Läxhjälpare sätter matten på spel

Det har gått fort för Johan Wendt. 2008 startade han sin första räknestuga. Dit kom det en enda elev första kvällen för att få hjälp med matten. Nu får tusentals elever via hans skapelse Mattecentrum gratis hjälp på kvällstid med läxor och med att bli bättre på matematik.

2011 utsåg Veckans Affärer Johan Wendt till Årets samhällsentreprenör och i höstas valdes han som första svensk in i Ashoka, ett globalt nätverk för ledande sociala entreprenörer.

Nyligen blev ABB klar som ny huvudsponsor. Och veckan före jul kom Johan Wendt hem från en affärsresa i London, där han har undersökt möjligheterna att etablera Mattecentrum i Storbritannien.

— I går var jag på ett mingel och pratade med säkert hundra människor för att jaga nya sponsorer, säger han så att det ekar i det kala köket på Mattecentrums huvudkontor mitt i Stockholms city.

Han lutar sig tillbaka, slänger upp fötterna med randiga gulsvarta strumpor på stolen och pratar sedan nästan oavbrutet i två timmar, trots den besvärliga förkylningen.

— Säg till om jag pratar för fort! ursäktar den unga entreprenören sig och drar handen genom det rödlätta håret.

Hur fick du idén att starta Mattecentrum?

— När jag pluggade till ingenjör i Lund hjälpte jag en grannfamiljs barn med matten och det gav så mycket. Några år senare var jag riskanalytiker på Vattenfall men ville starta eget. Då bestämde mig för att göra samma sak, fast i större skala, och på den vägen är det.

Svenska elevers resultat i matematik sjunker. Vad beror det på?

— Jag tror att vi har misslyckats med att förklara för våra barn vad vi ska ha matten till. Det har fått en enorm tråkstämpel att vara duktig på matematik. Och även att arbeta som ingenjör. Det är något som ens föräldrar gör, inte vad jag ska göra. I dag vill ungdomarna bli designers, något inom media och andra kreativa yrken.

— Visst, det är jättehärligt — men vi måste också se till att hitta killar och tjejer som är duktiga på matematik, så att vi kan få fram en viss mängd ingenjörer i samhället. Annars kan vi inte behålla den levnadsstandard vi har i Sverige.

Många elever tycker att matte är svårt och tråkigt. Varför då tror du?

— Det är en hög första tröskel att komma över. Det är ungefär som att läsa en bok av Fjodor Dostojevskij. Hade jag fått Dostojevskij förklarad och lite lagom utportionerad och fått en struktur över alla karaktärer och hur de hänger ihop — då hade jag kanske börjat förstå och läsa honom. Men jag orkade bara läsa 30 sidor.

— Så kan det vara med matematik också. Om man inte får rätt stöd och stimulans så blir det för tungrott.

Vad för slags stimulans krävs för att eleverna ska förstå matematik bättre?

— En gång träffade jag några tjejer som hade fått i uppgift av sin lärare att räkna ut hur mycket hönsnät de behövde för att spika upp en hönsgård. Men ärligt talat — jag tror aldrig att de här tjejerna kommer ha någon användning av den kunskapen.

— I stället kan man använda konkreta exempel som berör ungdomarnas vardag mer. Man kan räkna på medelhastigheten när man åker från en tunnelbanestation till en annan, göra beräkningar utifrån »World of warcraft« eller räkna ut den effektiva räntan på sms-lån. Då blir matematiken begriplig.

Kan matematiken till och med bli rolig?

— Ja, jag tror att vi har väldigt mycket att lära av dataspelsvärlden. Första banan är ganska enkel. Där får du lära dig hur allting fungerar och när du är klar med den får du en guldstjärna. Sedan kommer du upp på nästa bana, där blir det lite svårare med nya utmaningar, och sedan får du två guldstjärnor och ännu mer poäng.

— Just det där belöningssystemet triggar spelaren att vilja ta nästa bana också. Man ska inte ha för hög belastning, inte för låg belastning, utan rätt belastning — det är vad det handlar om.

Vad kan lärarna lära sig av detta?

— Problemet med skolan är ju att i en normal klass finns det en lärare på 25—30 elever. Vi har de som är absolut svagast, de som är absolut starkast och de flesta ligger någonstans i mitten. Och läraren fokuserar på dem som är i mitten.

— De som vill rusa iväg får ingen stimulans och de som släpar efter får inte heller någon stimulans. Risken är att man dödar intresset för matematik.

Hur ska läraren stimulera eleven på rätt nivå?

— Jag tror definitivt på mer individualiserad matematik — jag skulle gärna se tre gånger så många mattelärare. Men jag förstår att det är en utopi. Det är framförallt skaparna av läromedlen som kan lära sig mycket av dataspelsvärlden. I våra räknestugor finns det oftast fem—sex volontärer som hjälper ungdomarna.

Finns det något annat som läraren kan göra?

— Många elever som kommer till oss har jättedåligt självförtroende när det gäller matte, framförallt tjejerna tror verkligen att de är dåliga. En del av dem har aldrig fått höra från sin lärare att de är duktiga på matematik.

— För oss på räknestugorna är det jätteviktigt att ungdomarna får beröm för varje framsteg de gör på sin nivå, hur litet det än är. Ungdomarna behöver belöningar, de behöver bli triggade — de vill känna sig duktiga.

Finns det inte en risk att lärare ser Mattecentrum som konkurrerande verksamhet?

— I början var det så, innan jag hade klargjort vad vi gör. Men i dag älskar lärarkåren oss — lärarna är vår absolut bästa kommunikationskanal gentemot eleverna. De ser oss som ett komplement, som en möjlighet för eleverna att få lära sig mer. Det finns till och med lärare som skickar hela klassen till våra räknestugor.

Når ni de svagaste eleverna, de som allra mest skulle behöva hjälp med matematik?

— Vi når inte de allra minst motiverade, de som verkligen har gett upp och som skiter i skolan. De som kommer till oss vill ju lära sig mer.

Innebär inte det att er existens leder till ännu större klyftor i skolan?

— Det är möjligt. Men då utgår man i från perspektivet att alla ska ha det lika dåligt. Det är alltid gratis att plugga hos oss och alla är lika välkomna. Vi kan inte tvinga hit eleverna. Vi lever i ett samhälle där individerna har ett visst ansvar också.