Gäst hos verkligheten

– Jag kommer mest att studera och titta på det personliga bemötandet, hur pedagogerna är mot varandra och vad de gör, säger Karin Gustafsson.

Här på Skruven går 20 barn i 3–4-årsåldern men förkylningar härjar så nästan halva styrkan är borta. Inne i byggis sitter förskollärare Frida Carlsson på golvet. Hon har tappat rösten och kan bara väskraxa svar på barnens frågor.

Karin Gustafsson sätter sig på en pall och tittar på när en flicka bygger torn av avsågade papprör och platta träskivor.

– Jag försöker undvika att anteckna, jag blir okoncentrerad om jag skriver under tiden. Däremot brukar jag skriva ner lite när jag kommer härifrån, sådant som jag vill ta upp på samtalet senare.

Varje avdelningsbesök följs upp av ett didaktiskt samtal med hela personalgruppen. Då reflekterar de tillsammans över det som har skett och det som Karin Gustafsson har sett under dagen.

– Jag brukar skicka med dem en fråga eller något de behöver tänka på till nästa gång, till exempel att få med barnen i planeringen. De kommer hela tiden vidare, säger hon.

På lekmattan strax intill drar två andra barn igång en hästkapplöpning. När ett tredje barn dyker upp bjuds han in direkt: ”Vill du vara med och leka häst med oss?” ”Vilka schysta kompisar!” säger Karin Gustafsson och övergår snart till att beundra ett annat barns rivsår.

Efter en stund går hon vidare till pysselrummet där förskollärare Mattias Blomfeldt klipper rektanglar, trianglar och cirklar i olika rosa och orangea nyanser. Det ska bli raketer – eller prinsessor! – till Skruvens måntema.

Karin Gustafsson slår sig ner vid bordets kortända. Egentligen ska hon vara tyst, men det är svårt. Barnen känner ju igen henne och vill berätta om vad de gör. Det blir mycket prat om former – hur många spetsar en triangel har, var i rummet det finns cirklar – och bokstäver i barnens namn. Karin Gustafsson drar efter andan när en flicka upptäcker att triangeln ser nästan likadan ut som första bokstaven i hennes namn: a.

Det började med ett besök från Skolinspektionen år 2009. Hallsbergs kommun fick mycket kritik, bland annat för att mer än var fjärde elev gick ut grundskolan utan fullständiga betyg. Det saknades också en samlad bild av måluppfyllelsen i förskolan och i skolans årskurs 1–6.

– Då tänkte vi att vi måste titta på dem som har lyckats, vad de gör, säger Ulrika Wiiand, utvecklingssamordnare i kommunen.

I skl:s åtta punkter för framgångsrika skolkommuner hittade de vikten av det pedagogiska ledarskapet, något som rimmade fint med de nya styrdokumentens skrivningar om skolledarens roll och uppdrag. De tog hjälp av en konsult och började arbeta fram mallar för hur ett pedagogiskt ledarskap kan se ut i praktiken. Förvaltningschefen, Anders Öberg, slog fast att han ville att rektorer och förskolechefer skulle vara ute på minst ett klassrums- eller avdelningsbesök varje vecka. För att klara det i en pressad vardag skulle de få avlastning med ekonomi, lokaler, skyddsronder och personalfrågor.

– Sedan fungerar det ju inte i alla fall alltid. Det kan vara akuta händelser som gör att man inte kommer ut en gång i veckan, men det finns också chefer som är ute oftare än så, säger Ulrika Wiiand.

Det uttalade målet är att måluppfyllelsen i kommunen ska öka. Hallsberg ska gå från att vara bland de sämre i landet till att bli en framgångsrik skolkommun.

– Vi gör små steg framåt hela tiden, men det går inte så snabbt som vi vill. När det gäller andelen elever som når målen i alla ämnen har vi förbättrat oss stadigt i fyra år på raken. Men meritpoängen har inte blivit bättre – så vi kan inte vara nöjda.

Strax före klockan nio kommer Skruvens tredje pedagog, Veronica Fredin Persson, och börjar förbereda dagens samling. Två av förskolans mål i år är naturvetenskap och att få med barnen i utvärderingsarbetet. Nu ska månprojektet avslutas och knytas ihop.

Barn och pedagoger tar plats på den runda mattan och en flicka kryper upp i Karin Gustafssons knä. Veronica Fredin Persson börjar med att visa en bild på datorn:

– Kommer ni ihåg den här grisen? Vi läste en bok om en gris som åkte till månen. Då kikade vi på månen utomhus. Sedan tittade vi på den inifrån.

– Det var ju inte månen – det var bananmånen! säger ett barn.

Tillsammans går de igenom månens olika former: halvmåne, rund, bananmåne. De minns att de har gjort månmark, skjutit iväg rymdraketer, tillverkat månar och spelat en teater om Berra och Rolf som åkte till månen för att fiska och grilla korv men som upptäckte att där varken fanns vatten eller skog.

– Nu ska ni få ta hem raketerna och så får ni lära mamma och pappa hur det är på månen!

Karin Gustafsson fortsätter att skugga Skruvens pedagoger över mellanmål och pulkaåkning. När det är dags för barnen att äta lunch tar hon bilen till en av sina andra fem förskolor. Hon hinner också med en sväng förbi kontoret innan det är dags för dagens andra akt på Skruven: det didaktiska samtalet.

De tre pedagogerna kommer rustade med kaffetermos, muggar och läroplaner. Karin Gustafsson ser nöjd ut men tråkar Mattias Blomfeldt vänskapligt för att hans läroplan är så ofläckig.

– Den ser ju inte använd ut!

Samtalet följer en given mall och bygger på runt 15 förutbestämda frågor. Karin Gustafsson fördelar ordet, ställer följdfrågor och lyssnar. ”Hur upplevde du förmiddagen, Frida?” ”Kan du ge ett exempel?” ”Mattias, om du får säga en sak som var det bästa under dagen – vad skulle du säga då?” ”Veronica, är det något som du tycker att ni kunde ha gjort på ett annat sätt?”

Samtalet cirklar kring planering, temaarbete och läroplansmål. Hur barnens behov har tagits tillvara, på vilket sätt de har gjorts delaktiga i planeringen och hur deras lärande kommer att utvärderas.

Frida Carlsson berättar hur månprojektet växte fram utifrån barnens funderingar.

– Det började med att vi alla tre vid flera tillfällen observerade att barnen pratade om månen. Samtidigt hade vi letat efter något naturvetenskapligt att fördjupa oss i och vi hade också bestämt att vi skulle jobba mer med pedagogisk dokumentation. Så vi frågade vad de visste om månen och så utgick vi från det.

– Vi har som prioriterat mål att samtala och att synliggöra lärandet och vi pratar mycket om att den pedagogiska dokumentationen måste kanaliseras genom barnen. Vi kan sätta upp jättefina grejer på väggen men det måste gå via barnen tillbaka för att det ska bli pedagogiskt. Så vi bakade ihop alla de sakerna och sa: nu kör vi! säger Mattias Blomfeldt.

Karin Gustafsson bekräftar och berömmer:

– Det var fascinerande. Vi har pratat så mycket om det förut – hur vi får med barnen i utvärderingen och dokumentationen. Det här tycker jag var ett lysande exempel på det!

Samtalet avslutas med att alla får säga vad de tar med sig från dagen. Att sätta ord på vad de har gjort, att få reflektera, att en utomstående ställer frågor som för tankearbetet vidare är några saker som kommer upp.

Finns det något att vidareutveckla, något som kan göras annorlunda nästa gång? Jo, en sak om hur man ställer frågor till barnen: ”Vad vill ni veta mer om månen?” fungerar inte alls – då förstår barnen inte vad de menar.

– Då är det en liten utmaning som ni kan ta med er. Jag tror att det också blir en vanesak, att man måste använda de här orden ganska många gånger, säger Karin Gustafsson.

– Det är bra att komma på saker som vi kan gå vidare med. Det är ju det som är mindre bra som driver utvecklingen!

Det är inte bara pedagogerna i Hallsberg som får feedback på sitt arbete. Alla förskolechefer och rektorer har fått filma ett av sina egna didaktiska samtal. Sedan har de tittat på filmerna i chefsgruppen och fått kommentarer på sina insatser som samtalsledare.

– Vi tänker så här: vi vill ju att den pedagogiska diskussionen ska leva på enheterna med lärarna och förskolepedagogerna. Då måste vi föregå med gott exempel – vi måste ha en pedagogisk diskussion även på chefsnivå, säger Ulrika Wiiand.

En slutsats de har dragit är att styrdokumenten måste stå i fokus och att det därför är viktigt att alla har med sig läroplaner och skollag under samtalen. Det är måluppfyllelsen, uppdraget, som mötet ska kretsa kring.

En annan lärdom handlar om samtalsteknik – att det är viktigt med tystnad och att låta folk tänka.

– Vi är ofta forcerade och vill ha svar snabbt. Så vi behöver coola ner oss lite och lyssna in – det är precis samma sak som för lärarna i klassrummen, säger Ulrika Wiiand.

Efter varje didaktiskt samtal får pedagogerna fylla i en utvärdering. De svaren sammanställs och analyseras av Ulrika Wiiand. På plus-sidan finns bra feedback, att chefen ser verkligheten, att det är givande, meningsfullt och lärorikt. På minus-sidan att det kan bli rörigt, att man känner sig iakttagen och att tiden är för knapp.

Men kring frågan om det didaktiska ledarskapet ökar chanserna att nå högre måluppfyllelse i förskolan är personalen näst intill enig: 89 procent svarar ja.

– I början var vi rädda att personalen inte skulle vilja att chefen kom dit och tittade. Men det var inte så. De tycker att det är positivt att få den här stunden att diskutera med chefen i en mindre grupp. De känner sig sedda och en del vill att cheferna ska komma oftare.