Kommunikation är allt

– Nää, Anna – hur gör man med tänderna?, frågar en tjej frustrerat.

Det verkade ju enklast och roligast att teckna en glad person, men en öppen mun ställer till det, väcker nya frågor.

Åttorna jobbar med ansiktsuttryck. Hur ser man ut egentligen, när man är glad, ledsen, arg, sur, rädd, förvånad – fundersam? Med hjälp av vanlig blyerts, speglar och mobilkameror försöker eleverna fånga sina egna och kompisars ansiktsdrag. De flesta är överens om att man inte behöver använda ord för att andra ska förstå hur man känner sig, ansiktet avslöjar allt.

– Typiskt glad – då åker munnen och kinderna upp, näsan blir bredare, ögonen smalare, är det flera som vill berätta.

– Min ska vara en glad uteliggare, säger en kille, rätt nöjd med sin bild av ett skäggigt ansikte med mössa på svaj.

Albin Moberg har valt känslan arg, då går ögonbrynen ned och munnen trycks ihop, förklarar han.

– Jag kan inte vara arg, därför har jag valt att rita det – då blir det nog en bättre bild, tror han.

Borden svämmar över av skisser, suddgummismulor och elevernas högst individuellt utsmyckade bildmappar, på temat gult – tolkat med stor variation, från bananer till undervattensvärldar, dit gula solstrålar letar sig.

Anna Jertland går runt mellan eleverna, hjälper till och ställer upp som ansiktsmodell vid behov.

– Tänk på proportionerna, när man öppnar munnen hamnar ögonen inte längre i mitten av ansiktet.

Temat, ansikten med uttryck, inledde hon med att visa bilder på ansikten som dels hade neutrala uttryck, dels visade olika känslor. Både konstbilder och andra – aztekiska lermasker, Mona Lisa, Munchs Skriet och nutida foton.

Hon har gått igenom ansiktets proportioner och hur de förändras vid olika uttryck. Eleverna har först fått teckna ett neutralt ansikte. Det var enklare, tycker eleven Cajsa Liedberg, som är tillfreds med sin version. Genom att sudda med fingrarna, »jag hade ingen stompf hemma«, har det till och med fått fina skiftningar i hudtonen. Nu sliter hon med uttrycket.

– Det är svårt, men utmanande, tycker Cajsa.

Under rasten berättar Anna Jertland att hon naturligtvis försöker ge eleverna de hantverksmässiga delarna också.

– Men i stället för att isolera en uppgift, så försöker jag hitta kommunikativa syften med den. En del i uppgiften är kanske ett träningsmoment, och nästa del bygger på det – som nu med ansiktena. Jag kan låta dem jobba med ansiktets proportioner för att nästa steg är något som har mer med det kommunikativa att göra.

Även om hon själv inte tycker att hantverket i sig är det mest intressanta, uppfattar hon att många elever blir väldigt tacksamma över att få de verktygen med sig. De kan säga till exempel att »jag har försökt att rita ansikten så länge och har aldrig fått till det. Men nu blev det bra, för nu sitter allting där det ska«.

Hon tycker sig märka att förväntningarna fortfarande är väldigt starka bland eleverna – och deras föräldrar – att till bilden kommer man enbart för att »rita och måla«.

– När vi då gör andra saker, som att fokusera på att kunna berätta något med en bild, eller hur man tolkar den, kan jag få reaktionen att »ska vi inte börja måla snart?« Ibland kan jag behöva förklara mer kring vissa moment.

Sedan finns också de elever som har föreställningen att de måste kunna »rita fint«, och inte riktigt vill eller inte tror sig om att kunna det.

– Då får jag förklara att det är så mycket mer vi jobbar med och att man kan nå väldigt långt även om man själv inte tycker att man ritar eller målar »bra«. När det går upp för dem är det många som tycker att det lossnar lite, att de kommer bort ifrån att det ska se så bra och verkligt ut som möjligt. Att man i stället vill uttrycka något, berätta något med sina bilder – då är det många som suckar av lättnad.

Teckningarnade håller på med nu kommer Anna Jertland att samla till en utställning. Eleverna ska först få gissa uttrycken på varandras ansikten, innan de berättar för varandra om bilderna. Hon hoppas få igång en levande diskussion kring bilderna, men det kan vara svårt att få med alla elever.

Porträttarbetet pågår under hela höstterminen, senare med fotograferade porträtt. Eleverna kommer att titta på porträtt och se hur de är gjorda, både hantverksmässigt och kommunikativt. De kommer att ta egna foton, välja en känsla de vill förmedla med dem och undersöka hur de kan förstärka den genom ljus, färg och bakgrund.

– Nu, med Instagram, Facebook och bloggar, är det än viktigare att förmedla för eleverna att bild är ett eget språk och vikten av att förstå både vad man själv förmedlar i sina egna bilder och hur man läser av andras.

Vid elevkonferenser kan hon få veta att en del elever klarar sig betydligt bättre i bild än i till exempel språk. Hon hoppas och tror att det ska kunna hjälpa dem, i andra riktningen.

– Framför allt tror jag att när de pratar, resonerar eller skriver om något som de själva har skapat, och redan har tänkt mycket kring det – de allra flesta gör medvetna val i sina bilder – så kommer även det verbala språket mer naturligt för dem.

Anna Jertlandär den enda bildläraren på Kärna skola och undervisar i det i år 5–9. Hon är också utbildad dramalärare och är glad över att skolan har byggt ut Elevens val till att omfatta flera dramakurser, som hon håller i.

Vad kan man uttrycka i bild och i drama, som man inte kan få fram i ord?
– Det är mycket känslor som avbildas och uttrycks. Eleverna berättar någonting med sina bilder, det är inte bara en dokumenterande berättelse när de visar upp att »så här ser mitt rum ut«, utan bilderna berättar alltid något, om en känsla eller en händelse.

Hon tror att det är lättare att skapa en abstrakt bild, som förmedlar en känsla och säger väldigt mycket, än att ha kravet på sig att få ned samma sak i en text.

– Och drama, tror jag, framför allt jobbar med elevernas självförtroende, att de ska våga – våga stå inför en klass, våga säga vad de tycker, våga hålla i en muntlig redovisning eller svara på en fråga – för det är många som kämpar enbart med det. I dramat får de verkligen verktyg för att våga synas och höras.

I dramagrupperna arbetar de också ständigt med att uttrycka känslor, hur de kan se ut och hur vi själva ser ut när vi uttrycker dem. De undersöker också hur man kan förmedla ett budskap utan att använda ord. Som i »stillbilder«, tyst teater – att få betraktaren att ändå förstå vad man menar.

– Inte så att eleverna kommer att kunna göra en redovisning i franska via pantomim, men jag tror att drama är ett komplement. Har du det inövat i kroppen, kan det komplettera och förstärka det du sedan säger verbalt, för att få ut det budskap du vill.