Jag har aldrig förstått mig på själva begreppet rastvakt. För mig klingar det passivitet och i värsta fall en person som står med armarna i kors och huttrar i ett hörn på en skolgård. I alla skolor borde det finnas resurser till någon person som kan vara ute på rasterna och leda olika aktiviteter. Det behöver inte vara så märkvärdigt, en boll, ett hopprep eller en hoppruta. Detta lilla initiativ tror jag kan hjälpa många barn som inte har någon att leka med och som varje rast är livrädda för att bli slagna eller trakasserade. För tyvärr visar nya siffror från Skolinspektionen och Bris att mobbningen fortsätter att öka.
Nya siffror har också kommit om behörighet till gymnasiekolan. I vissa skolor är det bara drygt hälften som är behöriga till något program medan andra skolor har alla godkända. Snart kanske utvecklingen kan vändas något så att fler ungdomar ges möjlighet att lyckas. Skolverket har nämligen fått i uppdrag att se över hur kommunerna fördelar sina resurser till skolorna. Förhoppningsvis kan det leda till att pengarna styrs mer utifrån socioekonomiska faktorer och elevernas behov.
Vilket värde har egentligen en dyslexidiagnos? Den frågan tar vi upp i det här numret av Specialpedagogik. Tierps skolor anlitar inte logopeder för att utreda om elever har dyslexi. Specialpedagogerna prioriterar att alla elever, oavsett svårigheter, ska få det stöd som behövs. Att rätt stöd är viktigt poängterar forskaren Anna Fouganthine i en avhandling. Hon har intervjuat vuxna med dyslexi som aldrig har fått lära sig att läsa och skriva trots att de skulle ha kunnat klarat det.