Jag vill berätta hur jag önskar att jag blivit bemött, när jag var den flickan. Man påpekar inte för vuxna människor hur mycket mat de tar. Man kan ansvara för den biten själv. Det kan även barn. En ständig press och utpekande är förödande. Att alltid få sitta själv kvar i matsalen för att jag vägrade äta upp. Mina fröknar som gick och gömde sig bakom en vägg i matsalen bara för att haffa mig vid hinken när jag skulle slänga maten. Mina föräldrar som fick absurda och kränkande råd som de tack och lov inte lyssnade på.
Fundera på hurmatsituationen ser ut. Serveras det många ”nya” rätter? Är det trivsamt? Får barnet ta maten själv? Berömmer man ett barn som äter? Om man är duktig när man äter, vad är man då när man inte äter… dålig?
”Men barnen går långa dagar. Man måste få i sig någonting.” Det finns inga dokumenterade fall på friska barn som har svultit ihjäl eller fallit ihop av näringsbrist framför en tallrik med mat.
Men, servera aldrig något annat. Då kommer barnet inte över det. Då kanske man aldrig gör valet att smaka. Barn klarar att gå en hel dag utan att äta någonting. Jag gick i åtta år utan att äta på dagen.
Jag ville alltid äta. Jag sa till mig själv att i dag skulle jag vara duktig och äta. Men så fort jag kom in i matsalen sa det bara stopp. Ångest, oro. Kunde alltså inte ens smaka.
Jag har aldrig lidit av anorexi eller liknande. Jag har alltid varit normalbyggd med lite extra. Har aldrig haft onormala utseendekomplex. Men jag bemöttes på ett sätt, som gjorde att den enda trygga platsen att kunna äta på, var hemma. Där hängde inte pedagogerna över mig med sina suckar, himlande ögon och kommentarer.
I dag pratar jag för de barnen som inte själva kan sätta ord på hur de känner. Ifall bara de vuxna hade låtit mig vara ifred, ignorerat mig, så hade jag klarat det. Ingen kritik, inget beröm, bara låtit mig vara.