”Alla vi tillsammans bestämmer”

Det här är ”storrummet” och det heter så för det har vi bestämt.

Det tar ett tag innan jag fattar, för rummet är inte alls särskilt stort. Sedan trillar polletten ner. Tyra, Emmy, Nora, Arve och Lia är Mumindalens äldsta barn och rummet har så klart fått sitt namn efter det faktum att de just är ”störst”.

”Storrummet” är deras rum. De visar alla saker som ligger i lagom plockhöjd: saxar, pennor, nabbipärlor, kritor … Mycket är sådant som inte de yngre barnen kan arbeta med. De visar också alla fina teckningar och bilder som hänger på väggarna.

Rummet skulle likaväl kunna kallas ”ordningsamma rummet” för det är otroligt välstädat och prydligt. Och det är inte så att det har panikstädats och tagits en extra tur med ”snabeldragaren” (dammsugaren) för att tidningen Förskolan kommer på besök, intygar förskolläraren Theres Normark.

– Tvärtom. Morgonen var strulig eftersom en kollega var sjuk. Men då började de här barnen duka till frukost, helt självmant. De är väldigt bra på att ta ansvar, säger hon.

Ansvar hänger ihop med inflytande och delaktighet, enligt Theres Normark. Har barnen ett ”eget” rum vill de förstås bestämma vad som ska finnas i det. Och sedan tar de ansvar för att det hålls snyggt.

För en tid sedan blev de trötta på oredan i ”storrummet”. Det var alldeles för många saker som stod huller om buller. Något måste göras.

Efter att ha fått vissa tips från de vuxna i förskolan, ritade barnen – på ett jätte-jättestort papper – alla de saker som de tyckte kunde tas bort från rummet. Sådana saker de knappast aldrig använde.

– Sedan tog vi kort på sakerna och sedan tog vi bort dem, säger Arve.

Nu när det inte finns så många grejer är det mycket enklare att hålla ordning. Och några saker har plockats tillbaka, för när det hade gått en tid kom barnen på att de behövde dem i alla fall.

Så mycket framgår att de stora barnen bestämmer över ”storrummet”. Men vem bestämmer i förskolan?

– Det gör vi, tillsammans, säger barnen i mun på varandra och på lite olika sätt.

– Barnen? Ni som är stora?

Min fråga är uppenbart dum. Protester kommer från alla håll.

– Vi bestämmer allihopa. Alla barn och fröknar, säger Nora.

Jag ber om exempel.

– Vi bestämmer vad vi ska spela för spel … säger Arve.

– Och var någonstans vi ska vara och leka, säger Nora.

Men har de inte något exempel på något som alla bestämmer tillsammans?

Barnen kan inte komma på något sådär på rak arm. Theres Normark hjälper dem på traven.

– Ateljén … säger hon.

Just det – ateljén! Alla avdelningarna på Sunnanå förskola ska ha ett stort rum tillsammans dit de kan gå för att skapa. Barnen får vara med och bestämma reglerna – eller om det ska finnas några regler över huvud taget. De får också vara med och välja hur salen ska användas och vad som ska finnas där.

Orden börjar hagla: ”måla, baka, limma, klippa, måla, stenar, kottar och pinnar, göra halsband, burkar, bygga, play-doh-lera, knappar …”

– Nu kom jag på tyg! Vi har glömt tyg! Kan du skriva upp det Theres?

Det kan hon.

Barnen menar attde är med i alla beslut i förskolan – från möblering av lokaler till aktiviteter.

– Ni pratar med oss, frågar hur vi tycker, säger Nora vänd till Theres Normark.

– Man får säga nej om man tycker att det inte är någon bra idé, fortsätter hon.

Ett exempel på när barnen sa nej var när de vuxna tänkte plocka ner Halloween-grejerna och teckningarna eftersom den ”säsongen” sedan länge var över. Men barnen sa tvärnej, de gillar spökpynt, och följaktligen fick det hänga kvar ett tag till.

Men hur gör man om många tycker olika?

Jo, då röstar man så klart! Sedan följer en lång historia om när några ville leka en kort lek och några ville leka en lång lek och till slut kom de på att man kunde leka båda. Men vilken lek skulle man börja med – den långa eller korta? Barnen bestämde sig för att rösta och då blev det handuppräckning.

Men handuppräckning kan vara lite kinkigt ibland. Dels är det svårt att räkna röster, man kanske glömmer att räkna sig själv. Och så är det en del som inte förstår att de inte får rösta på flera alternativ. Men det finns andra vägar att gå:

– Alla tar en legobit, eller en annan sak, och så lägger man den som man röstar, säger Arve.

– Man får bara lägga en sak var, förtydligar någon.

Snacket om röstning får Arve att tänka på några gröna och röda gubbar.

– Om någon gör något som man inte vill på ett ställe här på dagis, då lägger man en röd gubbe. Men om man tycker att någon är snäll på det stället, då lägger man en grön, säger han.

Theres Normark nickar. Visst kan det ses som att man röstar men framför allt är det ett sätt för barnen att få inflytande.

– Sådant som det står i ”Likaboken”, säger någon och jag får veta att det är synonymt för likabehandlingsplanen.

– Och i Barnkonventionen, säger Nora.

Theres Normark förklarar för mig – som inte är lika insatt i ämnet – att de har gjort upp som en slags stor karta över olika ”rum” både inomhus och utomhus. Sedan får barnen lägga varsin röd eller grön gubbe beroende på hur det känns att vara i de miljöerna.

Särskilt om de lägger en röd gubbe är det viktigt att de berättar om det. Det kan vara allt ifrån att det är för trångt att vara många i det rummet – och att någon knuffas – till att någon aktivitet inte är så rolig.

Barnen tycker att det är ett bra sätt att visa vad man tycker – alla är inte så bra på att säga till med en gång.

– Jag tycker också att det är jättebra sätt för att få reda på hur ni tycker och tänker, säger Theres Normark. Kommer du ihåg Lia, när du hade lagt en röd gubbe? Jag tycker det du sa då var väldigt bra! Vill du berätta om det?

Lia kommer först inte riktigt ihåg och när hon gör det vill hon inte prata själv. Men hon nickar bestämt när Theres Normark frågar om det är okej att hon berättar.

Lia hade lagt den röda gubben för att hon tycker att de vuxna ibland är dåliga på att lyssna. Det händer då och då att Lia inte blir lyssnad på.

– Det är ju jättebra att vi fick reda på det och kan försöka bli bättre på det, säger Theres Normark.

Lia nickar igen.

Gäspningar samt det faktum att flera av barnen sjunker allt längre ner i stolarna skvallrar om att luften börjar gå ur dem.

– Finns det något här i förskolan som du inte kan eller får bestämma? Som det är bättre att de vuxna bestämmer?

Jag möts av fem skakande huvuden. Nej – ingenting. Sedan följer en stunds tystnad.

– Det så klart, jag kan inte bestämma att jag inte ska städa, säger någon.

– Och jag kan inte bestämma att jag ska börja dricka kaffe, säger Arve med en blick på min kaffekopp.

– Vissa saker är det bättre att fröknarna håller reda på för jag kan inte klockan, fortsätter han.

Efter lite funderande kommer de fram till att det nog är bra om de vuxna styr lite mer över de yngsta barnen. De vuxna måste säga till de yngsta om de gör något som är farligt eller som kan skrämma dem.

– Till exempel när de leker monsterleken och jagar varandra, de förstår inte att det slutar med att de blir rädda och gråter, säger Arve.

Han och kompisarna tycker att det är viktigt att de vuxna förklarar för de små barnen varför de säger nej eller sluta.

– Fast det gör alltid fröknarna.

Men bortsett från när något är otäckt eller rent av farligt ska ändå de små barnen ha lika mycket att säga till om som de stora. Och det har de, enligt Nora.

– Annars är de med och bestämmer – allting.

Ännu fler gäspningar. Kroppar som är på väg att rinna ut ur stolarna. Vi bestämmer att det är slutpratat. Alla vi tillsammans, bestämmer det.