Med barnen som vägledare

För några dagar sedan var förskollärarna Vivi Larsson och Jeanette Ardin Lundqvist i skogen med en grupp barn i tre- till fyraårsåldern. De passerade ett vildäppelträd som fascinerade barnen. De försökte nå frukten med händerna, sedan försökte de klättra. Men det var för högt. Så barnen bad Vivi Larsson, hon är ju vuxen och längre.

– Men det var svårt för mig också, upptäckte vi tillsammans. Så vi skakade ner äpplen. De ramlade överallt. Barnen smakade.

Väl tillbaka i förskolan laddade de in fotona från skogspromenaden i datorn och tittade på dem tillsammans. Det där med äpplena fångade barnen mest, upptäckte förskollärarna. De ville se bilderna på sig själva och trädet om och om igen och äpplena blev ett återkommande samtal under resten av dagen.

– De pratade om hur många äpplen det var, att trädet var högt, att äpplena var lite sura, att det kunde bo maskar i dem.

Så på reflektionstiden morgonen efter beslutade sig arbetslaget för att dra igång ett projektarbete om äpplen. De spånade kring vad det kunde innehålla i form av matematik, språk, teknik med mera. Sedan bad de barnen associera kring ordet äpple. För det är så man jobbar här på Skogens förskola i Högdalen i södra Stockholm. Man använder den pedagogiska dokumentationen som en integrerad del av arbetet, eller som en ”aktiv agent” som Gabriela Levin, pedagogisk utvecklingsledare för samtliga fem förskolor som ingår i enheten, vill kalla det.

– Det är den som skapar mening i vårt arbete. Som hjälper pedagogerna att förstå barnens utforskande och lärande och som visar dem vägen i hur och med vad de ska jobba för tillfället.

Nu sitter Vivi Larsson med ”äppelgänget” runt ett bord på sin avdelning och målar äppelhalvor. Imorse var hon tillbaka vid trädet och samlade ihop en kasse med frukt. Barnen har fått hålla i den vassa kniven tillsammans med henne och provat att skära. Kollegan Jeanette Ardin Lundqvist deltar också, men just nu cirkulerar hon runt bordet med en knallrosa kamera och fotar barnen när de är uppe i sin aktivitet. Vivi Larsson har ett anteckningsblock bredvid sig och skriver snabba, korta anteckningar. Hon tittar knappt ner i dem för samtidigt är hon närvarande och jobbar tillsammans med barnen. De trycker de färgkladdiga äppelhalvorna mot papper. De blandar olika färger och undersöker resultatet. De räknar äppelhalvor. Det är väldigt kladdigt, väldigt koncentrerat och väldigt fascinerat. Timmy börjar måla hela händerna.

– Titta! Det blev rött på min händer också! utropar han förtjust.

Han trycker dem mot pappret.

– Oj, hårt, konstaterar han.

Vivi Andersson är kolugn trots att flera barn börjar följa Timmys något kladdiga initiativ, och hon fortsätter att vara en del i barnens upptäckt.

– Ja, titta! Vad hände nu då? frågar hon Timmy.

– Jag tryckte hårt.

– Ja, så hårt att det stänkte! Titta, säger hon och pekar på de små prickarna som spritt ut sig över Timmys papper. Han tittar och gör om hela proceduren.

Sammanlagt är ungefär330 barn inskrivna på de fem förskolorna i enheten där Skogen ingår. För drygt tre år sedan sammanföll två händelser: Skolinspektionen tittade på förskolorna och poängterade att man behövde utveckla arbetet med den pedagogiska dokumentationen. Den var för redovisande och ledde sällan till konkreta förändringar i arbetssätt. Ungefär samtidigt anställdes Gabriela Levin som förskollärare på en av förskolorna. Hon brinner för pedagogisk dokumentation, som hon själv uttrycker det.

– Jag gick en första universitetskurs i detta för tolv år sedan. Jag är oerhört intresserad av själva lärandet: hur det sker och att olika individer lär sig på så olika sätt. Pedagogisk dokumentation är verktyget som får oss att upptäcka det, säger hon.

Lotta Olsson, som är förskolechef, såg snart Gabriela Levins intresse. Hon fick börja hålla i inspirationsföreläsningar för alla arbetslag på de fem förskolorna. Snart fick hon en deltidstjänst som pedagogisk utvecklingsledare och organisationen sågs över. Numera har varje arbetslag gemensam reflektionstid 1,5 timme varje vecka, på varje avdelning finns en ansvarig som träffar de andra avdelningsansvariga på ”sin” förskola varannan vecka. Och en gång i månaden ses två representanter från var och en av de fem förskolorna och reflekterar tillsammans med Gabriela Levin.

– Vi har medvetet strukturerat verksamheten så att det ska finnas utrymme för gemensam reflektion och möjlighet att regelbundet träffas över avdelningarna och förskolorna. De sker mycket när man kan dela och bolla erfarenheter och ta hjälp av varandra, säger Lotta Olsson.

Dessutom har Gabriela Levins roll som pedagogisk utvecklingsledare utökats till en heltid och hon är nu på var och en av förskolorna var femte vecka. Då sitter hon med och observerar i verksamheten, ger stöd, bollar och handleder. Ibland går hon in i verksamheten som ett inspirerande exempel. Hon har också utarbetat vad hon kallar för en ”levande arbetsplan”. Det är en mall med olika spalter där arbetslaget ska fylla i vad de planerar att arbeta med och hur det knyts till barnens aktuella intresse, hur de tänker att de ska stötta barnens utveckling inom området, val av arbetssätt, tidsplan samt vilket område i läroplanen det berör.

– Det blir en form av pågående och kortfattad pedagogisk dokumentation, som ett komplement till den de gör genom anteckningar och foton i stunden.

Pedagogerna får bara hålla på med en arbetsplan under max en månad, sedan måste de uppdatera och skriva en ny.

– Det gör att de påminns att ideligen anpassa verksamheten efter barnens intressen och föra arbetet vidare, förklarar Gabriela Levin.

När en arbetsplan är klar mejlar arbetslaget den till henne. Hon går in i reflektionerna och skriver kommentarer som ska få pedagogerna att tänka vidare ännu ett steg.

– Mitt jobb är att utmana dem och göra det tydligt för dem hur de knyter an till läroplanen.

På avdelningen Tallen har de äppeltryckande barnen följt med Jeanette Ardin Lundqvist till handfatet för att tvätta av färgiga händer. Vivi Larsson har tid att prata ostört. Hon har arbetat inom förskolans värld i 25 år och säger att hon alltid varit aktiv med att dokumentera.

– Men tidigare gjorde jag snarare redovisningar. Jag tänkte inte riktigt på vem det egentligen var till för, det var mest ett sätt att prestera.

I dag vet honsällan vad en dokumentation leder till. Kanske blir det enbart något som hon och kollegorna tittar på och analyserar, drar en slutsats ifrån och sedan kastar. Barnen kanske inte är så intresserade som pedagogerna från början trodde. Eller så är det början på ett stort projekt, som får ringar på vattnet och växer vidare med barnens nyfikenhet som guide. Ofta hamnar foton på väggarna i barnens höjd. Och anteckningar renskrivs och hamnar i projektpärmar. Mycket material sitter i hallen, väl synligt för föräldrarna. Då är det ofta en serie av bilder som visar på ett skeende med intillliggande förklarande text. Vivi Larsson berättar att hon brukar hamna där med föräldrarna under hämtningar och tillsammans pratar de om vad de ser. Föräldrarnas tolkningar kan väcka nya infallsvinklar. Ibland är barnen också involverade i samtalen. Snabb återkoppling är viktig, tycker hon.

– Särskilt för barnen. Vi byter ut foton i deras höjd nästan varje dag med motiv från dagens aktiviteter. Genom samtalen om bilderna tillsammans med dem visar de oss vad de är intresserade av. Det blir också ett sätt att utveckla deras språk, att hjälpa dem att sätta ord på vad de upplevt.

Hon ser enbart positiva fördelar med att enheten har tagit ett helhetsgrepp för att utveckla just den pedagogiska dokumentationen.

– Men det finns kollegor som har haft det jobbigt, som inte är bekväma med att skriva. Men konsten är att göra grovjobbet i nuet tillsammans med barnen. Dessutom måste man välja och våga välja bort, annars kan man hålla på att dokumentera ihjäl sig.