Läraren Lena Birath hamnade i kris efter en lysande idrottskarriär
Delar av idrottsjargongen sitter i. När innebandystjärnan Lena Birath svarar i telefonen är det med efternamnet — ett klart och tydligt »Birath«.
Nu är det många år sedan hon slutade som firad bandy- och innebandyspelare på elitnivå. Men efter 58 landskamper, en rad medaljer av hög valör och fina utmärkelser fortsatte karriären som tränare, lärare och rektor. 1999 var hon också med och startade innebandyprogrammet på Lugnetgymnasiet i Falun.
— Som lärare vill jag ge eleverna en chans att utvecklas som personer och hitta andra sidor hos sig själva än bara dem som har med idrotten att göra, säger hon.
Den egna personliga utvecklingen är något som Lena Birath har fått jobba mycket med — just på grund av sina idrottsliga framgångar. 2007, då hon var mitt uppe i jobbet som tränare, lärare och föreläsare, hamnade hon i en kris. Vem var hon, utöver det hon presterat på innebandyplanen?
— Jag har alltid varit plikttrogen och ambitiös — det har varit min styrka men samtidigt min svaghet. Tack vare mina personliga egenskaper nådde jag långt men det har också kostat mycket. Jag har varit väldigt hård mot mig själv.
Om laget förlorat kunde Lena Birath straffa sig själv genom att inte hänga på lagkompisarna ut och käka pizza efteråt. Hon tyckte inte att hon var värd att följa med eftersom de förlorat, även om hennes egna insatser hade varit bra.
Lena Biraths självbild smulades sakta sönder under hela uppväxttiden.
— Jag fick bekräftelse bara för mina prestationer, både i skolan och inom idrotten, men aldrig för mina personliga egenskaper.
Lena Birath menar att lärare och andra vuxna har stor makt och inflytande att peppa eleverna och få dem att känna sig trygga. Det gäller alla elever, inte bara dem som satsar hårt på idrott. Hon minns en lärare på lågstadiet som hade den förmågan. Henne har hon fortfarande kontakt med. Men hon minns också en lärare som lyckades skrämma henne så pass illa att hon fick ett grundmurat dåligt självförtroende i just det ämnet.
— En fråga som vi i skolan måste ställa oss är vilken kunskap som är viktig: att eleverna lär sig alla floder i Europa eller att de blir trygga, socialt kompetenta och mer medvetna om sina egna mönster och beteenden för att kunna möta andra?
Lena Birath menar inte att lägga någon extra börda på lärarna. Trycket på dem — och på eleverna — att prestera goda resultat är redan alltför hög.
— Kanske måste vi släppa en bomb och bygga upp en ny skola från grunden, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar.
Just den härstrålande novemberdagen befinner sig Lena Birath på en kursgård på Vikbolandet. På sjungande dalmål beskriver hon de vackra omgivningarna och närheten till havet. Det var här hon fick hjälp att hitta sig själv när det var som tyngst och det är här hon nu ger tillbaka till andra i sin roll som terapeut.
— Jag har gjort den här resan själv — jag vet hur det är. Vi är ganska lika vi människor, oavsett ryggsäck vill vi bli sedda och älskade för den vi är.