Vi står i hallen och barnen är i full gång att klä sig. Vi ska snart gå iväg och hälsa på änderna. Det är kallt ute nu, termometern visar -10°. Overaller ligger färdiga på golvet och barnen kryper ned i dem. De hämtar sedan sina tjocktröjor och ser till att höger arm hamnar i rätt ärm på tröjan. Ett stycke mössa att sätta på huvudet, samt ett par vantar. Hur många fingrar skall hitta sina hem i vanten, och oj vad många ”taggar” det finns på dragkedjan. Den lilla kläppen ska pillas in så det fungerar att dra upp den, det är svårt de första gångerna så klart, men i vår förskola – och många andra – jobbar vi med att barnen skall försöka själva och tro på sin egen förmåga. Till slut får de känna den glädje som översköljer dem då de erövrar en svårighet, och tar sig över hindret. Sådant är viktigt.Teknik finns i det mesta, men jag vet att många förknippar det med hårda tekniska apparater, en iPad eller kanske den senaste touchscreen-mobilen, eller ett produktionsprogram för musik. Även en så enkel sak som en dragkedja är teknik. Genom åren har jag kommit i kontakt med många som ansett att mycket kring detta ämne känns så laddat att de helst inte har velat närma sig den arenan alls. Jag vet pedagoger som beskrivit det som att försöka måla eller teckna inför en grupp när man inte alls känner sig bekväm med detta. Kanske på grund av att man inte tycker det som presteras på pappret är tillräckligt bra. Jag anser dock inte att teknik eller naturvetenskap behöver vara så laddade begrepp.
Inom vår verksamhet är barnen tillfreds om vi pedagoger är drivna, nyfikna och ställer motfrågor som tar deras intresse till en ytterligare nivå. Jag vet att många tycker sig känna en stor press ifrån läroplanen och allt som där skall uppfyllas. Men jag tänker så här, om vi pedagoger i måttliga mängder utmanar barnen i de många naturliga situationer som dagligen finns i en förskola så kan vi skapa spänning i deras vardag. Man behöver inte tänka stort från början alla gånger, det är i sig inget fel, men fallet blir högt om man sedan inte lyckas leva upp till sina egna förväntningar. Att ha en givande diskussion med ett eller flera barn under en speciell aktivitet kan vara minst lika lärorikt och stimulerande för dem som en minutiöst planerad temavecka.
På vår förskola har vi ett rum som vi kallar ”Komtek-rummet”. Komtek är namnet på en kommunal teknikskola i Örebro där pedagoger kan gå utbildningar om hur vi kan tillämpa tekniken i vardagen. I vårt eget Komtek-rum har vi samlat mängder av material av olika slag som vi sorterat på ett tydligt sätt i burkar på hyllor i barnens höjd. Det är glasspinnar, kottar, små kaffekapslar i plast, fjädrar samt färgade och ofärgade kulor. Här kan barnen botanisera tillsammans med en pedagog och få komma i kontakt med olika typer av former, färger, material, hårda som mjuka och på så sätt skapa med hjälp av sin egen fantasi. Klistra, tejpa, klippa, knyckla: ”åh, vad har jag skapat?” Det här är vardagsteknik när den är som mest levande, då den får sväva fritt i barnens fantasi. Här finns även tomma förpackningar från mjölk, frukostflingor, kryddor med mera. Vi visar på att saker som vi använt kan användas igen till någonting spännande.
Jag tycker att det är svårt, nästan omöjligt att urskilja enbart ett område för lärande som barnen berör då de pratar om någonting, det finns så otroligt mycket pedagogiskt som ryms i deras värld. Det är vår uppgift som pedagoger att plocka fram detta i varje liten situation, i lagom mängd.
Barns nyfikenhet och vetgirighet ska prägla verksamheten – oavsett vilket ämne som ligger i fokus.
Jag tänker mycket på vad läroplanen säger om att vi ska medverka till att barnen skaffar sig ett bra förhållningssätt till vår natur och den miljö de lever i och att man ska ta hand om det som är levande. Detta har vi i bakhuvudet då vi promenerar iväg när barnen klätt på sig ytterkläderna och utflykten blir en givande stund då pedagoger och barn diskuterar och funderar tillsammans. ”Johan, kan vi mata ankorna i morgon också?”