Jag hade en givandediskussion med en av mina praktiskt-estetiska kollegor. Jag var frustrerad över att all elevdokumentation hopas till samma veckor, termin efter termin. Detta kan på grund av schematekniska ramar vara svårt att ändra på. Men efter vårt samtal insåg jag att även om den yttre ramen ligger kvar så kan mitt lektionsupplägg ändras och kanske bidra till att minska högarna av dokumentation som pryder mitt arbetsbord i slutet av en kurs.
Diskussionen handlade om hur jag som teoretisk lärare skulle kunna ta till mig av de praktiska lärarnas arbetsmetoder. Hur gör de när de bedömer elevernas kunskaper? Enligt min kollega försöker de att hela tiden skanna av, se vad eleverna kan och vad som behöver utvecklas. Han betonar även processen, att det är arbetet fram till målet som är det viktiga. Det låter enkelt och ganska självklart.
Jag tycker också att jag försöker skanna av och se processen – ändå känner jag mig tvungen att testa eleverna summativt i slutet av en kurs. Kan mitt avslutande skriftliga prov liknas vid musikelevernas uppträdande eller slöjdelevernas färdiga snickerialster? Kanske kan det vara en ganska god liknelse.
I flera dagar funderade jag kring hur jag skulle kunna jobba för att få mer fokus på processen. Det är trots allt i den jag har möjlighet att ge eleven feedback för vidare utveckling sedan ungefär ett år tillbaka är jag helt uppslukad av formativ bedömning. Jag befinner mig i en process där jag vill öka de formativa inslagen och kanske nå så pass långt att jag kan avveckla några av de summativa bedömningarna.
Det som ofta bromsar min framfart är klasstorlekarna. Jag kommer på mig själv att tänka att elevantalet är ett hinder för mina idéer, jag kan gå från lektioner och tänka ”om jag ändå hade haft mindre grupper”. Nu funderar jag mycket kring frågan om det är jag som ännu inte har utvecklat metoder som fungerar oavsett om det är tjugo eller trettio elever i klassen.
Jag tänker mycket på hur jag kan bedriva formativ bedömning som dels bidrar till elevernas utveckling, dels ger mig ett underlag för betygssättning. En metod jag håller på att utveckla är kompisbedömning. Om jag regelbundet låter eleverna ge varandra utvecklingsfeedback med hjälp av en matris, tror jag att fler på sikt når kunskapskraven. När eleverna ska bedöma varandra blir de tvungna att sätta sig in i matrisen. Processen, att sätta sig in i kraven, blir en lärprocess.
Mina elevaktiva genomgångar är en annan metod. Utmaningen är inte att hitta övningar som utmanar elevernas tänkande, snarare att hitta metoder som gör att jag kan se vad varje individ presterar. Att inte låta klasstorleken påverka och sätta stopp för mina idéer.