Image may be NSFW.
Clik here to view.Terminens första vecka. Medan jag sorterar papper viker jag en särskild plats på skrivbordet för en rosa post it-lapp. «Kom ihåg Järvsö!« står det på den. Jag antar att mina kolleger tror att jag redan ligger i startgroparna inför sportlovsveckan. Det är på sätt och vis inte helt fel, även om lappens påminnelse är tänkt att sträcka sig längre än sportlovet.
Några dagar tidigare var det jullov och jag stod med min sjuåriga dotter Vera i barnbacken i Järvsö. För henne premiär i slalombacken, för mig premiär i rollen som skidinstruktör.
Förutsättningarna i barnbacken är goda. Ett rullband upp till backens topp eliminerar det läskiga liftmomentet. Såväl backens höjd som lutning är beskedliga och förmedlar trygghet. Höjden och lutningen visar sig vara de enda konstanterna, under två dagar där allting annat växlar.
Veras kommentarer växlar från »Håll i mig hårt, pappa!« till »Håll inte så hårt!« och från »Jag vill aldrig åka mer!« till »Jag vill inte sluta åka!«. Mina kommentarer är alla variationer på temat »Böj knäna mer« i kombination med växlande grader av beröm. Våra humör växlar, i takt med framsteg och bakslag, från spänningsfylld glädje till irritation och frustration.
I mina sämsta stunder blir jag entledigad som skidinstruktör och min sambo vikarierar tills min tålamodsdepå är påfylld.
Vädret och föret växlar. Det nybörjartacksamma snötäcket ersätts av förrädiskt isiga spår, just när svängtekniken började hamna på plats. Det enda som inte växlar är den ständigt återkommande färden på rullbandet, uppför den tryggt lutande backens beskedliga höjd. Efter två dagar har jag gått igenom hela registret från onödigt sträng till föredömligt pedagogisk skidlärare. Min dotter har passerat alla de känslomässiga stadier som en sjuåring kan passera, lyckligtvis fram till triumfen över en svajig sista nedfärd helt på egen hand.
När vår helg i Järvsö är slut och vi sitter i bilen på väg hem till den stundande terminsstarten, slår det mig hur mycket detta liknar min lärartillvaro. Att göra om och om igen, fastän förutsättningarna ändras hela tiden. Lotsa framåt, men också gå tillbaka några steg när det behövs — oavsett om det gäller att lära sig ta svängar i en skidbacke, eller dra slutsatser om befolkningsmängd med kartbokens hjälp på geografilektionerna.
Att inte bli frustrerad över den ofrånkomliga frustrationen, att lära sig att lära, glädjas åt de små framstegens svängar, ta sig nedför samma backe om och om igen, fast ändå för första gången varje gång. Hålla handen och släppa i rätt ögonblick… Tankarna trängs i huvudet, jag får tag i en penna och en post it-lapp och sammanfattar intrycken med ett kärnfullt »Kom ihåg Järvsö!«
Det är denna lapp som nu ligger på mitt skrivbord. Som en påminnelse om att hela tiden ligga kvar i startgroparna och att se den stundande vårterminen som en backe att ta sig utför, inte uppför. Med beredskap för både rovor och utförsåk i full fart.