Vid vårterminens början var det dags för friluftsdag i skidspåret. Jag lånade pjäxor och skidor till Nisse av en kollega. Lärarna delade upp sig med olika elevgrupper för att kasa respektive åka runt efter förmåga. Alla utom fröken Märta som tyckte att hon kunde stå som en slags samordnare vid start och mål. Märta var en lärare med stor auktoritet. Varken elever eller kollegor vågade ifrågasätta henne.
Nisse hamnade inte i min grupp. Med stor möda kasade han sig runt. Han som aldrig stått på ett par skidor tidigare. När han svettig och snorig tagit sig runt i det kortaste spåret tyckte Märta att han omedelbart skulle ut en vända igen. ”Spänn på dig skidorna själv för f-n, får du se hur gött dä ä”, svarade Nisse och kikade under mösskanten. Jag stod en bit ifrån och höll andan. INGEN svarade Märta på det viset. Hon blev mållös och jag tänkte inombords: Nisse hade ju rätt. I en skola som är full av bedömning sätter vi oss dagligen till doms över elever i vad de borde kunna klara av. Poängen är att det är lätt att ha synpunkter på vad någon annan ska göra eller förmå. Bilden är att vi inte har full förståelse förrän vi provat att byta skor eller pjäxor och framförallt livssituation med den andre – om så bara för en dag.