Vad är det som hörs i tystnaden?

Flera av eleverna i våra skolor upplevs av andra, eller kanske av sig själva, som tysta. De varken ges eller tar det utrymme som behövs för att göra sin röst hörd i ett samtal. De förblir tysta trots att de kan svaret på frågan läraren just ställde, och trots att den pågående diskussionen väcker både tankar och åsikter.

Inom skolans verksamhet är det viktigt att reflektera över hur tystnad betraktas och behandlas. Är det accepterat att en elev är tyst? Eller ses detta som ett problem av skolan? En viktig aspekt att fundera över är om aktivitet och verbal kompetens står över stillhet och tystnad i dagens samhälle, och mer specifikt i dagens skola. Det är i så fall något som kan ifrågasättas. I vissa sammanhang är tystnad en förutsättning för att reflektion och lärande ska kunna ske.

Tystnad i olika former finns alltid mer eller mindre omkring oss människor – frågan är dock om den hörs. Ibland är tystnaden öronbedövande hög och ljudlig, den går inte att undvika, medan den andra gånger inte ens uppfattas. För att höra tystnaden måste den kanske lyssnas till. Emellanåt är tystnaden efterlängtad och önskad för att andra gånger endast vara till besvär eller obehag. Olika personer kan uppleva samma situation av tystnad på helt olika sätt. Vi människor är så att säga olika känsliga för tystnad. Ibland kan en person vara tyst av egen fri vilja, medan för en annan person kan tystnaden vara påtvingad. Ytterligare någon är tyst för att demonstrera sin maktposition eller sitt överläge i förhållande till andra. Oavsett om tystnaden upplevs som behaglig eller obehaglig betraktas den ofta som ett abstrakt fenomen. Det går varken att se eller ta på tystnad, men tystnaden konkretiseras ofta med hjälp av metaforer som till exempel en mur av tystnad och tyst som en mus. Bland andra uttryck finns en tyst minut och djup tystnad.

Det är nu inte enbart elevernas eventuella tystnad som det kan reflekteras kring. Även frågan om det över huvud taget finns tystnad i dagen skola bör belysas. Finns det någon tyst fristad för elever under en skoldag? Nu och då kommer larmrapporter om den många gånger skadliga ljudnivån som råder i våra förskolor och skolor, och för den delen även i samhället i stort. Studier har visat att oljud i största allmänhet är stressande för oss människor och att en hög ljudnivå påverkar oss rent kroppsligen, bland annat genom en ökning av stresshormoner. När några elever i årskurs 5–6 fick välja ut den viktigaste platsen på skolan valde de en plats på skolgården där stillhet och tystnad råder. Eleverna uttryckte tydligt en önskan och ett behov av att kunna dra sig tillbaka för att finna lugn och ro på en tyst och stilla plats under skoldagen. En av eleverna uttryckte det så här: ”Det är väldigt tyst där och det är en plats där vi kan göra tysta saker … man kan gå dit och bara andas …”.

Det är ofta en flytande gräns mellan den tystnad som eftersträvas när läraren undervisar eller delar ut uppgifter och den tystnad som används som en strategi för att främja lärande eller upprätthålla ordningen i klassrummet. Det är säkert flera som känner igen det välkända lärarknepet att själv förhålla sig tyst när eleverna är högljudda och stojiga, i stället för att försöka få till stånd tystnad genom att höja rösten. Att använda tystnad, till exempel i form av konstpauser, kan skapa bättre förutsättningar för lärande än verbala upprepanden, hur kraftfulla dessa än är. Tystnaden blir en form av pedagogisk strategi. Läraren har även makten att fördela ordet i klassrummet och fördelar i och med detta också tystnaden. Vem får frågan som läraren ställer? Vem får göra sin röst hörd i en diskussion? Vem måste vänta? Vem är det som får lyssna i stället för att prata?

Många gånger uppstår den paradoxala situationen att elever pratar och väsnas när de enligt läraren bör vara tysta, men är tysta när de förväntas tala. I anslutning till detta kan även reflekteras över värdet av att vänta på svaret. Studier har visat att lärare många gånger är alltför snabba med att fylla det tysta utrymme som kan uppstå mellan fråga och svar. Läraren ställer en fråga, men innan eleverna hinner svara har läraren själv besvarat frågan eller ställt ytterligare en fråga. Lärare är även snabba på att kommentera elevernas svar, vilket gör att eleven kanske inte hinner utveckla sitt resonemang. Den tystnad som uppstår i väntetiden mellan fråga och svar är i genomsnitt ungefär en sekund lång. Genom att slå ner på kommunikationstakten och tillåta tystnad kan kvaliteten på interaktionen människor emellan öka. Det handlar alltså om att vara trygg med de tysta mellanrum som oundvikligen uppstår i kommunikationen mellan människor. Allt är en fråga om att både ge och ta tystnad.

I anslutning till undervisningssituationer bör också skillnaden mellan inre och yttre tystnad reflekteras över. Många elever i dagens skola är så stojiga och stimmiga inuti att de inte hör tystnaden även om den finns där. Likaså gäller det motsatta – det går att finna inre tystnad i ett bullrigt klassrum, även om det naturligtvis är lättare att skapa tystnad inåt i en rofylld omgivning än i en stojig miljö. Vissa människor har lättare än andra att stänga av yttre oljud och i stället finna tystnad. Elever betonar själva vikten av att det råder stillhet och tystnad i klassrummet, även om de samtidigt menar att det inte måste vara helt knäpptyst. I en studie av Bergmark och Kostenius fick elever i årskurs 6 berätta om sina erfarenheter av positiva lärandetillfällen och i samband med det betonades tystnaden som en viktig aspekt. ”Tyst i klassrummet är nummer 2 på en 10-gradig skala”, som en elev uttryckte det. Vidare menade denna elev att detta uppnås genom att viska och använda små bokstäver, att föra så lite oväsen som möjligt.

Värt att fundera över är även vilken fråge- och svarskultur som råder i klassrummet.

Är det den som svarar högst och snabbast som så att säga vinner? Kanske råder det inom klassrummets väggar en kultur där endast de rätta svaren räknas, vilket kan medföra att en del elever blir tysta av rädsla för att svara fel eller uttrycka en åsikt som de andra eleverna skrattar åt. I lärandesituationer bör därför både lärare och elever sträva efter att uppnå ett klimat där det är tillåtet att reflektera över och experimentera med svaren. Att våga ge uttryck för något som inte egentligen efterfrågades. Kanske är det just dessa svar som leder tankebanorna vidare till nya dimensioner som inte tidigare har utforskats. Det handlar om att sträva efter öppenhet och lyhördhet mot den andre och det sagda, men även att lyssna.

I just lyssnandet finns tystnad som en självklar del. För att verkligen lyssna till vad en annan person säger måste den lyssnande personen själv vara tyst. När samtalet sedan flyter vidare handlar det om ett givande och tagande av tystnad kontra tal. I samtal med andra måste tysta pauser tillåtas och eftersträvas, allt för att den andre ska kunna träda in i samtalet. Ges inte denna tid, eller om personen ifråga inte kan, vill eller förmår att ta detta utrymme av tystnad och fylla det med sina egna ord, uppstår inget samtal.

Tystnaden ger även den som lyssnar möjlighet att fundera över och besvara det som precis har sagts. Om en person verkligen aktivt lyssnar till den som talar, blir det lättare för den andre att ge uttryck för egna tankar, upplevelser och erfarenheter. Genom att som lärare själv ta ett steg tillbaka och tillåta pauser i tystnad ges möjlighet för eleverna att agera och växa. Tystnad och stillhet kan många gånger vara ett mer taktfullt sätt att få den andre att berätta sin historia och det personen ifråga vill delge andra, än att aktivt fråga ut personen. Det är i de tysta mellanrummen som eftertanke och reflektion kan uppstå. Frågan är dock hur det ser ut i dagens skolor. Ges eleverna tillfälle till eftertanke och reflektion genom att de tillåts vara i de tysta mellanrum som kan uppstå när två eller flera människor samtalar? Eller fylls dessa mellanrum snabbt igen med mer ord? Det är när ett samtal gradvis avtar, när fler och fler pauser uppstår, och det slutligen faller tillbaka i tystnad, som samtalet fullbordas. Ett tecken på god konversation är att den till sist återgår till tystnad. Tystnaden blir därför en väsentlig del i samtalet och det är bland annat tystnaden som skänker mening åt budskapet.

Därmed kan betonas att inte enbart det sagda, de uttalade orden, förmedlar ett budskap. Även det som inte sägs eller uttalas – tystnaden – förmedlar något. Poeten Emily Dickinson menar till och med att tystnaden ibland är det som säger mest. Tystnaden tycks helt enkelt berätta något. Detta kan exemplifieras med hälsningen som inte besvaras när en elev möter sina klasskamrater i skolans korridor. Ett annat exempel är Facebook-inlägget som inte får någon respons, trots att det kan läsas av hundratals andra. Tystnaden blir till ett språk när de talade orden inte räcker till, när tystnaden föredras eller påtvingas. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty menar att det finns något bortom orden, något som inte kan kommuniceras muntligt och han benämner det som ett tyst och implicit språk. Ingenting är heller så tyst som det totalt uppenbara. Det vi tar för givet. Vårt förgivettagande kan därför ifrågasättas och vi bör fundera över vad det är som sker i det som till synes sker.

Att stanna upp och reflektera över tystnad kan dra uppmärksamhet till vikten av att man i olika undervisningssituationer får möjlighet att finnas i, och även lyssna till, just tystnaden. Vad är det som hörs i tystnaden? Och de avslutande orden blir därmed – tysta inte tystnaden!