Anna Odell vill skapa tankekedjor

De här tankarna kom för mig när jag i våras träffade och samtalade med Anna Odell, konstnären som 2009 blev snudd på världsberömd då hon, under sin tid på Konstfack, genomförde ett konstnärligt undersökande videoprojekt kallat »Okänd kvinna 2009-349701» där hon iscensatte och rekonstruerade ett tillfälle från 1990-talet då hon själv insjuknande psykiskt. Kring det här konstnärliga verket har det debatterats och stormat på ett sällan skådat vis. En filmad sekvens från Liljeholmsbron i Stockholm, där Anna Odell agerar i stor förtvivlan, är en av flera delar i hela det stora verk som helt färdigställdes efter den rättegång som småningom följde efter just sekvensen vid bron. I sin helhet är verket Anna Odells examensarbete och ingick i Konstfacks vårutställning 2009 och har därefter också visats på Kalmar Konstmuseum liksom i Umeå, i Luleå, under 2011 års Almedalsvecka på Gotland och på Strand i Stockholm. Verket består av flera delar. Ändå är det i första hand sekvensen från Liljeholmsbron, där Anna Odell får hjälp av förbipasserande och småningom hämtas av polis och läggs in på psykakuten, bältesläggs och medicineras, för att nästa dag förklara att det hela är en iscensättning, det är just denna del som ryckts ur sitt sammanhang och likt ett buggfönster ständigt poppar upp så snart Anna Odells konstnärskap kommer på tal.

Mina egna känslor inför verket har gått från förskräckelse, över ifrågasättande, tankfullhet för att så landa i respekt inför en konsekvent och, hur man än ser på saken, mycket modigt genomförd konstnärligt undersökande handling. Konstens innersta och viktigaste betydelse är ju att vara det förstoringsglas genom vilket ljus koncentreras och bränner till kring våra tankar och reaktioner. Konstens uppdrag är att beröra och den konst som endast stryker medhårs och nöjer sig med att behaga, den stannar oftast vid att förbli en dekoration.

Anna Odell ger intryck av att vara en positiv och intresserad person som iakttar omvärlden med viss avvaktan och en aning skepsis. Inte särskilt märkligt med tanke på hennes egen långa och, under många år, svåra väg till ett liv utanför psykvården liksom de senaste årens turbulens. Stormen kring »Okänd kvinna 2009-349701« har nu visserligen någorlunda stillnat, men det är odiskutabelt att verket, och händelserna kring det, starkt har påverkat och fortfarande påverkar Anna Odells tillvaro.

– Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle väcka en sådan uppmärksamhet. Så hade det nog inte blivit heller om inte media agerat som de gjorde. Vilket i sin tur förmodligen inte hade blivit fallet om inte läkaren Eberhard hade gjort sin anmälan.

Efter konstprojektet på Liljeholmsbron polisanmäldes Anna Odell av chefen vid psykakutavdelningen, psykiatern och samhällsdebattören David Eberhard. Hon åtalades sedan den 13 maj 2009 för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Påföljden uppgick till 50 dagsböter, vilket sattes så lågt med hänvisning till att Odell inte haft brottsligt uppsåt. David Eberhard bad också så småningom Anna Odell offentligt om ursäkt för »sina hårda ord«, även om han inte heller senare delade hennes syn på konstnärlig frihet.

Reaktionerna och diskussionen kring ditt verk kanske ändå inte var förvånande eftersom det var en väldigt känslomässig och spektakulär konsthändelse?

– Nej det är klart, framför allt med tanke på hur det nådde ut till allmänheten. Den första bild som gavs av det jag gjorde var ju ganska långt ifrån den verkliga bilden. Men jag förstår verkligen upprördheten i förhållande till påståendet att det handlade om en »uppmärksamhetstörstande konststudent« som gjorde lite vad som helst. Men nu är jag helt uppslukad av arbetet med mitt nya projekt som kommer bli en långfilm, så det är svårt att släppa tankegångarna kring filmarbetet för att diskutera »Okänd Kvinna«.
Därför pratar jag gärna mer om det nya projektet.

– Och, tillägger hon och gör en liten självironisk grimas, samtidigt försöker jag verkligen låta bli att tänka på vad folk tycker om det jag gör. Visst är det betydelsefullt att man diskuterar problematiken kring mitt verk, men min ambition är att hela tiden gå vidare med nya undersökningar och utforskningar. Jag känner mig ganska färdig med »Okänd kvinna«.

Den medialauppmärksamheten har dock, på gott och ont, medverkat till att Anna Odells konstnärskap synliggjorts för oerhört många, och Anna beskriver det dubbla förhållande hon menar att många konstnärer känner av:

– Det är så speciellt inom konstvärlden detta att samtidigt som alla konstnärer vill ha bekräftelse så finns det en oskriven regel som säger att man inte får synas för mycket. Hela den tankegången tycker jag är konstig och det blir väldigt tydligt om du överför samma sorts resonemang till andra konstformer. Så skulle man till exempel aldrig resonera om en skådespelare eller en författare!

– Jag kan inte riktigt begripa varför just vi inom konsten ska ha ett så snävt rörelseutrymme. Man talar ofta om att vi ska nöja oss med att låta verket tala. När det gäller måleri så kommunicerar verket med betraktaren. Men inom den konstform jag själv gärna arbetar, där jag använder mig själv i relation till verkligheten för att undersöka någonting, blir även samtalet kring verket som jag ser det även en del av det.

– När man kommer upp till konstens mer avancerade nivåer, händer det att uttrycket blir mer och mer svårtillgängligt. Personligen är jag intresserad av konst som förmår tända en nyfikenhet som sedan sätter igång en tankekedja.

Att vilja utvidga och pröva sig vidare, borra, tänja … det är en viktig del av Anna Odells arbete. Hon granskar sig själv och sin omgivning och har inga ambitioner att försöka bli omtyckt. I varje fall inte om hon då tvingas att dagtinga med sin konstnärliga ambition och sanning. Just nu ligger hennes fokus på rörliga bilder och film eftersom det är det mest användbara i vad hon nu formulerar.

– Fast det jag i första hand har i mig är form och skulptur. Därför blev jag glad över att min bildlärare, som jag träffade under researcharbetet inför filmen, fortfarande mindes mig och beskrev att hon aldrig mött någon som kunde jobba med händerna som jag gjorde när jag arbetade med skulptur.

Anna Odells konstnärskap inriktar sig på att undersöka och förmedla känslor, händelser och skeenden. Hon hämtar i sina egna erfarenheter men det är ingen egenterapi.

– Jag arbetar ofta med verkligheten som utgångspunkt. Jag försöker komma åt någon slags kärna genom att använda mig av mina egna erfarenheter. Det kan vara läskigt och utmanande men det är ändå där jag försöker hitta det viktiga, det som förhoppningsvis också kan bli allmängiltig. Efter »Okänd kvinna«, sa en del psykologer och läkare att »ja men det var ju fint att du bearbetar dina egna upplevelser«, men det verket handlade inte om det. Istället vill jag genom min egen erfarenhet och upplevelse spegla andra.

Men som sagt, »Okänd kvinna …« är nu (konst)historia och Anna slutför snart arbetet med det filmprojekt som utvecklats från något som från början var tänkt som ett dokumentärt projekt och nu utvecklats till en spelfilm med förankring i verkligheten.

– Jag har länge velat undersöka gruppdynamik. Som jag ser det kan en grupp komma att bli mer eller mindre som en enda individ. Jag är intresserad av vad det är som går fel när en hel grupps destruktivitet drabbar en enskild individ. Ibland kan det vara svårt att förklara varför vissa individer blir mer utsatta än andra.

– Handlar det om att somliga är skörare eller tvärt om, att de är starkare och på så vis framstår som ett hot vilket måste elimineras? Jag vill gärna förstå vilka mekanismer som medverkar till att skapa destruktiva grupphierarkier. Likaså vill jag undersöka de fenomen som ofta hänger samman med individers motvilja mot förändring, varför somliga grupper uppfattar en förändring som ett hot.

Skilda uttryck av kollektivt beteende alltså. Förlopp som kan pågå på individnivå men som lika mycket handlar om betydligt mer omfattande fenomen i samhället. Främlingsfientlighet till exempel.

Anna Odelloch jag diskuterar begreppet mobbning och den enskildes och gruppens ansvar för sina handlingar. Vi talar om hur det individuella ansvaret ibland liksom uppgår i det kollektiva och hur man tycker sig »ansvarsfri« som enskild. Ibland händer det att människor som tidigare i livet utsatt andra för konsekvent mobbning, senare knappt vill vidkännas detta ens för sig själva. Man skäms kanske eller har förträngt saken. Jag frågar Anna Odell:
Hur anser du att en »modig« mobbare skulle kunna agera?

Hon funderar en stund och säger sedan eftertänksamt:
– Det är modigt att vara en bra människa senare i livet även om man tvekar om hur man agerat tidigare. Och jag tänker att varför ska man fly från allt? Det är verkligen inte enkelt eller roligt att träffa en person som du varit dum emot, men om jag ändå vet med mig att jag faktiskt varit jävlig, då kanske jag också kan tänka att jag i dag har något positivt att ge. Det är svårt att säga förlåt, men om jag tar lite av min tid för att möta den en gång utsatta personen som en jämbördig människa, kan det väl vara en väg. Och har man förträngt eller glömt att man varit dum, så varför kan man då ändå inte träffas, i alla fall någon timme, när man kanske under tidigare år delat vardag i skolan eller på arbetsplatsen?

Du har själv gått igenom många svårigheter som tonåring och ung vuxen. Trots det har du kommit ut på andra sidan och arbetar nu konsekvent för att genom din konst bland annat belysa olika psykiska fenomen som styr både individen och samhället. Skulle du definiera dig själv som en modig person?

– Jag tänker inte på mig så. Men om du med mod menar begreppet som det framställs i »Bröderna Lejonhjärta«, att göra saker man egentligen inte vågar, ja då är jag väl modig eftersom jag gör just sådana saker därför att jag tror på dem och för att jag beslutar mig för att genomföra dem. Att bestämma sig för att göra något, då måste det verkligen göras helt ut. För antingen gör jag något och då försöker jag göra det fullt ut. Om jag däremot genomför saker lite halvhjärtat och försiktigt, då blir det skitdåligt. Det är bara när jag vågar hela vägen fram som det har förutsättning att bli bra.

Tio år av sitt livförlorade Anna till psykisk sjukdom.
– Jag har missat en stor del av den tid i livet när unga människor provar på olika saker, men jag har faktiskt också lärt mig att inte låta min rädsla sätta gränser för vad jag genom min konst vill undersöka och pröva.

Så visst, nog finns det en stor överensstämmelse mellan Anna Odells förhållningssätt till livet och konsten och filosofen Per Bauhns definition av mod: »förmågan att konfrontera sin rädsla i en strävan att uppnå vissa mål«.