Barn som lever i skyddat boende har, som alla barn, rätt till skolgång. I en tillvaro där allt annat är kaos är skolan extra viktig. Ändå kan barnen bli utan kontakt med skolan i månader.
Barn som kommer med sina mödrar till ett skyddat boende försvinner in i en anonym och osynlig tillvaro, vilket är meningen, eftersom de söker skydd undan våldsverkare. Men samtidigt blir de också osynliga på andra sätt.
På kvinnohuset i Örebro bodde 49 barn under 2011. Det var det år som Elinor Brunnberg, professor i socialt arbete på Mälardalens högskola, fokuserade på i ett forskningsprojekt där hon följt de barn som bodde på kvinnohuset. Hon ska gå vidare i ett nytt forskningsprojekt och kartlägga barnens situation i ett skyddat boende i Eskilstuna.
– Mörkertalet är stort och ingen vet hur många barn det är i Sverige i dag som tvingas leva i skyddat boende. Men om det finns så många som 49 i bara en enda kommun under ett år så är det ingen liten grupp, säger hon.
Hon efterlyser först och främst en bättre samverkan mellan kommuner, socialtjänst och skolor som har barnens perspektiv som utgångspunkt. Ofta har de flyttat över kommungränser och då kan det uppstå diskussioner mellan kommunerna. Hur kan skolgången lösas? Vem ska betala?
– I en byråkrati är några veckor kort tid, men i ett barns liv är det lång tid. Det måste finnas en beredskap, ett klarare formulerat ansvar och en ordning där förhandlingsfrågor kan lösas efteråt, säger Elinor Brunnberg.
Av de 49 barnen på kvinnohuset i Örebro hade hon möjlighet att följa 41 barn lite närmare. 20 av dem var skolbarn, 20 förskolebarn och ett spädbarn. Bland skolbarnen var det nio som inte kunde gå till skolan under lång tid, eftersom det fanns hot mot dem. I ett fall handlade det inte om veckor utan om många månader.
– Dessa barn hör till de allra mest utsatta. De måste snabbt kunna delta i undervisning, helst i skolmiljö, och då med ett individuellt anpassat skydd, säger hon.
Även personalen efterlyser en bättre samverkan och skulle gärna se att skolor från olika kommuner bildade nätverk runt dessa frågor. Om det är svårt att hitta lösningar kan de kvinnor och barn som söker skydd få känslan av att de själva – inte våldsverkaren – är problemet.
Elisabeth Eriksson är specialpedagog och sedan sex år anställd på kvinnohuset i Örebro. Hennes erfarenhet är att kontakterna är svårast med skolor som ligger i en annan kommun.
– Det är viktigt och värdefullt att barnen får behålla kontakten med sin vanliga skola och när ett barn kommit hit brukar jag kontakta den skolan, antingen direkt eller genom socialtjänsten. Men sedan uppstår ofta ett vakuum. Jag vet inte exakt vad det beror på, men efter det första samtalet händer ofta ingenting.
Förskolebarnens situation är något annorlunda, menar hon. Dels för att det inte finns förskoleplikt, dels för att de mindre barnen inte har samma behov av sin andra sociala miljö som skolbarnen. Dessutom är skyddsaspekten svårare. De äldre barnen kan ta mer ansvar för sin egen säkerhet.
När hemundervisning av säkerhetsskäl blivit aktuell på kvinnohuset har det handlat om någon timme, varje eller varannan vecka.
– Vi som jobbar här kan hjälpa till med läxor, men hemundervisning är något annat. Det är också viktigt att barnen känner den som kommer. Det behöver inte vara klassläraren, men någon de känner sig hemma med, säger hon.
Elisabeth Eriksson tycker att det å ena sidan finns förståelse på skolorna för att barnens situation är svår, men å andra sidan en viss handfallenhet och framför allt brist på kunskap. Nu deltar hon och kvinnohusets kurator i ett pilotprojekt på ett par skolor. De träffar arbetslag och berättar om hur det är för ett barn att leva i skyddat boende, att ha tvingats lämna sitt hem och hur det påverkas av att ha levt med våld i hemmet.
– Lärarna brukar vilja veta vilka signaler de ska vara uppmärksamma på, hur de bäst tar hand om det de ser och vad de ska göra om en våldsam pappa dyker upp på skolan. Det finns mycket att prata om och vi skulle gärna vilja komma ut mycket mer i skolorna, säger hon.
”När tillvaron är kaotisk kan vi stå för struktur och rutiner”
- Vi kan skapa en trygg miljö under skoldagen. Och vi kan i samverkan med kvinnohuset ordna någon form av undervisning för dem som av säkerhetsskäl inte kan komma till skolan, säger Mats Olsson, rektor på Engelbrektsskolan i Örebro som några gånger tagit emot elever som bott på kvinnohuset.
Tidigare låg Engelbrektsskolan, som omfattar årskurserna fem till nio, alldeles intill Örebros kvinnohus och var därmed närmaste skola för de barn som bodde där. Nu har den flyttat till andra lokaler, men även här har barn från kvinnohuset gått.
– När resten av tillvaron är kaotisk kan vi stå för ordning och reda, struktur och rutiner, säger Mats Olsson. Vi kan möta upp när eleven kommer på morgonen och vi kan vara med ute på rasterna. Men vi kan inte ta ansvar för att skydda eleven på väg till och från skolan.
När det varit aktuellt att ta emot en elev från kvinnohuset har Mats Olsson inledningsvis träffat barnets mamma tillsammans med personal från kvinnohuset.
– Jag frågar alltid mamman vilka uppgifter jag får föra vidare och till vem. Klassföreståndare och elevhälsoteamet blir oftast inkopplade. Sedan talar vi med barnen också. Jag brukar uppmana dem att tänka igenom vad de vill svara om andra elever är nyfikna och kanske frågar var de bor.
Om det av säkerhetsskälär omöjligt för ett barn att komma till skolan försöker Mats Olsson hitta en tillfällig lösning.
– Då kan någon från skolan gå till kvinnohuset, eller till någon annan lokal, och träffa eleven ett par timmar i veckan. Vi har inte resurser att ha hemundervisning fem dagar i veckan och hela dagar, men om eleverna hör till den här skolan, eller kommer från en annan kommun och blir tillfälligt placerade här, är det mitt ansvar att de får undervisning, säger han.
Att frigöra tid för den lärare som blir inkopplad kan vara ett problem, men det måste lösas med omdisponeringar, menar Mats Olsson.