Ronny Ambjörnsson är en kunnig och klok ciceron. I sin okonventionella biografi om Ellen Key, en av 1800-talets stora tänkare, tar han läsaren på vandring genom ett intellektuellt landskap.
Ronny Ambjörnssons bokEllen Key, en europeisk intellektuell,är ingen konventionell biografi där författaren följer sin huvudperson från vaggan till graven. Efter att ha berättat om Keys barndom och ungdom skildrar han hennes intellektuella utveckling och ställningstaganden i fyra utförliga tematiska avsnitt: Hennes tankar om skola och pedagogik, om kvinnans ställning och samlevnaden mellan män och kvinnor, om estetik och skönhet i vardagslivet samt om hennes livsåskådning och samhällssyn.
Den dispositionen är ändamålsenlig. Framställningen koncentreras på det väsentliga – Ellen Key som framstående svensk och europeisk intellektuell – men ger ändå tillräckligt med biografiska uppgifter för att läsarna ska få en bild av hennes liv.
De frågor som starkast engagerade Ellen Key och många andra av det sena 1800-talets nordiska och västeuropeiska författare och tänkare rörde samlevnad. Det handlade om förhållandet mellan könen, sexualmoral och äktenskap, hemmen och barnens uppfostran. Mest spektakulär var ”sedlighetsfrågan”. Tillspetsat kan sägas att striden handlade om huruvida rättvisa mellan könen skulle skapas genom att kvinnorna gavs samma sexuella frihet som männen redan hade tagit sig, eller om männen skulle åläggas den återhållsamhet som krävdes av kvinnorna. Debatten fjärmade Ellen Key från den etablerade borgerliga kvinnorörelsen, som inte tycktes vilja tillerkänna kvinnorna någon sexualitet utöver den som krävdes för barnalstringen, medan Key hade en mera modern syn.
Ellen Keys pedagogik vilade på fyra hörnstenar: Specialisering så att särskilda intressen och anlag kom till sin rätt, koncentrering på vissa ämnesområden under perioder, elevernas eget arbete och kunskapssökande och verklighetsanknytning, till exempel att lektioner i naturkunskap förlades till naturen.
Ambjörnssons hållning till Ellen Key kan beskrivas med en paradox – som en respektlös respekt. Han ser både det klarsynta och framsynta, och det tidsbundna och motsägelsefulla, i hennes tankar och engagemang. Framför allt lyckas han visa på hennes intellektuella kapacitet, receptivitet och förmåga att skapa sig en position i den samtida europeiska kulturen och debatten. Hon blev någon man lyssnade till och förhöll sig till.
Ambjörnsson behandlar också sina läsare med respekt. Han fastslår inte mer än det han med säkerhet vet eller på ett bestämt sätt kan tolka. I övrigt har han ett öppet skrivsätt med många uttryck som ”det är i alla fall min tolkning”, ”jag gissar”, ”det förefaller som”. På det sättet stimuleras läsarna till att själva tänka efter och göra sina egna bedömningar, bli medskapande. Att läsa Ambjörnsson känns som att vandra genom ett intellektuellt landskap tillsammans med en kunnig och klok ciceron som pekar ut det intressanta och betydelsefulla och öppnar för samtal. Det är stimulerande och roligt.
Med andra ord: Det är en bra bok Ronny Ambjörnsson har skrivit, bland det bästa i svensk biografisk litteratur på länge. Jag har bara en kritisk synpunkt och en varning. Kritiken gäller en del onödiga upprepningar i den över 500 sidor långa texten. Varningen utfärdas med anledning av detaljrikedomen och utförligheten. Läsaren måste nog ha ett genuint intresse för huvudpersonen och hennes insatser för att inte riskera att köra fast och tröttna. Men de som har detta intresse kan se fram mot en stor läsupplevelse och många stimulerande tankar med bärkraft än i dag.