Mellan det bekanta och det obekanta

Det är när till synes fritt svävande detaljkunskaper och faktafragment smälter samman och börjar bilda sammanhang och mönster som världen blir möjlig att se och begripa. Det är, för att åter citera Ellen Key, när ”årtal och namn, formler och fakta sjunkit ned i glömskans hav”, när detaljerna och fragmenten processats och delarna börjar blekna i den helhet som sakta tar form – det är då som konturerna av någonting mer och annorlunda växer fram.

De flesta av oss, med minnesförmågan i någorlunda gott skick, kan mekaniskt lära in och rabbla upp årtal och kunganamn, filosofer och författare, länder och floder, statsskick och religioner, matematiska tal och kemiska föreningar. De lägger sig tillrätta som kulorna i ett radband och man kan bocka av dem en efter en. Men det är inte detsamma som att de bildar överskådliga och begripliga sammanhang.

Stannar man kvar i detaljerna, i enskildheter och lösryckta fragment (och det kan man bli väldigt duktig på – det är också den typen av minneskunskaper som är lätta att mäta och gradera) så vecklar aldrig den inre förståelsekartan ut sig. Och det är ju den som gör att man kan koppla ihop kunskapsstoff från olika hörn av kartan så att nya samband träder fram, det är den som gör att insikter flätas samman och framkallar nya, stundom överraskande, bilder av det som nyss föreföll så bekant.

Det är i sammanhangen, i förståelsen och meningsskapandet som kunskaper växer och omvandlas till något nytt. Det är i den processen som de omformas och får nya dimensioner – och det är också då som de kan öppna nya perspektiv på det till synes självklara.

Bilkörning tillhör väl knappast det som man associerar till bildning. Men det finns någonting i själva processen från den första övningskörningen till den erfarne förarens långkörning som på ett bra sätt illustrerar hur lärande transformeras från detaljer till helhet. De allra flesta som tagit körkort minns med fasa det första tillfället bakom ratten; virrvarret av spakar och knappar, myllret av obegripliga lysande enheter på instrumentpanelen, det tafatta sökandet med växelspaken efter de rätta lägena, omöjligheten att hitta kopplingens exakta läge, gaspedalen som antingen får motorn att rusa eller hacka och dö, bromsen som nitar oavsett hur mjuk man tycker att man är i foten, ögats ovana sökande i backspeglar och försök att bedöma avstånd – och när man väl vågar sig ut i trafiken; alla bilar, alla människor, alla cyklar, alla obegripliga vägmärken och vita linjer i asfalten, kaoset av gator och korsningar, rödljuset som man knappt hann uppfatta eller det gröna ljuset som gjorde att motorn bara stendog under fötterna.

All uppmärksamhet ligger på de enskilda detaljerna. Men när man väl fått sitt körkort, köpt sin bil och har några tusen mil bakom ratten – ja, då har alla övermäktiga detaljer sjunkit undan ”i glömskans hav”. Fötterna gör sitt jobb utan att man tänker på det, motorns varvtal lyssnas av utan att man hör det, instrumenten skannas av utan att man registrerar det, gatubild och landskap, fordon och människor, avstånd och omgivningar läses av automatiskt. Men det är också då man kan höra ett missljud i motorn, känna av en pedal som glappar, läsa av en medtrafikant som inte agerar som den borde, i ögonvrån uppfatta en fara som man kanske kan avvärja.

Det är när kunskapen sjunkit in och nästan blivit osynlig, som det som inte stämmer, det som avviker och inte hör dit blir synligt. Det är då den granskande blicken, den prövande känslan och det värderande omdömet formar den kritiska förmåga som är en grundbult i allt skapande av kunskap.

Kunskapen har blivit närmast förkroppsligad, en integrerad och ibland kanske alltför självklar del av tanke och medvetande – världen filtreras genom det egna synfältet. Men det är också då som risken uppenbarar sig att man rensar bort det som inte stämmer med den egna självklara bilden, i stället för att granskas genom ett öppet och kritiskt förhållningssätt. Balansakten är förmodligen att kunna vila i och lita på den egna kunskapen samtidigt som man låter den kritiska blicken ständigt granska det man tar för givet.

Och kanske är det här bildningsprocessen blir så betydelsefull. Det är i den vi kan växa som människor och samspela med andra i vår strävan att förstå den värld vi alla lever och verkar i. Det är i den vi kan processa våra upplevelser och kunskaper och tillsammans med andra göra världen någorlunda transparent och gripbar.

Men vad är då egentligen bildning? Kan man tala om bildning i samband med ingenjörskonst och ekonomisk teori? Eller är det avgränsat till humaniora och samhällsvetenskap? Ja, jag vet inte. Och vad är skillnaden på utbildning och bildning? Jag inbillar mig att de hänger ihop.

Bildningens mening, skriver professor Bernt Gustavsson i Bildning i vår tid, är rörelsen mellan det bekanta och det obekanta. Det är en rörelse mellan världen omkring oss och vår egen förståelse av den. Lärande, kunskap och bildning är en ”fortgående process som inte har något slut” och bildning är inte, hävdar han bestämt, reserverad för en kulturell elit utan den humanistiskt färgade bildningstraditionen ”ser varje människa som bildbar, bärande på resurser möjliga att utveckla”.

Och vad är då en bildad människa? Ja, jag vet inte det heller. Men jag vet att det definitivt handlar om mer än en formellt utbildad, betygsatt, anställningsbar och kompetensutvecklad individ som förändringsbenägen och flexibel ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Det senare är inte oväsentligt. Tvärtom. Det behövs både på ett individuellt och samhälleligt plan. Det behövs för att enskilda individer ska kunna få jobb och försörja sig, det behövs för att samhället ska fungera och utvecklas ekonomiskt.

Men det har ingenting – eller i alla fall väldigt lite – med bildning att göra. Bildning och bildade medborgare är nödvändiga för att den enskilde ska bli något mer än en utbytbar produktionsfaktor, bildning och bildade medborgare är nödvändiga också för att samhället ska bli någonting mer än en välsmord ekonomisk tillväxtmaskin.

Man kanske skulle kunna säga att bildning, i vid bemärkelse, är det som gör oss till människor, sökande och meningsskapande människor som vill försöka förstå den värld vi alla är en ofrånkomlig del av.