma är hörselskadad. Övriga elever har någon form av hörselnedsättning och är ensamma om det i sin klass.

I dag är ett tillfälle för dem att lära känna andra i samma situation. Hunden ska få dem att känna sig mer bekväma, inför sig själva och inför andra, med det faktum att de är hörselskadade.

– Barn med hörselnedsättning som är inkluderade, till skillnad från dem som går i specialskola, får lättare dåligt självförtroende på grund av sitt handikapp. Många pedagoger förstår inte det och uppmärksammar inte det tillräckligt, säger Elisabeth Jönsson-Österdahl.

Hon är hörselpedagog i Järfälla kommun och förklarar att det är vanligt att elever med hörselnedsättning tycker att det är pinsamt med hörapparat. Många undviker att använda sig av tecken trots att de ibland skulle behöva, eftersom de känner sig utpekade som annorlunda.

Problemet med det är att de bör underhålla sin teckenförmåga. Flera riskerar att få ännu sämre hörsel i vuxen ålder. Då är det en fördel att vara förberedd, menar Elisabeth Jönsson-Österdahl.

– Visste ni förresten att Alvin kan tecken? säger Sara Karlberg.

Barnen är till en början tysta och ser spänt på när hon visar att Alvin både kan sitta och ligga på givna tecken. Tecknet för ligg görs med en hand i stället för med två som normalt. Ena handen behöver ju hålla kopplet ibland, påpekar hon.

Var och en får pröva. Efter varje utfört kommando vill Alvin såklart ha godis. Alla vill inte ge tecken. Vissa vill men tycker att det är lite läskigt att ge godis. Tvillingarna Wendela och Wilma Segerlund tittar på. De är allergiska mot pälsdjur.

Det är med hänsyn till just allergi som hundterapi i skolan vanligtvis sker utomhus. Säkerheten är en annan viktig sak att tänka på, förklarar Sara Karlberg.

– Jag kan aldrig säga att jag är helt hundra på att Alvin inte kommer att nafsa på någon elev. Men alla mina hundar är extremt drillade och har genomgått hårda lämplighetstester, säger hon.

Hennes företag erbjuder lektioner för alla årskurser. Framförallt jobbar hon mycket på förskolor, ofta kring mobbning. Hon blir anlitad för ett specifikt problem eller en särskild frågeställning och skapar sedan ett koncept. Det kan till exempel vara att förskolebarnen säger otrevliga saker till varandra.

Det är första gången hon arbetar med hörselskadade barn. Uppdraget är att få dem att använda tecken mer och att skapa sammanhållning. Hon började lära Alvin tecken när jobbet bokades för några månader sedan. Han kan ett tiotal.

Hundar i undervisningen ger barnen större social kompetens. Husdjur har också en ”läkande effekt”, förklarar Sara Karlberg. Vid kontakt med husdjur frigörs nämligen hormonet oxytocin. Det ger en avslappnande känsla. Oxytocin har tidigare mest förknippats med amning och barnafödsel. På senare år har forskning visat att barn som kommer i kontakt med husdjur i skolan blir mindre stressade, på grund av oxytocinet som utsöndras i kroppen.

Sara Karlberg harockså jobbat med arbetslösa ungdomar som har adhd och Asperger. Många vägrade att gå till arbetsförmedlingen. Hundens uppgift var att få dem arbetsföra. Hon har också arbetat med tonårstjejer med självskadebeteende. Många av dessa tjejer har problem med att säga nej.

– Då är det bra att de får öva på att säga nej till någon som är tränad för att ta ett nej. Det är där hunden kommer in i bilden, säger Sara Karlberg.

Alvin och Linnea Wöhrmann-Hill tar plats vid den orangea tunneln i ena änden av hinderbanan. Eftersom det är första träffen är dagens program ett prova-på-tillfälle. Det är dags för agility och eleverna agerar både hinder och hundförare.

Linnea Wöhrmann-Hill lockar Alvin genom tunneln och vidare längs banan.

– Säg ”hopp” när det är ett hopphinder och ”genom” när han ska in i tunneln eller under, förklarar Sara Karlberg.

När Alvin når mållinjen får han godis och Linnea Wöhrmann-Hill lämnar över kopplet till Teresia Norberg-Sahlén. Nu börjar gruppen komma igång. De skrattar och pratar mer och mer med varandra allt eftersom.

Att det blev hundens uppdrag att sätta barn med hörselnedsättning i kontakt med varandra var en slump. Elisabeth Jönsson-Österdahl stötte på Sara Karlbergs företag på en skolmässa.

– Det är svårt att hitta något som är av gemensamt intresse för alla elever. Jag tänkte att de flesta barn är intresserade av djur och hundar, säger Elisabeth Jönsson-Österdahl.

Wendela Segerlund fryser och vill gå in.

– Men jag hade ju tänkt att vi skulle avsluta med att kasta boll till Alvin, säger Sara Karlberg.

– Ja, det vill jag göra. Men sedan gå in?

Eleverna turas om att kasta. Alvin väntar på tecknet för hämta. De får också se hans specialtrick. Att fånga en snöboll som kastas högt upp i luften. Elisabeth Jönsson-Österdahl konstaterar att kylan börjar göra sitt. Det är dags att fika.

Samtidigt som hon gör varm choklad i den lilla köksvrån förklarar hon att eftermiddagen gick bra. Eleverna hade roligt och det får gärna bli en fortsättning. Men det kan bli svårt att få ihop på skoltid igen. Det var visserligen inga problem att få elevernas rektorer att skjuta till de hundralappar som hundlektionen kostade per elev. Vad de tycker om några hundralappar till återstår att se.

Däremot var det strul med logistiken. Två olika bilar skulle hämta eleverna. Ingen annan lärare kunde följa med och Elisabeth Jönsson-Österdahl åkte i den ena bilen. Av någon anledning missade den andra bilen att hämta upp två elever och hon fick därför åka en extra runda.

I vår fyller Elisabeth Jönsson-Österdahl 67 år. Då får hon inte jobba som hörselpedagog i Järfälla längre, ett jobb som hon har haft sedan 1976. Hennes förslag var att gå ned på halvtid i vår så att en ny hörselpedagog kunde fasas in. Det blev nej på det och hon oroar sig över framtiden.

– Min tjänst är inte tillsatt än. När jag hör mig för misstänker jag att planen är att den inte ska bli det heller. Så har det sett ut för kollegorna i andra kommuner.

I Järfälla finns över sjuttio elever i olika åldrar som kan vara i behov av en hörselpedagog. Många klarar sig förmodligen utan kontinuerligt stöd om de måste, andra gör det inte.

– Det blir som på femtiotalet igen. Elever kommer att må dåligt av att det inte finns någon som kan tala om för deras lärare vad en hörselnedsättning handlar om. Lärarna gör misstaget att tro att de inte är tillräckligt smarta, när de i själva verket hör dåligt, säger Elisabeth Jönsson-Österdahl.

Hon lugnas åtminstone av att utbildningen till hörselpedagog har återuppstått. Om några år kommer nya hörselpedagoger ut från universiteten. Men glappet som blivit har fått många kommuner att spara in på hörselpedagoger under en längre tid. Det återstår att se om de börjar tas emot igen, förklarar Elisabeth Jönsson-Österdahl.

Teresia Norberg-Sahlén träffar gärna Alvin och de andra barnen igen, säger hon när jag rör mig ut mot kylan igen.

– Det var kul. Men nu är jag lite trött.

Alvin är också trött. Normalt jobbar han bara några timmar i taget, som i dag. Det blir många nya intryck för honom under ett arbetspass.

– Han lär sova gott i kväll, säger Sara Karlberg och stuvar in hunden i bakluckan.