Gabriella Ekelund beskriver i Jakten på demokrati i förskolan med hjälp av intervjuer och forskning hur olika förskolor kan te sig beroende på om barnens perspektiv och röst tydliggörs. Samtidigt som hon ger en dyster bild av sakernas tillstånd så ger hon också röst åt dem som utvecklat sitt förhållningssätt för att ändra på relationen mellan barn och vuxna.
Genom att våga skärskåda maktförhållanden mellan barn och vuxna och hur barnen kommer till tals, har de gjort sig medvetna om vad som behöver utvecklas för att barnen faktiskt ska kunna ha inflytande över och vara delaktiga i förskolans innehåll. De säger sig ha lärt sig bejaka barns initiativ, vara mindre styrda av tidigare rutiner och principer, vara närvarande för att upptäcka barns intresse och bygga vidare på det i planeringen. Relationen mellan barn och vuxna har förändrats i praktiken. Det som visar sig vara framgångsfaktorer i utvecklingen av förskolan är att ledningen har en klar riktning och lyckas leda verksamheten åt det hållet, att kompetens att uppfatta och förstå läroplanens mål och bakomliggande teorier finns och att organisationen stödjer fördjupning och samarbete.
Många förskolor håller dock fast vid fokus på omsorgsansvaret och prioriterar det på bekostnad av pedagogik och lärande. Trygghet och social kompetens är fortfarande det överskuggande målet för verksamheten. Föreställningar om att förskolan i första hand är till för att passa barnen när föräldrar inte kan, och inte för barnens egen skull, lever också kvar i många förskolor. Både skolinspektion och forskare har funnit andra brister i förskoleverksamhet som att ordning och kontroll är viktigare än fokus på barns lek och lärande och att rutinerna i sig är verksamhetens innehåll.
Övergången från daghem till förskola, från familjepolitik till utbildningspolitik är inte klar överallt men det är olyckligt om ansvaret för det inte delas av fler än de som arbetar i förskolan. Det förtydligade utbildningsuppdraget kräver annan kompetens och andra arbetsvillkor. Avtalsparter för dem som arbetar i förskolan har ett mycket stort ansvar för förskolans möjligheter att utvecklas. Villkor för det förändrade uppdraget måste avtalsregleras, både för att de faktiskt ska realiseras och för att förväntan på arbetet ska bli tydligt.
Trots att vi har en läroplan sedan snart femton år har tradition, utbildning och ekonomiska styrmedel större betydelse för förskolans utformning. Bristen på diskussion om innehållet i förskolan, både inom och utom förskolan, försvårar att läroplanen spelar en aktiv roll i den dagliga verksamheten.
Förbättringsområden sombeskrivs i boken är framför allt synen på barn, hur barnen ges röst och hur barns perspektiv kan tas som utgångspunkt. Ett demokratiskt förhållningssätt i förskolan handlar inte bara om att ge barn möjlighet att göra egna val. Det handlar framför allt om att ge barn möjlighet att utvecklas på sina egna villkor och utifrån egna intressen. Barn får ofta inte svar på sina frågor för att fokus inte ligger på barns kunskapsinhämtning. Hur barns funderingar och frågor kan göras till föremål för innehållet behöver utvecklas.
Ett av kapitlen handlar om hur små barn som ännu inte pratar visar sin kompetens och hur den kan tas som utgångspunkt för innehållet i förskolan. Dokumentation och hur den kan spela en viktig roll i både granskningen och utvecklingen av verksamheten behandlas utifrån olika exempel.
Även om boken inte innehåller direkta beskrivningar för hur ”förskolan tillämpar ett demokratiskt arbetssätt där barnen aktivt deltar” ger den underlag för viktiga utbildningsinsatser och diskussioner i förskolan. Den är lättläst och man kan välja att fördjupa sig där man bäst behöver förändra sitt arbete. Författaren ger en mängd tips på fortbildningsmaterial efter varje kapitel.