I bakgrundstexterna till läroplanen kan man läsa: ”Idén om att dokumentera och utvärdera det pedagogiska arbetet fanns levande bland företrädare för den pedagogiska progressivismen. Såväl John Dewey som Elsa Köhler förespråkade en reflekterande och problematiserande hållning till den pedagogiska verksamheten och med den sammanhängande frågeställningar” (SOU 1997:157, s 95). Förskollärare har vetat länge att man måste både observera och dokumentera för att ha ett underlag för sitt arbete med att utmana barn i deras lärande. Jag skulle dock vilja hävda att en viktig länk i kedjan som fattas i dagens debatt om pedagogisk dokumentation, är observation och analys.
Anette Emilson och jag har just publicerat en artikel i Nordisk Barnhageforskning där vi visar hur de vuxna som dokumenterar både kan bli tysta iakttagare som glömmer bort att kommunicera med barn, och väldigt angelägna om att barn ska prestera något specifikt som blir fint att visa upp för omvärlden. Det är ju här i skärningspunkten mellan lärarens förhållningssätt till barns lärande och deras förmåga att se det som är värt att se, som kvaliteten på verksamheten framstår. Det är här läraren bör ha både läroplanens strävansmål och barns erfarenhetsvärld i medvetandet – då kan ett tredje fokus, dokumentation, bli en aspekt för mycket.
Alla de bidrag som beskrivs i detta nummer är vinjetter från förskolans praktik, eller uttryckt på ett annat sätt, ett litet titthål in i förskolans verksamhet, en verksamhet där många gör sitt bästa för att vardagen ska bli så bra som möjligt för barn. Inte minst ser vi i dagens debatt hur man kan använda ny teknik där barn dokumenterar sin erfarenhetsvärld i samspel med vuxna, något som inte varit möjligt i samma utsträckning innan Ipadens tid.
Denna typ av dokumentation är förvisso direkt kopplad till barns lärande, men hur bidrar den dokumentation som görs på alla andra sätt till att barn utmanas i sitt lärande och till att verksamhetens kvalitet utvecklas?
Varför är lärare så vilsna när det gäller dokumentation? Kanske är det så att dokumentation inte går ihop med att ha ett helhetsperspektiv, som vi alltid hävdar att vi har i förskolan. Vi kanske måste bestämma oss för att just nu observerar vi hur barn förhåller sig till varandra? Eller hur barn agerar kring matematikfrågor. Det kanske är så att olika personer i arbetslaget skulle behöva studera olika aspekter av barns lärande, för att man ska få en bättre helhetsbild! Kanske kan dokumentation vara att man skriver ner några stödmeningar på ett block, för att komma ihåg något till diskussionen senare med arbetslaget. Kanske behöver inte dokumentation bli till en estetisk portfolio, eller ett collage på väggen? Kanske ska man mer se dokumentation som ett verktyg för att komma ihåg.
Rapporterna från förskolan, i detta nummer såväl som i Skolinspektionens rapport, lovordar dokumentation, med motiveringen att man som lärare lär sig så mycket om sina barn! Men ska dokumentationen vara till för att lärare ska bli mer professionella eller för att barn ska utmanas och utveckla förmågor och förståelse för sin omvärld? Självklart hör det ihop, men kanske är det genom att man blir proffs på att observera och tolka som man fungerar bäst som lärare, inte för att man blir bra på ett göra estetiska dokumentationer.
Många förskollärare efterfrågar någon form av material eller mall som kunde användas. Men då är man på fel spår. Då har fokus blivit på en produkt, och hela poängen är att lärande är en process, som är det viktigaste i förskolan. Detta sker i samspel och kommunikation mellan lärare och barn och barn sinsemellan. Och hur barns kommunikation och samspel blir är i sin tur relaterat både till lärarens kunnande och om hennes/hans förmåga att tona in i en dialog med barn, något som i sin tur kräver att man är hundraprocentigt ”här och nu” i situationen. Detta betyder att dokumentation inte bör bli huvudfokus, utan möjligtvis utgöra en mindre aspekt av arbetet med barn.