Sara Rydén, lärare i idrott och hälsa, använder sig inte av digitala verktyg för att hon är tvungen. Utan för att hon tycker att de underlättar vardagen både för henne själv och för eleverna.
Sara Rydén arbetar på Björknässkolan i Nacka där alla elever och lärare har en egen dator och ett gemensamt datorsystem, en skolportal. Enligt skolans IT-strategi ska ”eleverna och medarbetarna ha möjlighet att använda modern IT aktivt i sin pedagogiska vardag och hitta nya spännande grepp på lärandet”.
Det är inte svårt att förstå att digital teknik är en tillgång i den administrativa delen av läraryrket. Men frågan är hur man använder sig av den i undervisningen i idrott och hälsa – för handen på hjärtat – det är inte helt lätt att få till bilden av gympaklädda elever med datorer i händerna.
Inte heller säger styrdokumenten att läraren i idrott och hälsa ska använda digital teknik i undervisningen. Visst, det står några generellt formulerade rader om skolans ansvar i läroplanen, men det nämns ingenting om IT i grundskolans kursplaner för ämnet.
– Jag använder inte den digitala tekniken för att jag måste – utan för att det underlättar för både mig själv och eleverna, säger Sara Rydén.
Som hon ser det ska den genomsyra vardagen och undervisningen och inte vara något slags projekt. Den ska förenkla – inte krångla till. Hon ser många möjligheter, inte minst för att man kollegor emellan kan dela med sig av allt från anteckningar från arbetsplatsmöten till power point-presentationer om idrottsskador och planeringar av idrottsdagar.
– Fast den allra största fördelen är att man kan fånga upp fler elever på en arena där de är bekväma, säger hon.
Hon drar ett exempel: Varje år skriver niorna en uppsats där de ska sammanfatta det de har lärt sig inom ämnet. De ska vara resonerande, reflekterande och använda sig av sina kunskaper. Veckorna före inlämning är frustrationen stor. Eleverna har ungefär tusen frågor.
– Nu vill jag inte ägna lektioner åt att diskutera uppsatser utan jag vill att vi ska vara aktiva. Därför har jag skapat en Facebook-sida för ”Sara Rydén idrottslärare”. Till den är jag uppkopplad tre kvällar i veckan mellan klockan sex och nio, veckorna för inlämning. Då kan eleverna ställa frågor i chatten – och jag kan svara nästan direkt, säger Sara Rydén.
Hon har upptäckt att det är lättare för elever att ställa alla sorters frågor i chatten, särskilt sådana som de annars är rädda ska uppfattas som ”dumma”. På sidan kan hon ge svar på återkommande frågor i statusfältet – och där kan eleverna diskutera med varandra.
Hon brukar också tipsa om länkar som kan vara till nytta för eleverna.
– Jag blir en slags säkerhetskälla, kan hänvisa till sidor där jag vet att informationen stämmer, som till exempel Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet.
Sara Rydén använder sig ofta av sidan när hon vill nå de äldre eleverna, när hon vill sprida information eller påminna om något, helt enkelt för att de ofta är inne på Facebook.
– Jag har märkt att de oftast svarar snabbare på meddelande där än på vanliga mejl, säger hon.
Sara Rydéns ”smarta” telefon är hennes egen men den är ändå ett viktigt arbetsverktyg. Som lärare på en stor skola har hon många elever. Hon är mentor för en åtta och undervisar i tio olika klasser, en i varje årskurs från förskoleklass till nian.
När hon träffar elevernas föräldrar för första gången håller hon upp sin telefon och säger:
”Den här har jag med mig dygnet runt och mejlen är kopplad till den. Mejla om det är någonting – eller skicka ett sms.”
– Jag tar ogärna emot lappar. Eleverna kan förklara själva. Om föräldrar verkligen vill att jag ska veta något kan de sms:a eller mejla. Då vet jag dessutom att meddelandet kommer från dem. En lapp är enklare att förfalska.
Sara Rydén föredrar själv att mejla eller sms:a om till exempel någon elev glömt kläder två gånger i rad. Det blir inte en så stor sak som ett telefonsamtal. Hon tycker att det spar tid att ha mejlen i telefonen.
– Jag kollar mina mejl ofta, så fort jag får en minut över. Det är mindre stressande och tidsödande än att gå in och sätta mig någonstans, slå på datorn och gå igenom mejlhögen.
Smarta telefoner är vanliga bland eleverna – särskilt de äldre. I undervisningen drar Sara Rydén ibland nytta av mobilappar. Hon nämner bland annat gratisappen Runkeeper.
– Om någon är halvkrasslig eller av någon annan anledning inte kan delta i den ordinarie undervisningen, kan de gå en runda och använda sig av appen. Dels blir det roligare för dem, dels är det lättare för mig att kontrollera att de har gjort det de ska.
Sara Rydén lånar gärna ut sin egen telefon, där finns också ett antal färdiga promenad- eller löprundor i området redan inlagda.
– Man kan använda sig av appar i många sammanhang. Efter sommaren rådde OS-feber. Då jämförde vi sträckor och hastigheter, kollade vilket tempo maratonlöparna har och försökte springa i det tempot under en kortare sträcka.
När det gäller datorn så används faktiskt den på lektionerna. Fast bara en och tillsammans med en portabel projektor, som ställs på en plint, och en portabel skärm som hängs över ribbstolarna. Sara Rydén hittar filmer på Youtube som hon visar.
– Ta handboll, första gången är det svårt att begripa hur spelet fungerar. Men får man först se fem minuter av en match gör det stor skillnad för förståelsen.
Ibland filmar eleverna sig själva med mobilkameran, sedan tittar de på storskärmen.
– Eleverna ska själva utvärdera i stor utsträckning. Det blir lättare för dem när de ser sig på film, det gör det lättare att reflektera.
Hon nämner även programmet Spotify.
– Jag gör spellistor till alla klasser som vi använder på vissa lektioner, till exempel på dansen. Alla elever har gratisversionen på sina datorer och de kan via den bidra med just sin favoritlåt.
Mycket är gratis men inte allt. Sara Rydén har, som läromedel, köpt in programmet Sportsplanner som hon har stor nytta av i undervisningen, främst då det gäller gymnastik.
Där finns filmer som visar olika rörelser, som kullerbyttor fram och tillbaka och olika plinthopp. Det går att pausa hur man vill för att exempelvis se hur man ska böja rygg och nacke i kullerbyttan.
– Det är mycket enklare och mer pedagogiskt än att jag ska visa och prata samtidigt. Och så blir det garanterat rätt, säger hon.
Annars är det inget som Sara Rydén är rädd för – att det går fel då och då.
– Ibland känner jag att det är ett enormt motstånd till IT bland lärarkollegor på andra skolor. Dels är man är rädd för att de digitala verktygen ska ha ”egna liv”, att man inte kan styra dem. Dels beror det nog på prestationsångest.
Sara Rydén menar att man måste våga testa.
– Det är ju det vi säger till eleverna hela tiden:
Här får ni misslyckas, bara ni provar! Då måste man förstås själv som lärare våga misslyckas ibland, säger hon.