Författaren Jan Lööfs bok "Sagan om det röda äpplet" vann priset Lärarnas bästa barnbok. Vi har träffat honom i hans arbetsrum på Ekerö.
Vintern har satt klorna i villan i Ekerö utanför Stockholm. Jan Lööf sticker marginellt ut näsan genom dörrspringan.
— Det är som Sibirien det här! I vanliga fall är jag i Grekland så här års.
Klockan är ett på eftermiddagen men Jan Lööf är nyvaken.
— Jag har sena vanor så jag sover oftast så här dags. Som ni ser har jag bästa aftonklädseln på mig, säger han och rättar till de något för korta ljuslila mysbyxorna. I övrigt har han valt en olivgrön farfarströja och ett par synnerligen tjocka tofflor inför fotograferingen.
— Det drar så jäkligt längs golvet.
Jan Lööfs bok»Sagan om det röda äpplet« vann nyligen överlägset titeln Lärarnas bästa barnbok i kategorin Bästa bilderbok. Men lärarnas erkännande till trots, någon didaktisk ambition har han inte med sina böcker.
— Inte alls, snarare tvärtom. Jag skriver och ritar om sådant som intresserar mig själv. Jag gillar ju maskiner, verkstäder och sådant, det är den miljön jag kommer ifrån.
Förlagan till Skrot-Nisse är Jan Lööfs pappa, en uppfinnare som byggde reamotorer i källaren.
— Farsan var ett snille, men också lite dum i huvudet så han gjorde aldrig någonting av det. Han såg till att ha så låg lön som möjligt genom att vara uppkäftig mot cheferna. Det brukade han skratta gott åt.
Att Jan Lööf ville göra barnböcker har han alltid vetat, inspirationen kom från Barna Hedenhös och Kalle Anka.
— När jag började på Konstfack fick jag lära mig att Disney var något fult, kommersiellt och smaklöst. Men de har haft många helt makalösa illustratörer.
Jan Lööfs alldeles egen hyllade tecknarstil kallar han själv för klumpighet.
— Det gäller att konsekvent behålla amatörlinjen i bilderna för att det inte ska bli så snitsigt.
Sin publik har han aldrig haft några problem med, den har varit trogen under alla år, förklarar han. Publikens föräldrar är en annan femma. De senaste åren har Jan Lööf varit utsatt för feministisk kritik som går ut på att det är för få flickor i hans böcker.
— Jag förstår den inte och kan därför inte ta den på allvar. Vissa tycker att jag ska ha spöstraff för att jag inte tecknar som de vill att jag ska teckna. Någon frågade mig: »aporna i den här bilden, är det pojkar allihop?« Mitt svar blev: »Jag vet inte för det har jag aldrig tänkt på.«
Han visar upp en annan bild av en samling män utanför en byggnad. På huset har han lagt till en skylt med texten »Urolog«. Den gordiska knuten har fått sin lösning.
— Det förklarar ju varför det bara är män på bilden, säger han och skrattar hjärtligt, nöjd med denna ironiska känga mot kritikerna.
Jan Lööf betackar sig för att bli kallad konstnär, som han tycker är en högtidlig titel som vissa tar på alldeles för stort allvar.
— Jag är en entertainer, det är showbiz jag håller på med, underhållning.
Han viftar med ett exemplar av boken »Nu ska vi köra«, med stenhårda pärmar.
— Det här är en leksak, som ska ligga slängd bland bilar och lego. Den kan inte ersättas av någon jävla surfplatta.