Några kritiker inriktade sig på att skaparna trasslade in sig i avsikter, när de istället skulle tittat på hur de karaktäriserar den svarta figuren. Filmens producent Linda Hambäck svarade att tiden borde vara mogen för att kunna stilisera en mörk figur på samma sätt som en ljus. Hon menade att det delvis är på grund av blackface-stereotypen som nästan inga riktigt mörka barn finns med i västerländsk film för barn i dag. Men att därför hela tiden undvika att teckna svarta figurer är inte bra. Någon befarade att kritiken framöver kan leda till ökad rädsla att inkludera olikheter i barnkulturen medan andra sa att frågan om hudfärgshierarkier inte bearbetats i Sverige, till skillnad mot exempelvis USA. Och Björn Wiman i DN ställde frågan om hur meningsfull en kultur blir som på förhand självcensurerar sig mot allt som eventuellt kan uppröra. Den risk han ser är att de konflikter som finns sopas under mattan och döljer det förtryck som faktiskt finns. Diskussionerna lär fortsätta.
Däremot har recensionerna av själva filmen varit positiva. Jag sällar mig till den skaran. Liten Skär och alla små Brokiga riktar sig till en publik från två år och bygger på interaktivitet med publiken. Det är en form som är utmärkt för de små och som här är ett bärande element. Stellan Skarsgård som berättare kastar ut frågor till dem, med lekfullhet i rösten. De är genast med på galoppen. De olika figurerna; Liten Skär, Lilla Hjärtat, kaninen Bosse, Lilla Ruta och Lilla Masken, växer fram som streck på filmduken och de unga tittarna ropar förtjust ut sina förslag till vad teckningarna kan tänkas föreställa.
Lika alerta är de inför de föremål som ritas och som formar historierna. En boll, en barnvagn, en godispåse och en födelsedagstårta är bara några av de saker som framträder och som startar skeenden. Ibland tar de oväntade vägar, helt utanför berättarens kontroll. Ofta är det starka känslor som ger dessa avstickare. Kärlek, ilska, svartsjuka, rädsla, glädje kan, som vi alla vet, skapa märkliga beteenden. Men figurernas rätt till sina känslor och respekten för deras integritet är grundmurad i filmen.
Skarsgård för dialog inte bara med publiken utan också med figurerna i filmen och försöker på så vis styra vad som händer i filmen. Det är inte alltid det lättaste. Liten Skär, Lilla Hjärtat och de andra har sin egen vilja, vilken emellanåt går stick i stäv med berättarens. ”Nu är ni så jobbiga så ni får gå ut och leka”, konstaterar han när de är som mest obstinata och ritar raskt en dörr till dem att slinka ut genom. Publiken visar sig betydligt mer lätthanterlig. ”Nu vill jag vara gympafröken”, säger han i mitten av filmen, ”res er upp allihopa, både barn och vuxna i salongen också.” Gensvaret är direkt och sedan följer ett gemensamt rörelsepass för att släppa loss den energi som samlats i alla små (och stora) kroppar.
Filmens interaktivitet visar på en tilltro till publiken och ett genuint intresse för små barn. Några berättartekniska grepp, som hur filmduken används, känns också nya och roliga och anpassade efter målgruppen. Det som däremot inte är nytt är Stina Wirséns övertygelse att barn har rätt att vara som de är. Det har hon hävdat tidigare, både i bok och i film. Och där görs ingen skillnad mellan Liten Skär eller Lilla Hjärtat. Båda är lika starka och egensinniga, båda lika sammansatta. Likheterna är större än skillnaderna. Att en är svart och en är vit känns i sammanhanget underordnat.