Samreen Khan bor med sina föräldrar och fyra systrar i en rosakaklad enrummare i östra Delhi i Indien. Tre av flickorna delar madrass och minstingen sover med mamma och pappa i köket.
Vi träffades för två år sedan, då Samreen var tretton år och närde reporterdrömmar. Men mamma var orolig. ”Ska vi ge våra barn en utbildning, eller ska vi spara till deras hemgift?” var frågan som ständigt plågade hennes sinne.
Samreen gick i en flickskola där 90 elever undervisades av en enda lärare. Trots att engelska var hennes favoritämne och trots Indiens koloniala förflutna så pratade vi genom en tolk. Det var svårt att riktigt lära sig något i skolan, och hemma talade varken pappa bilmekanikern eller mamma hemmafrun annat än hindi.
Ungefär samtidigt som vi drack chai hemma hos familjen Khan så trädde en ny skollag i kraft i Indien. Den ger alla barn mellan sex och 14 år rätt till gratis undervisning.
Right to Education Act har ändrat saker och ting rejält för Samreens föräldrar – åtminstone på papperet. Nu behöver de inte betala för sina döttrars utbildning (även minimala skolavgifter är en börda för Indiens fattiga) och om de vill så kan de skicka flickorna till en annan skola än den som ligger närmast. Valet av skola styrs inte längre av geografisk närhet. Dessutom begränsas klasstorleken – i alla fall i teorin – till 30 elever och aga har förbjudits.
Med hälften av befolkningen under 25 år är Indiens demografi på en gång landets viktigaste tillgång och största utmaning. Om de spirande talangerna får växa kan de bli till framtida bränsle för landets utveckling. Om inte, så kan de sluta som ännu en kull fattigbönder. Det är ingen tillfällighet att landets utbildningsbudget har ökat med denna insikt. Men ännu når inte politikerna ända fram, trots goda intentioner.
”Problemet med skollagen är att varenda mätbar parameter har att göra med infrastruktur och lärarantal. Så delstaterna fokuserar tyvärr på detta i stället för på utbildningens kvalitet”, säger Suman Bhattacharjea, forskningschef för ASER-centret, som mäter kunskapsnivåerna i den indiska skolan. Skollagen har lett till fler lärare och bättre infrastruktur. Nationella prov, däremot, introduceras först i årskurs tio. ”Så ett barn kan gå åtta–tio år i skolan utan att någon vet vad de egentligen lär sig”, fortsätter Bhattacharjea.
ASER-centrets senaste skolrapport är ingen rolig läsning. Det saknas samband mellan lärarnas utbildningsnivå och elevers inlärning. Elever ställer bara frågor i ett av fyra klassrum. Bara en av fem lärare anpassar utbildningsmaterialet till lokala förhållanden.
Den nya skollagen har visserligen lett till att antalet barn som börjar i skolan har ökat till hela 96 procent. Men eftersom lärare inte längre kan underkänna elever, har kunskapskvaliteten börjat urholkas. ”Barn i femte klass kan varken läsa eller räkna och ligger tre år efter sin inlärningskurva”, säger Suman Bhattacharjea.
Sådan har situationen visserligen varit sedan ASER påbörjade sina mätningar för sju år sedan. Men nu börjar föräldrar reagera; 35 procent fler sätter sina barn i privatskolor i dag jämfört med år 2005. I fattigare delstater kompletterar i stället familjerna med privat hemundervisning efter skoltid. De rika gör både och.
När de statliga skolorna börjar tömmas på välbeställda elever, så försvagar det de redan svaga skolorna. Det skapar ytterligare pedagogiska utmaningar för lärarna.
Sammantaget leder situationen till att klyftorna ökar.
Det är dags för Indiens politiker att vakna upp. Sätt utbildningens innehåll i fokus, snarare än antalet klassrum och toaletter. Då kanske Samreen och jag kan slippa tolken nästa gång.