"Proven kan styra undervisningen snett"

Anders Jönsson är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Högskolan Kristianstad. Som den bedömningsexpert han är ser han både fördelar och nackdelar med att de nationella proven blir fler i grundskolan.

Ett akut problem tycker han dock är lärarnas arbetsbelastning, speciellt i årskurs 6, där vissa lärare kan komma att genomföra fem nationella prov. Dessutom finns det inte mycket forskning om hur fler nationella prov påverkar kunskaperna och klassrumsklimatet, påpekar han.

– Frågan är om proven ger så stor effekt att de rättfärdigar den extra arbetsbelastningen för lärarna och den tid de tar från undervisningen.

Han kan se flera vinster med att ha gemensamma nationella prov i ett ämne. En är att man kan få en bedömning av elevernas kunskap vid en viss tidpunkt. Det är även ett lätt sätt att samla in nationella data om elevernas prestationer. Dessutom kan man använda dem för att styra undervisningen och till exempel lyfta fram eftersatta delar av kursplanen. Baksidan är att de också kan styra undervisningen snett, så att vissa delar av det centrala innehållet eller vissa förmågor betonas orimligt mycket.

Enligt Anders Jönsson har syftet med proven förskjutits. För fem till tio år sedan lyfte man fram fler saker – förutom att stödja likvärdig bedömning och betygsättning skulle de till exempel vara föredömliga och lyfta fram olika sätt att tolka kursplanerna. I dag läggs tonvikten på likvärdighet – nationella prov ska främst stödja en likvärdig bedömning och betygsättning.

– Nu är de mycket mer summativt kontrollerande än formativt framåtblickande.

Är det en hög likvärdighet i bedömningen i Sverige vi vill ha, så finns en stor risk att nationella prov missar målet, betonar han. Man ser redan nu att bedömningarna av till exempel uppsatser inte är likvärdiga.

En del förmågor är svåra att mäta med papper och penna, till exempel resonemang

– ett vanligt begrepp i kursplanerna. En lösning på det kan vara att styra in på en form av enklare, mer begränsade resonemang i provuppgifterna. Det finns dock en risk att den typen av förenklade resonemang slår igenom i undervisningen.

Om man vill ha god mätsäkerhet måste man begränsa proven så mycket att de till slut inte mäter meningsfulla kunskaper. Och inte ens då kan man få exakthet. Det är en vanlig missuppfattning att om man drar åt skruvarna hårdare så mäter man med större precision, menar han.

– Det fungerar kanske med maskiner, men inte med kunskaper.

Proven tycks hellerinte fungera som föredömen. I till exempel de nationella proven i matematik har man sett att trots att uppgifterna är kreativa och nyskapande så får de inget genomslag – lärarna konstruerar inte själva den typen av uppgifter.

– Vi ser inte så stora spridningseffekter, som att proven ökar lärarnas bedömningskompetens.

I de svenska nationella proven finns en inbyggd motsättning, påpekar han: samma prov förväntas både testa kunskapsläget nationellt och enskilda elevers kunskaper, något som en del forskare avråder från.

I princip kan man välja två olika testmetoder. Om man vill ha en fyllig ögonblicksbild av kunskapsläget i Sverige vid en viss tidpunkt, så måste man göra ett stort prov på kanske flera dagar. Det brukar man lösa genom att varje elev får skriva en del av provet. Sedan sätter man ihop pusselbitarna för att man ska få en mer komplett bild. Så gör man till exempel i PISA-undersökningen.

Vill man pröva den enskilda elevens kunskaper, som i de svenska nationella proven, så kan varje elev förstås inte göra ett jätteprov. Då tvingas man i stället göra ett mycket snävt urval ur kursplanerna, ett ”nålstick”. Det ger dock en mer begränsad bild och säger ganska lite om elevens kunskaper i stort. Resten av pusselbitarna får läraren själv samla ihop, genom att med jämna mellanrum bedöma förmågor och kunskaper för att få en helhetsbild av vad eleven kan. Ett nationellt prov blir då en av många pusselbitar i bedömningen.

– Vi måste välja vad vi vill ha de nationella proven till. För att öka likvärdigheten i bedömningen har Skolinspektionen föreslagit att uppsatsskrivningen tas bort från de nationella proven. De förmågorna kan testas i andra sammanhang, anser man. Anders Jönsson varnar för det. Risken med att plocka bort uppsatserna är att man signalerar att de förmågorna inte är så viktiga. Det visar erfarenheter från exempelvis Storbritannien.

Där tog man bort laborationerna från de nationella proven i naturvetenskap, med följden att laborationerna också minskade i undervisningen.

Det finns också förslag på att externa bedömare ska rätta de nationella proven. Det kan nog vara bra för att få en objektiv bedömning, anser Anders Jönsson. Men samtidigt bör vi fråga oss vad vi ska med den mätpunkten till.

– Vi får veta att så här presterar eleven under väldigt speciella förhållanden – men vad säger det om elevens kunskap i stort?

Om vi villatt lärare ska bli skickligare bedömare finns det system som är bättre, enligt Anders Jönsson. Forskning visar att sambedömning och diskussioner mellan lärare kan ge större effekter. Genom att lärare får en gemensam förståelse för läroplanens mål och kriterier så fördjupas deras bedömningskompetens.

De nya kursplanerna lyfter fram vikten av att elever resonerar, analyserar och tänker fritt – något som alltid kommer att vara väldigt svårt att mäta.

– Det är ett vägval vi har. Tycker vi att det är viktiga förmågor, så får vi leva med att vi inte kan mäta dem med tre decimalers noggrannhet.