Klura, färdiga, gå – naturvetenskap!

Det är samling på avdelningen Jorden på Nya Dalas förskola i Kävlinge. I dag har Drippen, ett litet troll som sägs bo tillsammans med sin kompis Droppen i skogen här intill, skickat ett brev till barnen. Förskolläraren Eva Haggren läser upp brevet. Drippen har något att klura på igen. Och då gör hon som hon brukar: frågar barnen. På Nya Dala finns nämligen över hundra stycken små ”klurar-experter”.

– Drippen skriver att hon har byggt två båtar, en av en glasspinne och en av en kaplastav. Men nu vill hon att de ska sjunka. Vad kan hon göra, har ni några tips? frågar Eva Haggren barngruppen.

Med ens börjar de spritta i barnen, de kan liksom inte sitta still samtidigt som klurandet pågår för fullt i deras hjärnor. Förslagen kommer direkt. Någon tänker att man kanske kan sätta en korg på glasspinnen.

– För korgen är stark, men pinnen är svag! säger Sam.

Elin spinner vidare på Sams hypotes:

– Ja, och så lägger man jättemånga saker i korgen, för då sjunker pinnen.

Eva Haggren frågar Elin varför hon tror att det är så. Det vet inte riktigt Elin.

Isak tänker att man kanske kan sätta en dörr på glasspinnen.

– För en dörr är stor.

Men sedan uppstår diskussionen om en dörr verkligen får plats på en glasspinne och någon föreslår att man nog måste såga ganska mycket för att den ska passa.

– Ska vi prova och se vad som funkar? frågar Eva Haggren alla barnen.

Det vill de väldigt gärna och studsar glatt bort till ett arbetsbord. Snart tejpas, klistras och monteras det för fullt på glasspinnar och kaplastavar. Eva Haggren och kollegan Susanna Jönsson servar med material. Annars håller de sig mest i bakgrunden, men ställer då och då följdfrågor för att få barnen att förklara hur de tänker.

– Det kan vara det svåra, att inte ge barnen svaren. Vår tanke är ju att det inte finns något som är rätt och fel och att processen till att hitta lösningar på Kluringen är det viktiga. Ibland pågår det bara under några dagar, men vissa projekt växer sig jättestora eftersom barnen blir fascinerade och vill utforska vidare. Hur det ska utveckla sig vet vi aldrig när vi startar, säger Susanna Jönsson.

Ganska många av barnen vill ha lera på sina pinnar. Eva Haggren förklarar att det beror på en färsk erfarenhet från en Kluring de jobbade med förra veckan. Då ville Drippen ha hjälp med att ta reda på hur hon kunde ha en kotte i vattnet utan att den blev blöt.

– Efter att ha provat många olika alternativ var det någon som kom på att man kunde bygga in kotten i en lerklump och sänka ner den i ett vattenbad. Då förblev den torr. Och alla såg ju att den sjönk.

Det är dags för Sam att prova sin skapelse i vattenbadet, Susanna Jönsson har fyllt en tom låda från ett kylskåp. På Sams glasspinne är det mycket maskeringstejp. Ett sugrör sticker upp längst fram, som en mast. Han har också klistrat dit en bomullstuss och en flörtkula. Så kommer provet: Sam lägger båten i vattnet och… den tippar. Men den sjunker inte.

– Jag får kanske ta lite lera också, funderar Sam.

Men så upptäcker han något. Bomullstussen har trillat av, klistret höll inte, och nu sjunker den till botten. Tillsammans med Susanna Jönsson tar han upp den från botten och undersöker den. Susanna Jönsson klämmer på tussen och visar på så sätt Sam att den är fylld av vatten. Kan det göra den tung och är det därför den sjunker?

Hela Nya Dalas förskola har inriktning naturvetenskap och teknik i sin verksamhet. Eftersom få unga söker sig vidare till sådana utbildningar ville kommunen prioritera utforskandet redan på förskolenivå. Förskolan har funnits sedan 2005 och består av sex avdelningar. Alla pedagoger fick söka sig dit just med nyfikenhet på att arbeta särskilt mycket med naturvetenskap. Inga särskilda naturvetenskapliga förkunskaper krävdes, vidareutbildning sker successivt och pedagogerna säger att de lär tillsammans. Däremot säger Susanna Jönsson och Eva Haggren att det är en speciell känsla att jobba i ett personalgäng där alla aktivt har sökt sig just hit, samtliga är engagerade.

– Kanske känner förskollärare sig generellt lite osäkra inför naturvetenskap för att få har läst ämnet på någon högre nivå. Men vi utgår från barnens intressen, nyfikenhet och frågor och utforskar tillsammans. Genom det arbetssättet hamnar vi på en nivå där barnen kan ta till sig kunskapen, säger Susanna Jönsson.

I lokalerna syns naturvetenskapen överallt. Det står till exempel ett skelett vid huvudingången och det passerar alla barn varje dag.

– Det leder till spontana samtal, att de tar till sig hur deras kropp är uppbyggd.

Det finns konkava och konvexa speglar, mycket magnetiskt material, batterier och sladdar för kopplingsexperiment, ljusrum och vattenrum. Här tänker man mycket kring materialet, att det ska ge ett mervärde.

– Vi vill ha saker man kan leka med, inte leksaker. Det är skillnad. Och förskolan ska erbjuda annat än vad barnen har i hemmet, säger förskolechef Lina Jägestedt.

Men hon tror även förskolor där inte profilen är uttalad naturvetenskaplig, kan få in mer av det utforskandet i sina verksamheter.

– Det blir ju till exempel ett jättespännande lärande av något så enkelt som att sätta upp en cd-skiva i ett fönster och börja prata med barnen om varför ljuset reflekteras. Eller sätt upp reflexer på väggen i ett rum, släck ner och låt barnen lysa med ficklampor. Barnen har en naturlig nyfikenhet på det här.

På Nya Dala cirkulerarde fyra elementen, jord, luft, eld och vatten, som tema ett läsår i taget. Sedan börjar man om. Kluringarna föddes ur projektet ”Veckans experiment”.

– Att klura blev ett begrepp som både vi pedagoger och barn började använda. Det handlar om en aktivitet, att det är något som händer. Här vill vi göra naturvetenskap och teknik, säger Susanna Jönsson.

Kluringarna är nu en grund som hela verksamheten bygger på. Förskollärarna ser på barnens lek och aktivitet med de ögonen: ”hrm, kanske det här skulle kunna bli en Kluring”. För det är viktigt att Kluringarna är något som ligger barnen nära, något som de har visat intresse för.

– Rätt ofta kommer barnen till oss själva. De kan till exempel stå på gården och iaktta hur vattnet rinner på ett visst sätt och ropa till sig någon av oss med orden ”Titta, här är en Kluring!”. Då gör vi en sådan av det.

Och föräldrarna har involverats. Dels genom att hela förra terminens Kluringar kom till genom ”hemuppgifter”. Varje barn fick tillsammans med sina föräldrar fundera ut ett dilemma som de ville ta upp som en Kluring i förskolan.

– Vi hade material så det räckte för hela året. Och barnen var så stolta när vi jobbade med just deras Kluring.

Och när det händer saker hemma, då vittnar föräldrarna om att barnen numera tittar extra noga.

– En pappa berättade att han hade spillt en liten fläck rödvin på duken när de åt fredagsmiddag. Snabbt hade han hällt salt på fläcken och dottern hade iakttagit det hela mycket intensivt. Sedan hade hon utbrustit: ”men pappa, det där måste vara en Kluring”, skrattar Eva Haggren.

Lekfullheten är kärnan. Det är pedagogerna här överens om. Inslaget med trollen Drippen och Droppen som skickar brev är ett sätt att göra det mer spännande, att få in fantasin. De lämnar spår efter sig ibland, som barnen hittar på gården eller i skogen. Det är rysligt spännande. Och på frågan om de är oroliga över att missa något annat område i läroplanen, när verksamheten är så tydligt genomsyrad av just naturvetenskap och teknik, är de rörande överens.

– Jag tycker snarare vi kommer närmare alla mål i läroplanen med det här arbetssättet. Det handlar om att medvetandegöra det vi gör, att ha en medveten planering. Vi benämner. Det naturvetenskapliga utforskandet handlar mycket om språk och kommunikation. Samt skapande och matematik, vi räknar, säger Eva Haggren.

Susanna Jönsson håller med.

– Barnen växer i självkänsla. De får göra och testa sin nyfikenhet och sina tankar och blir styrkta i modet att det är bra att våga prova själv.