— En risk med ett alltför byråkratiskt och stelbent system för bedömning är att lärarna kringgår reglerna, säger Christian Lundahl, betygs- och bedömningsforskare vid Uppsala universitet.
— Detta vet lärare och därför är det nästan befängt att kräva en slavisk tillämpning av ett förutbestämt betygssystem. Lärare måste som professionella yrkesutövare ha utrymme att göra självständiga bedömningar. Det har andra professionella yrkesgrupper, som läkare.
Christian Lundahl anser också att skolan fortfarande har ett omsorgsuppdrag och att lärares samspel med eleverna ofta bygger på principen hellre fria än fälla.
— Man måste dessutom vara medveten om att det inte går att göra fullständigt objektiva bedömningar av elevers kunskapsnivåer. Det finns alltid ett inslag av subjektivitet i bedömningen.
Samtidigt får lärarna inte hamna i den andra ytterligheten och göra helt godtyckliga bedömningar, understryker han.
— Det är en balansgång som måste vila på lärares professionella kunskap och erfarenhet.
Christian Lundahl pekar på att det är de nya kunskapskravens uppbyggnad som gör det svårare att kompensera en brist på en betygsnivå med en styrka på en annan.
— Det beror på att de nya kunskapskraven bygger på kvantitativa skillnader i stället för kvalitativa som det gamla systemets betygskriterier.
I det gamla systemet kan man förenklat säga att det för G krävdes faktakunskaper, för VG att eleven visade förståelse för sammanhang och för MVG att eleven kunde analysera och dra slutsatser. Nu krävs detta på alla betygssteg men i varierande grad.
Den elev som brister i faktakunskaper inom ett område, men kan analysera och dra slutsatser inom ett annat har på det sättet hittills kunnat kompensera för bristerna.
— Det är osannolikt att en elev som varken kan fakta, visar förståelse eller analyserar på E-nivå klarar det på C- eller A-nivå, säger Christian Lundahl.