Musiken, människan, situationen

– Bilden på kortet visar samma sak, som vi pratade om nyss – att man kan uppfatta samma sak på helt olika sätt, i både bild och musik. Jag kan bli berörd av en bild, medan en annan person inte alls påverkas av den, säger Lars Lilliestam, på tal om hur subjektiv och personlig kommunikation kan vara inom de estetiska ämnena.

– Ett väldigt bra exempel på det var när min fru och jag såg filmen Masjävlar tillsammans. Vi blev väldigt tagna av den och när vi sen cyklade hem diskuterade vi vad det var för film vi hade sett – det var som om vi hade sett två olika filmer!

Med det menar han att hur man uppfattar något – en film, bild, bok eller låt – alltid färgas av den livssituation man befinner sig i, av de problem eller annat som är viktigt för en just nu.

– Hade jag sett filmen två år tidigare hade jag uppfattat den annorlunda.

Nu är det musikvetenskap som är Lars Lilliestams hemmaplan, men här på Göteborgs universitet hör ämnet numera till Institutionen för kulturvetenskaper. Han rör sig gärna över ett bredare kulturellt fält och betonar det nödvändiga i det.

– Jag tror att den moderna tiden kräver väldigt mycket mer av tvärtänk, tvärmetodik och tvärvetenskap. Många saker är så komplicerade och mångfacetterade att man måste titta på dem ur olika vinklar för att det ska bli någon bra bild.

För att försökasätta ord på vad kommunikation innebär inom just musik, brukar han fråga människor vad musik är för dem. Förr brukade svaret bli ungefär som det står i uppslagsverken, att det är »toner i rörelse, rytmer«, eller senare »organiserat ljud«, som kompositören Edgar Varèse sägs ha definierat det.

– Men jag säger alltid att musik är ideologi! Med det menar jag inte enbart politisk ideologi – utan ideologi i betydelsen syn på världen, att musik alltid representerar något, alltid betyder någonting. Inte att den innehåller något – för så är det inte – utan att den förmedlar saker, berättar en historia, ur ett visst perspektiv. Och det gör all musik – det gör politiska visor, det gör psalmer, det gör Kent och Laleh …

Han menar att vi ofta tänker på musik som politisk, och då avser vänstern, Nationalteatern eller Ulf Lundell. Och att alla vet vad exempelvis Lundell står för, och då inte bara hans musik, utan att han som person representerar en viss hållning.

– Kommunikation består inte bara av själva musiken, utan av helheten av artist, musik, text, sammanhang. Det tror jag är väldigt viktigt. Samma låt, spelad av två olika artister, är inte samma sak. Flickan och kråkan är inte samma sak med Mikael Wiehe som med någon annan artist.

Lars Lilliestam hävdar att man inte alltid tänker så, utan att en vanlig idé är att musiken i sig, som ljud, är bärare av en innebörd. Att en viss frekvens, eller sekvens, betyder något bestämt. Men vad viss musik betyder är något vi har kommit överens om gemensamt, på ett inomkulturellt plan, menar han. Som med filmmusik, där vi alla vet hur det låter när kärleksparet äntligen får varandra eller när mördaren står bakom dörren. Men samtidigt är det inte alla som uppfattar det på det sättet – det finns ett ganska stort tolkningsutrymme.

– Det finns två dimensioner av detta. Dels den kulturella, där allt det ligger som vi är överens om inom en kulturkrets – som att Mors lilla Olle är en barnvisa eller vad Sankta Lucia betyder. Dels den personliga dimensionen, som att en person avskyr låten Öppna landskap medan en annan tycker att den är fantastisk eller att man har helt olika associationer till den. Kanske för att man gillar, eller ogillar, personen Ulf Lundell.

Samma låt kan också betyda helt olika saker för en och samma person, vid olika tillfällen. Man upplever inte favoritlåten på samma sätt när man är på väg på semester, som när man ska till tandläkaren. »Vår låt« vill man kanske inte höra mer, när man har grälat eller gjort slut.

– All kommunikation, all betydelseöverföring, sker i ett spel mellan den kulturella dimensionen och den personliga. En annan modell som man kan använda är: när musik skapar mening är det i ett möte, när musiken möter en människa i en viss situation. Musiken, människan och situationen!

Musiken i sig har alltså inga givna innebörder, även om det finns vissa saker som vi upplever som gemensamma, som hur skräckfilmsmusik låter. Därför måste till exempel reklammakare vara väldigt säkra på vad de gör, när de väljer musik till reklamfilm. Det gäller att göra rätt intryck på just de personer, den målgrupp man vill nå.

– Så att säga vad musik förmedlar, hur den kommunicerar, det är egentligen ett nästan ogripbart svårt ämne, säger Lars Lilliestam och suckar lite uppgivet.

Han pekar på det faktum att skolade musiker och musikpedagoger, eller han själv som musikvetare, ofta lyssnar på och pratar om musik med teoretiska termer, lyssnar efter vilka instrument, ackord och harmonier som används.

– Men när folk pratar om musikupplevelser, så använder de aldrig sådana begrepp. Jag kan välja att lyssna på en låt bara rakt upp och ned, bara låta den komma till mig. De flesta människor kan ingenting om musikteori eller notläsning, men väldigt många får ändå väldigt djupa och starka upplevelser av musik.

Vi får ut någonting av att lyssna på musik, den gör någonting med oss, menar han – annars skulle vi låta bli. Men vad den gör är inte alltid självklart eller ens möjligt att förklara och översätta till ord. Kanske har vi representationer i hjärnan som inte är verbala, utan motsvaras av bilder, associationer eller någon form av känsloförnimmelser.

– Vi vet ju alla hur svårt det är att svara på frågor som varför man har valt en särskild färg på en tavla, eller ett visst ackord i en låt. »Det bara blev så!«, eller »Det kändes bra« kan svaret bli. Man kan inte intellektualisera och analysera detta hur långt som helst – det finns en gräns någonstans. Samtidigt som jag som musikvetare självklart tycker att det är jätteviktigt att analysera musikens »grammatik«.

Men att prata om språk och musik är väsensskilt, anser han, eftersom språk handlar om semantiska innebörder och de estetiska uttrycken inte gör det, utan verkar på ett associativt, emotionellt plan.

Vad är då styrkan med de estetiska uttrycken?

– Ja, det är naturligtvis – vilket också kan vara en svaghet – att de är oprecisa. De kan låna sig till olika saker, en låt kan dyka upp i ett sammanhang där upphovsmannen inte alls vill att den ska vara. Någon gör en tolkning i ett sammanhang som man själv inte alls vill vara förknippad med. Det händer ständigt – fråga Bruce Springsteen!

De behöver inte alltid vara medvetna lån eller »stölder«, men det finns massor av olika »berömda missuppfattningar« av låtar. Som Ronald Reagan, som spelade Springsteens Born in the USA.

– Uppenbarligen hörde han inte på något annat än refrängen. Hade han lyssnat på verserna så hade han väl insett att »det där kanske inte passar mitt politiska budskap«, säger Lars Lilliestam och skrattar gott.

Människor kan misstolka enskilda fraser som hela innebörden i en sång. Den som skriver en låt tror sig förmedla någonting, men kan aldrig vara säker på att avsett budskap går fram. Han nämner en amerikansk forskningsöversikt om hur ungdomar påverkas av musik.

– Slutsatsen i den är – att det inte går att dra några säkra slutsatser om detta. Därför att det inte är så att »You are what you hear«, utan »You hear what you are«. (Du är inte vad du hör, utan du hör vad du är.)

Det vill säga att vi alla har så mycket förkunskaper, fördomar och förutfattade meningar, som vi tar med oss i hur vi väljer att tolka – eller inte tolka – musik. Det gäller ibland även dem som forskar.

»Kan man dansa till det här?«, kan människor fråga sig, när de hör en protestsång eller en låt med våldsamt innehåll. Oavsett vilket språk den sjungs på.

– Vad orden betyder tar man inte alltid till sig, även om man förstår dem.

Då kommer viosökt in på ett av hans hjärtebarn, engelska språket – och svenskar som sjunger på engelska. Han har studerat hur olika resultaten blir, vilka olika världar som skapas när svenskar gör låtar på båda språken, till exempel Kent, Per Gessle eller Annika Norlin. Den senare har till och med olika artistnamn för respektive språk, Säkert respektive Hello Saferide.

– Hon är nästan mest intressant. Vänta lite, jag tror att det kan ligga kvar i kopiatorn, säger han ivrigt och störtar plötsligt ut i korridoren.

Han rotar där ute, ett svagt skratt hörs: »haha, den råkade komma med när jag kopierade en grej!« Han kommer tillbaka med ett lite skrynkligt papper med titeln Cultural references in song lyrics.

– Titta här, den visade jag för mina studenter. Annika Norlin gör ju texter för två helt olika världar. På svenska kan det handla om att Hydman Vallien-glas eller om »Folköl 3,5«. Översätt det till engelska! Vilket hon – till min förfäran – i och för sig har gjort: »Cheap Beer 3.5«.

Men i stället för att hon i de svenska låtarna kan sitta på en pub i Östersund och titta på ishockey, det vill säga använda alltigenom svenska referenser, så skriver hon på engelska om Alcatraz, Falcon Crest och San Francisco – ikoner som de flesta känner till, oberoende av kulturell gemenskap.

Lars Lilliestam skulle nog kunna prata hur mycket som helst om sina hjärtefrågor, men det är dags att bryta upp.

– Nu ska jag åka till Falkenberg, ut till havet …, säger han och får något blått i blicken.