Ettåringar tycker med hela kroppen

– Du kastar bollen. Oj, den kan studsa, säger hon.

Sandy Eriksson pratar hela tiden lyhört med Arthur, tittar honom i ögonen, ler, benämner vad han gör, svarar och bekräftar hans uttryck. Hon följer med i hans intresse för olika leksaker och de andra barnen och personalen. På Wåga och Wilja är förskollärarnas egna förhållningssätt grunden i arbetet med inflytande och delaktighet. Med de yngsta barnen är det svårt att fråga vad barnen vill. Istället blir den subtila förmågan att hela tiden lyssna, spegla och tolka barnen den stora uppgiften. Ettåringarna pratar inte med ord, men förstår mycket. Förskollärarna hjälper dem sätta ord på sin vilja och andras.

– Hör du, Sara är lite ledsen, säger Sandy Eriksson till Arthur, när gråt bryter ut bakom dem.

I hallen gråter Sara innan hon får komma upp i förskolläraren Ildiko Szosznyaks knä. Evin, 1 år, tultar in på mattan och tittar sig omkring, hon har varit sjuk flera veckor och återupptäcker lokalerna.

Så småningom haralla barn för dagen kommit in på förskolan. Det är en ovanlig vintermåndag då de är väldigt få barn och många pedagoger på förskolan, många barn är sjuka eller lediga. Men det är ändå dags för en minisamling på en röd matta. Först sjunger förskollärarna en sång där allas namn räknas upp, ett vanligt sätt att skapa delaktighet. Sedan tar förskolläraren Lotta Berglöf fram en låda med tecknade kort som symboliserar de olika sångerna, till exempel en stjärna när hon presenterar Blinka lilla stjärna. Även om barnen inte sjunger med så tittar de storögt på förskollärarnas handrörelser till och gör ansatser för att härma dem.

Efter några sånger är det dags för ett barn att få hänga upp en julgranskula i ”granen” av tyg på väggen. Att uppmärksamma enskilda barn är också det ett vardagligt sätt att synliggöra alla barn.

– Det är Evins tur, du som varit borta så länge, säger Sandy Eriksson och håller fram en ask med röda kulor.

Men Arthur som är ny vill gärna ha en han också. Han reser sig och går fram till lådan. Det är okej. Han får hänga upp sin på väggen och sedan får Evin hänga upp sin.

Arthur går därefter ut ur rummet, utan att någon säger något om det, men en pedagog går försiktigt efter honom. Att låta barn välja att inte vara med på samling och andra aktiviteter, att få gå ifrån och komma tillbaka, är en medveten strategi för att värna de yngstas inflytande. Barnen ska tycka det är roligt att vara med, annars kan det vara.

Sångsamlingen upplöses så sakta och nu ska gruppen titta på bilder på den gröna mattan.

Men Evin går åt andra hållet bort till en soffa i hallen och pekar på böckerna på en hylla.

– Du vill läsa en bok. Men först ska vi gå till bildskärmen, säger Sandy Eriksson,

Hon går bort till Evin och tar ner en bok tar Evin i handen och de går in i rummet med den gröna mattan igen tillsammans. Då kan de både läsa som Evin ville och titta på bilder.

Nu sitter gruppen och tittar på en tv-skärm som visar ett bildspel med foton från verksamheten. Bilderna är tagna i förra veckan och tittandet blir en återkoppling för barnen. Att minnas är en rättighet, resonerar pedagogerna. Genom att se bilderna får också personalen syn på vilka barn som intresserat sig för en aktivitet och vilka de kanske måste locka lite extra.

Evin sitter en stund med sin bok i Sandy Erikssons knä, men sen går hon fram till skärmen och tittar. Lotta Berglöf pekar och pratar om vad som syns på bilderna. Evin visar intresse genom att hon bankar på tv:n med handen, men den är inbyggd i en låda så den går inte sönder så lätt. Linnea kommer fram till Evin och petar på hennes hårtofsar och tröja. Flickorna ser på varandra.

– Linnea, vill du känna på Evin, hon har så fina tofsar och hennes tröja är mjuk och fin, säger Lotta Berglöf.

Att skapa möjligheter för kommunikation mellan barnen är ett sätt att arbeta med inflytande. Förskollärarna blir en slags tolkar, inte bara för vad saker heter, utan för vad barnen känner och vill i olika situationer med varandra. Arthur råkar slå till Sara med armen.

– Oj, kom Arthurs arm i vägen. Såg du inte Sara?

– De har grova rörelser fortfarande och de har ingen tanke på att det gör ont. Då får man vara där och påminna, säger Lotta Berglöf.

Ettåringarna lär sig sakta ta ansvar för vilket utrymme de tar. Arthur fortsätter att pröva att kasta fjädrar på mattan.

– Hjälper du mig att plocka upp dem, frågar Sandy Eriksson och börjar om igen och samlar ihop.

Att plocka undan och avsluta är också ett första sätt att ta ansvar i förskolan.

Men Arthur vill fortsätta med leken och det är hans vilja som styr just nu.

– Hokus pokus filijokus, säger Sandy Eriksson och så kastas fjädrarna ut.

Sara ser intresserat på, fortfarande tryggt uppkrupen i förskolläraren Ildiko Szosznyaks knä. Omsorg och trygghet är lika viktigt som lek och lärande.

I dag har arbetslagetplanerat att barnen ska få pröva att leka med lera eller sandbord. Men de väntar ut barnen lite. Arthur går in i rummet intill och tittar runt, han går fram till dörren till ateljén. På den hänger bilder av målarsaker och ett barnförkläde. Arthur drar i förklädet och dörren öppnas så att han kan gå in. Hur miljön är uppbyggd på förskolan bidrar till att öka handlingsutrymmet för barnen så att de själva kan orientera sig. Bilder används på dörrar för att visa vad som finns i rummet. En bild med pottor hänger på dörren till toaletten. Det flesta möbler på förskolan är i barnhöjd. På låg höjd eller på golvet sitter bilder vid de olika lekstationerna som visar när barnen använder materialet. Än så länge är inte allt material framme, men det är ett mål när barnen blir lite äldre och kan hantera alla redskap.

Sara och Evin följer efter Arthur in i ateljén, liksom förskolläraren Sandy Eriksson. Nu är det dags.

De tre barnen skopar i sandbordet, silar, häller sand i bunkar – och på golvet. Sandy Eriksson sitter med på knä och sätter orden.

– Känner du, sanden är mjuk. Sen blev du smutsig. Du tar bort sanden. Oj, silar du. Oj, det kom utanför. Tur att vi har sopborste.

Hon avleder Arthur genom att erbjuda en större skopa att fylla upp i stället.

– Titta du kan fylla den här. Och Sara hjälper till!

Lotta Berglöf frågar Sandy Eriksson om de ska flytta bordet en bit ut från väggen så att fler kan få plats runt det.

– Stör inte barnen nu, tycker Sandy Eriksson som är nöjd med hur sandleken kommit i gång. Däremot ber hon kollegan komma med papper och torka Evin om näsan medan hon leker med sanden. Hon ber inte Evin gå till en pedagog för att snyta sig.

Evin lyfter blicken från sanden och slår ihop händerna.

– Vad ser du, frågar Sandy Eriksson.

Arthur är snabbt där och tar bunken som Evin hade. Men Evin tar tillbaka den.

– Bra att du tog tillbaka den. Den är min sa Evin. Ska vi ha en till bunke?

Arthur låter lite morrande.

– Är du arg Arthur? Vad ville du berätta, frågar Sandy Eriksson.

– Det är alldeles sandigt på golvet, säger Lotta Berglöf.

Evin pekar på golvet.

Ska vi sopa upp lite, frågar Lotta Berglöf.

Evin pekar på sanden och på sandbordet. Det är glasklart vad hon vill.

Lotta Berglöf sopar upp. Sedan sätter hon sig och funderar kring arbetet med inflytande.

– Jag inser att ska demokratin få fortsätta måste barn få leva i den, säger hon.

Att utveckla ett socialt samspel, empati och kommunikation är grundläggande för att lära sig uttrycka sina åsikter konstruktivt och respektera andra. Man måste bli hörd och sedd för att lära sig lyssna på andra. Samtidigt kan det vara svårt att alltid förstå vad en ettåring vill.

– Jag inser att jag inte uppfattar allt, jag är helt ödmjuk inför det, säger Lotta Berglöf.

Men det vore ju värre om man inte ens försökte tolka små barn, även om man riskerar att förstå fel, resonerar hon.

Hon funderar mycket på vad hennes dagliga val leder till. De flesta beslut måste trots allt hon göra som vuxen utifrån sin livserfarenhet. De yngsta lever här och nu och kan inte ta ställning till alla konsekvenser. Då blir att få välja bort, att säga nej, desto viktigare.

– Alla kan inte alltid göra vad de vill. Jag funderar jättemycket på: Kan man välja? Vi erbjuder och iscensätter aktiviteter och de är då fria att gå därifrån. Vi måste vara attraktiva och göra föremålen, leken och relationerna så spännande så att de vill vara med.

I förskolan vill de ge möjlighet för barnen att pröva många saker för att de senare ska kunna ta ställning till olika val av aktiviteter. För att kunna välja måste barn först veta vad alternativen innebär. Från första året arbetar alla Wåga och Wiljas förskolor med föränderliga material som sand, vatten, lera och målarfärger.

– Alla saker är verktyg för kommunikation. Sanden är ett verktyg både mellan barn och barn, och barn och pedagog, säger Lotta Berglöf.

Även Sandy Eriksson lämnar sandkaret lite för att ge sin syn på inflytande. Hon är nyexaminerad förskollärare, men hennes kompetens att tolka de yngstas ansiktsuttryck och kroppsspråk är inget hon lärt sig i högskolans böcker, tror hon.

– Det är på VFU:n man måste se det, det är då man kan koppla det till teorin.

– Jag tycker det är jätteviktigt att ta barnens perspektiv. Arthur har till exempel visat mig hela morgonen vad han är intresserad av, han tar fram saker och visar vad han vill leka med. Små barn kan ha inflytande över det mesta.