Skolan står utanför samarbete

Skolan är skyldigatt samverka med andra myndigheter kring ett barn som far illa. Men samarbetet mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, är inte sällan ett ”samarbete med förhinder”, konstaterar Camilla Blomqvist i sin avhandling med samma namn. Olika yrkesgrupper med olika kunskapsbaser och befogenheter kommer samman.

– En framgångsfaktor för gott samarbete är att sända in dem som är duktiga på att förhålla sig till maktspel och som förstår när de kan gå över sina gränser och när de ska hålla igen. Detta är svårt och vi är olika duktiga på det! säger Camilla Blomqvist, som började sitt avhandlingsarbete medan hon arbetade inom bup och i dag är socialchef i Stenungsunds kommun.

Skolan representeras ofta av personer från elevhälsan. Camilla Blomqvist tror att det ibland skulle vara vettigt att låta klassläraren vara med på samarbetsmöten om ett barn. Skolorna framhåller dock ofta att läraren inte har tid att lämna klassen.

– Det är en organisationsfråga. Kanske kan man sätta in en vikarie den tiden? Man måste fråga sig vad det får för konsekvenser att den som träffar barnet mest, har möjlighet att se barnet i ögonen varje dag och skapa ett förtroende, är den som är minst involverad i det professionella samarbetet.

När skolan representeras av elevhälsan är det viktigt att ha bra rutiner för överlämning av information. Ofta brister dessa, enligt Camilla Blomqvist. Skolpsykologen säger något till läraren i oklara sammanhang och läraren vet inte om hon får använda sig av informationen eller om den skyddas av sekretess. Osäkerheten kring sekretess är ofta obefogad, enligt Camilla Blomqvist. Sekretessen upphävs med föräldrars medgivande.

– Min erfarenhet är att föräldrar väldigt sällan säger nej. Det är viktigt hur personen som sitter på sekretessen formulerar frågan. Om man förklarar att det är bra att fler personer som möter barnet känner till vissa saker, så är det sällan några problem att få föräldrarnas medgivande.

Camilla Blomqvist konstaterar i sin avhandling att samarbetet inte bara kan missa målet, utan dessutom leda till en försämring för det enskilda barnet.

– Ja, så blir det faktiskt ibland. Aktörerna kan vara eniga i sin oro för barnet, men på något sätt vila i samarbetet och luras att tro att det leder till en positiv utveckling för barnet. Men samarbetet innebär inte per automatik en förändrad livssituation.

Hon exemplifierar med ett av fallen i avhandlingen. Redan vid första samarbetsmötet stod det klart för henne att barnet inte kunde fortsätta att bo med sina föräldrar. Alla parter visade oro för den bristande omsorgen. Men samarbetet kom att inrikta sig på att leta efter tecken på positiv förändring. Resultatet blev att socialtjänsten sköt onödigt länge på det omhändertagande som senare blev oundvikligt. Även om skolan inte förfogar över lika långtgående åtgärder som socialtjänsten, anser Camilla Blomqvist att skolan också riskerar att inte göra vad som står i dess makt på grund av den falska trygghet som samarbetet invaggar.

– I skolans fall kan det handla om att den skjuter på ett beslut om placering i annan undervisningsgrupp eller kanske ett byte av skolform, säger Camilla Blomqvist.

Något som förvånade henne var att barnpsykiatrin långt ifrån alltid samarbetade med skolan i de fall där barnet hade tydliga skolproblemen. Av de 216 fall som hon observerade handlade 41 stycken huvudsakligen om skolproblematik. Endast 14 av dem blev så kallade samarbetsärenden. I två av tre fall valde alltså bup bort skolsamarbetet.

– Det är märkligt att barnpsykiatrin bedömer att barnet har en skolproblematik och samtidigt inte anser sig behöva ett skolsamarbete.

Samarbete uppstod ännu mer sällan i de fall som bedömdes bero främst på en barnpsykiatrisk problematik. I 25 procent av dessa fall upprättades samarbete.

Camilla Blomqvist framhåller att det kan vara så att föräldrar och skolpersonal påtalar en skolproblematik för bup, men att bup kommer fram till att det är barnets egna psykiska svårigheter som ligger bakom skolproblematiken och att barnet därför bäst behandlas inom psykiatrin. En annan förklaring till att barnpsykiatrin väljer bort skolsamarbete är att man är rädd för att ta över elevhälsans ansvar. Vad kan bup göra åt barnets utbrott i skolan om inte skolan har gjort sitt yttersta för att bemöta barnet? kan resonemanget lyda när bup väljer att återremittera ett ärende till skolan.

Tydliga funktionsgränser är en annan faktor som gynnar samarbete, enligt Camilla Blomqvist. Vad ansvarar elevhälsan respektive barnpsykiatrin för? Det finns ingen lagstiftning som drar upp dessa gränser, utan det blir en fråga om lokala eller regionala överenskommelser.

Ur sin egen forskning drar Camilla Blomqvist slutsatsen att samarbetet vinner på att föräldrar och barn är delaktiga. Inte sällan blir samarbetet något som de professionella håller på med. De stämmer av med varandra vad som har gjorts och söker bekräftelse på att de är på rätt spår.

– Låt säga att man under dessa samtal kommer fram till att barnets skolproblem inte har sitt ursprung i skolsituationen utan i relationen till föräldrarna. Du kan tänka dig vilken förvirring det skapar för föräldrarna när de plötsligt får höra detta, utan att ha varit delaktiga i diskussionerna som har lett fram till slutsatsen.

Självklart behöver yrkespersonerna också samtala utan barn och föräldrar. Det är då viktigt att tala om för föräldrarna när detta sker, och att de får komma in i ett senare skede.

När flera parter inleder ett samarbete kring ett barn väcks ofta en strimma av hopp hos föräldrarna. ”Äntligen tar de oss på allvar! Nu kommer något att hända!” Enligt Camilla Blomqvist syftar faktiskt inte allt samarbete till förändring, utan har som främsta funktion att bekräfta varandras bedömningar. Också här är tydligheten inför föräldrarna avgörande:

– Om man förmedlar att samarbetet ska förändra barnets situation, då måste man också ganska fort kunna uppvisa någon, om än en liten, förändring för barnet. Annars får man berätta för föräldrarna att samarbetet främst handlar om avstämning.

Skolan är denpart som oftast glöms bort eller försvinner ur samarbeten, noterar Camilla Blomqvist. Detta är olyckligt eftersom skolan är en bra arena att jobba på. Alla barn kommer dit och skolan upplevs därför inte som stigmatiserande. Skolan ska inte acceptera att bli bortvald, utan bör ligga på, höra av sig till de andra parterna och fråga varför man inte blev kallad till senaste mötet och så vidare.

– Skolan måste vara mer offensiv.

_{Läs mer:}

_{Samarbete med förhinder – om samarbete mellan BUP, socialtjänst, skola och familj av Camilla Blomqvist, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, 2012.}