För en tid sedan meddelade utbildningsministern att regeringen ska satsa på så kallade karriärtjänster för lärare. Forskarutbildade lärare ska erbjudas tjänster där deras kompetens kommer till nytta i skolans eller kommunens skolutvecklingsarbete. Det är ett bra förslag, tycker jag! Men det räcker inte med bara visioner och god vilja. Satsningar måste vara ordentligt genomtänkta och det gäller att lära sig av tidigare erfarenheter.De senaste tio åren har två nationella satsningar på forskarutbildning för lärare gjorts (2001 och 2008). Båda har nu utvärderats (Andræ-Thelin 2009 och Högskoleverket 2012).
Det är slående hur likartade erfarenheter lärarna i de båda ”kullarna” ger uttryck för. Vid sidan av allt positivt som kommer med att forska, framkommer en rad problem som drabbat de forskande lärarna under, men framförallt efter, deras forskarutbildning.
Många berättar om svårigheten att svara upp mot alla förväntningar som ställs på dem. Det handlar inte bara om de förväntningar de ställer på sig själva eller som forskarutbildningen ställer på dem. Nej, till detta ska läggas de förväntningar som kommunen, rektorer och ”gamla” kollegor ställer på dem.
Kontakten med kommunen/skolan man arbetat i tidigare är annars viktig för de forskande lärarna. Ofta har kontakten varit god även om många gärna hade sett att ”deras” kommuner och rektorer visat större intresse för deras forskning. Många berättar att det saknas en plan för hur de forskarutbildade lärarnas kompetens ska tas tillvara i skolan/kommunen efter avslutad utbildning.
Det kanske inte är en slump att det bara är knappt hälften av lärarna som anger att de vill arbeta i skolan efter avslutade studier. Många drömmer om att kombinera en lärartjänst med forskning. Att återvända till samma arbetsuppgifter som man hade före studierna vill man inte!
Ett annat problem är att långt ifrån alla blivit klara med sin examen i tid. Att kombinera forskarstudier (80 procent) med skoltjänstgöring (20 procent) visar sig vara svårare än vad man trott. Försenad examen är inte ett problem som bara berör den enskilda doktoranden. Varje fördröjning av examinationen får konsekvenser också för berörda kommuner och lärosäten. Så vad är problemet? Och kan vi göra någonting åt det?
Den välkände skolforskaren Urban Dahllöf har kanske svaret. Dahllöf menar att vi måste analysera de faktiska förutsättningarna. Vilka möjligheter är det som har öppnats – och för vem? Lärare får forska. Kommuner och skolor får inflöde av didaktisk forskning och tillgång till forskarkompetenta lärare. Universiteten får utvidgade resurser (akademiska och finansiella). Förutsättningarna förefaller vara strålande!
Problemet är bara att de olika aktörernas behov inte är kompatibla, snarare tvärtom. Det som är en möjlighet för en aktör innebär en begränsning för en eller flera av de andra. De fördelar som lyckade studier för med sig gagnar i dag i princip bara doktoranden själv. För skolan och kommunen innebär lyckade studier att man riskerar att mista en bra lärare till universiteten. Universiteten får visserligen ekonomiska resurser och ny forskarkompetens men det finns en gräns för hur många forskare som kan beredas plats.
Dahllöf tror att nyckeln till framgång ligger i att göra alla parter till vinnare. Planering, organisation och genomförande måste, med detta för ögonen, förberedas noga tillsammans och i samförstånd med alla berörda parter. Och satsningarna ska gärna omfatta längre tidsperioder än vad som varit fallet i tidigare omgångar.