Samling, inte konfrontation!

Nu är det hela inte fullt så konstigt som det låter. I sitt arbete som specialpedagog har Ekström ofta kommit i kontakt med barn som haft problem med beteende, uppmärksamhet och koncentration. Flera av dem har haft diagnoser, så som ADHD och DAMP. Ekström har kommit att fundera över vad som händer när dessa medicinska diagnoser ska omsättas i pedagogisk praktik. Vad sker i mötet mellan olika kunskapsområden, och vem har makten över hur barnens svårigheter ska förstås och mötas?

Medan Ekström arbetade med detta utspelades inför hans ögon en av de senaste årens mest laddade vetenskapliga kontroverser, nämligen den om de neuropsykiatriska diagnosernas legitimitet, och han bestämde sig då för att med hjälp av sociologisk metodik, använd i tidigare kontroversforskning, undersöka de olika argumentationslinjerna. Halva Kontroversen om damp, en kontroversstudie av vetenskapligt gränsarbete och översättning mellan olika kunskapsparadigm, består av en kritisk granskning av de metodproblem som finns i sådan forskning. I den andra halvan redovisas Ekströms eget empiriska material.

Författaren har, lite överraskande, valt att avgränsa sin studie till artiklar införda i Läkartidningen och Dagens Medicin under åren 1996–2006. Artiklar i pedagogiska tidskrifter finns alltså inte med. Ekström menar att han då som pedagog skulle ha haft svårt att förhålla sig objektiv.

Debatten, eller snarare trätan, i de medicinska tidskrifterna är på det stora hela sakligt redovisad. För oss som följde den finns kanske inte så mycket nytt att hämta. Vi minns, och får åter bekräftat, den starka polariseringen, den tidvis låga debattnivån med inslag av personangrepp och smutskastning – och inte minst svårigheten att nå fram för dem som försökte nyansera och formulera en tredje ståndpunkt.

Ekström tycker sig urskilja två perspektiv som ställdes mot varandra: ett neuropsykiatriskt, där det enskilda barnets svårigheter sattes i centrum, och ett socialmedicinskt, där miljöfaktorerna betonades mer. Det är att hårdra det hela – de båda perspektiven kan med fördel ses mer som kompletterande än konkurrerande. Men visst – just detta kom ofta bort när striden stod som hetast.

Och fortfarande finns risk för att motsättningarna skärps på nytt, inte minst i debatten om elevhälsans framtid. Ekström tar upp detta i bokens slutkapitel: ”Något pessimistiskt uttryckt kan man anta att motståndarnas socialmedicinska ambitioner om en god skolmiljö och välutvecklad skolhälsa har föga att hämta när många skolor dignar under besparingarnas ok. Då framstår en neuropsykiatrisk diagnos som ett mindre kostnadskrävande alternativ.”

Jag läser Ekströms bok som en nyttig påminnelse och som en pedagogens vädjan om samling i stället för konfrontation.