Två dagar fyllda av bad, studiebesök och samtal. En efterlängtad nätverksträff för att stärka elva tjejer som vågat göra ett modigt val. - Alla andra dagar är ju killdagar, säger de.
Flera göteborgare vänder sig om när tjejerna från byggprogrammet uppsluppet tar plats runt Gustav Adolf-statyn, eller Kopparmärra, som den kallas i folkmun. De går alla på Peabgymnasiet i Solna, Malmö, Upplands Väsby eller Ängelholm. Några ses för första gången, andra känner varandra sedan tidigare träffar. Solen skiner men ger ingen värme, och tjejerna fryser lite i alltför tunna kläder. De kommer från ett möte med en kvinnlig regionchef, har precis ätit lunch och är nu sugna på att ägna några timmar åt shopping, innan det är dags för spa i Haga.
– Visst känns det lyxigt. Men det behövs, annars hade vi ju inte träffats alls, säger Jennifer Andersen. Hon är ensam tjej bland 96 killar på skolan i Ängelholm och tycker oftast att det går bra, men att det ibland finns saker som hon vill prata med andra tjejer om. Som hur det är att göra apu och inte bara vara yngst, utan också enda tjejen.
– Det är viktigt att ha ett gott självförtroende, att våga ta för sig och våga be om hjälp, säger Emelie Broman och de andra håller med.
Att vara tystoch blyg funkar dåligt, det är den allmänna uppfattningen. Man måste ha skinn på näsan och säga ifrån. För alla har mött attityden att det finns män som inte tycker att kvinnor hör hemma på byggarbetsplatser över huvud taget.
– Det fanns de som inte pratade med mig för att jag var tjej och jag märkte att de behandlade mig annorlunda än killarna, men det är bara att skita i, säger Jennifer Andersen. Under praktiken är man ju trygg. Då har man skolan i ryggen, och platschefen kan styra vilka man jobbar ihop med. Det blir nog svårare sen.
– Om man bryr sig har de ju vunnit, inflikar Madeleine Thour. Samtidigt måste man säga ifrån om någon behandlar en illa. Då växer man i deras ögon. Är man ensam tjej och vägrar vika sig, då får man respekt.
Alla tjejerna har valt sin utbildning utifrån intresse och de ser fram emot ett rörligt och praktiskt inriktat arbete. Att det också väntar en bra lön, hyfsad arbetsmarknad och goda karriärmöjligheter, ser de som en bonus. Och de understryker att det också finns mycket positivt med att ha gjort ett otraditionellt val.
– Vi får mycket uppskattning, en klapp på axeln och många är extra schyssta, säger Madeleine Thour.
Själv har honsökt sig till byggprogrammet just för att hon trivs i manliga arbetsmiljöer, som hon upplever som mindre ytliga och med en rakare kommunikation. Därför är varken hon eller de andra tjejerna så intresserade av en jämlik könsfördelning på arbetsplatserna. Gärna ett par, tre kvinnor på varje ställe, men inte fler. Då är de rädda att den speciella jargongen som de gillar försvinner.
– Det skulle bli mer konkurrens och en större press på att visa vad man kan. Vi tävlar inte på samma sätt med killarna, säger Frida Andersson.
Innebär det att tjejer inte behöver vara lika duktiga?
– Jo, men det känns som att vi har mer fokus på att lösa problemet istället för att visa vem som är bäst, säger Madeleine Thour. Exempelvis är vi inte rädda för att be om hjälp.
– Om jag inte orkar lyfta, halverar jag eller ber om hjälp, förtydligar Linda Löfvendahl. Killarna gör oftast inte det, därför får vi också mer hjälp än vad de får.
Trots att de få tjejerna drar många blickar till sig på skolan, känner de sig ändå oftast som en i mängden och tycker att en av de stora fördelarna är att saker som smink och kläder betyder väldigt lite.
– Det är jätteskönt, jag kan bara gå upp ur sängen, dra på mig mjukisbyxor och sätta upp en tofs. Sen är jag redo för skolan, säger Linda Löfvendahl.
Men att detycker att det är skönt att inte behöva bry sig, innebär inte att de är ointresserade, och de är irriterade över de fördomar som finns om byggtjejer.
– Som att man är butchig, stark och kraftig, säger Madeleine Thour. Kommer man skitig och svettig från jobbet kan man få sneda blickar från andra tjejer. Men har man valt bygg är man oftast psykiskt stark nog att inte bry sig.
– Man kan vara byggarbetare och stå i en grop och skita ned sig, men ändå vara kvinnlig, konstaterar Jennifer Andersen.