Nytt verktyg ska ge stöd

Nyligen kom Skolinspektionens rapport efter en kvalitetsgranskning om hur förskolor arbetar med det förstärkta pedagogiska uppdraget i och med den reviderade läroplanen.

Ett område som synades var hur barns utveckling och lärande följs upp, det vill säga hur förskolorna arbetar med dokumentation, utvärdering och uppföljning. Detta är en viktig del i förskolornas systematiska kvalitetsarbete. I rapporten konstaterar Skolinspektionen att samtliga förskolor i granskningen behöver utveckla sitt kvalitetsarbete på olika sätt och ofta hänger det ihop just med dokumentation och uppföljning. Det är inte så att det råder brist på dokumentation då det gäller barnens egna teckningar, målningar och foton som ofta samlas i pärmar – eller gällande foton föreställande aktiviteter som ligger inne i digitala fotoramar eller sitter på väggarna – ofta tillsammans med läroplanstexter.

– Dokumenterar gör man i förskolorna – men däremot ser man inte alltid hur dokumentationen kan användas, säger IngBeth Larsson, fil.dr och utredare på Skolinspektionen samt projektledare för granskningen.

Oftast visas dokumentationen vid utvecklingssamtalet och blir därefter en ”hyllvärmare” – alternativt fungerar den som ett alibi för dokumentationskravet. Förskolorna beskriver genomförda aktiviteter men däremot saknas ofta analys av vad dessa har inneburit för barnens utveckling och lärande.

Skolinspektionen skriver i rapporten att majoriteten av personalen i de granskade förskolorna tycker att det är svårt att dokumentera så att det blir meningsfullt. Brist på tid nämns som en svårighet och ibland finns en oro över hur offentlig dokumentation ska vara, vilket gör att personalen drar sig för att skriva ner anteckningar om barnets utveckling. Förskollärarna uttrycker frustration och i arbetslaget råder viss förvirring kring uppdraget. Många efterlyser redskap – exempelvis en mall så man vet vad man ska dokumentera.

– Jag har en känsla av att man gör det lite för stort. Man ser inte vad man kan göra med små medel i den dagliga verksamheten, säger IngBeth Larsson.

I Skolinspektionens rapport efterlyser alltså förskollärare redskap. Och enligt Carina Hall, undervisningsråd på Skolverket, kom samma signaler från förskolechefer och ansvariga på barn- och utbildningsförvaltningar.

– När vi var ute i kommunerna märkte vi att det fanns ett stort stödbehov just när det gäller läroplanens avsnitt om uppföljning, utvärdering och utveckling. Dessutom var det ett mer handfast stöd än de vanliga ”allmänna råden” som efterfrågades, berättar hon.

Skolverket beslöt därför att ge ut ett stödmaterial, ett slags ”friare” material som ändå faller väl in i läroplanens uppdrag. Det heter Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation.

Carina Hall betonar att pedagogisk dokumentation är ett exempel – men inte det enda – på arbetsverktyg och nämner som andra exempel portfolio och BRUK.

– Anledningen till att vi valde metoden pedagogisk dokumentation är att den bygger på vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet. Eftersom verktyget påverkar arbetssättet måste det vara vetenskapligt beprövat och förstås länkat till läroplanen, säger hon.

Begreppet pedagogisk dokumentation förknippas med Reggio Emilia. Carina Hall säger att pedagogisk dokumentation är ett verktyg som lyfts fram som ett exempel i förarbetet till läroplanen och skolagen, i förslaget Att erövra omvärlden. Däremot kan man inte sätta likhetstecken mellan pedagogisk dokumentation i Sverige och i den lilla italienska staden som begreppet härstammar ifrån.

– När förskolans läroplan skrevs första gången var det med influenser från Reggio Emilia, som till exempel då det gäller själva förhållningssättet och synen på barn. Men det är läroplanen som gäller i alla delar. Oavsett vilken pedagogik man arbetar efter – även om det råkar vara Reggio Emilia – måste man fråga sig om den är förenlig med läroplanen fullt ut.

Hon säger också att olika verktyg och metoder kan användas – men förhållningssättet som läroplanen uttrycker är inte förhandlingsbart.

Carina Hall berättar att det finns ett stort intresse för stödmaterialet och att det redan är inne på tredje svängen i tryckpressarna. Hennes förhoppning är att det ska hjälpa förskolorna med frågor som: Vad är det vi ska dokumentera? Hur blir det pedagogiskt? Hur får vi med barnen i arbetet?

Anna Palmer är lektori barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och den som är författare till Skolverkets stödmaterial.

– Pedagogisk dokumentation går ut på att uppmärksamma vad barn redan tänker och håller på med – och sedan utgå från det i det fortsatta arbetet, säger hon.

I arbetet följer man barnens pågående processer, dokumenterar dem och har det som utgångspunkt för planeringen. Om man arbetar med pedagogisk dokumentation kan det vara det enda verktyg som behövs för uppföljning, utvärdering och utveckling av verksamheten i enlighet med läroplanen, enligt Anna Palmer. En fördel är alltså att man inte behöver komplettera med andra verktyg.

– Annars är det ofta något man hör från förskolor, att det är många och olika verktyg hela tiden, säger hon.

Det är tänkt att stödmaterialet ska läsas gemensamt i arbetslaget och sedan diskuteras. Det kan inte användas isolerat – det hänger ihop med förhållningssätt, synen på barn, miljöer, arbetssätt, kunskapssyn – alla komponenter i motorn måste fungera.

Genom materialet kan man få hjälp med att ställa frågor som: Vad är det hos oss som saknas? Vad behöver vi för att gå vidare? Är det fler kameror för dokumentation, något i miljön – eller behöver vi ändra på något i vårt förhållningssätt?

Anna Palmer är själv förskollärare i grunden och talar av egen erfarenhet när hon säger:

– Jag vet ju själv att om det är några delar som haltar så funkar inte maskineriet. Och för att ”laga” de delarna måste man först få syn på dem.

Stödmaterialet är inte bara hennes egen ”uppfinning” utan ett koncentrat av den forskning och de böcker som skrivits om pedagogisk dokumentation.

Anna Palmer är välmedveten om vilka orosmoment som finns gällande arbetet med pedagogisk dokumentation. Ett av dem är vad som ska dokumenteras – är det verksamheten eller det enskilda barnet?

– Svaret är att det inte går att skilja de båda åt, det är ett ständigt växelspel. Om jag observerar det enskilda barnet, säger det ändå något om verksamheten eftersom barnet förhåller sig till den. Och om jag observerar verksamheten säger det ändå något om det enskilda barnet. De ska inte skiljas åt – de ska flätas samman i ett.

Hon drar ett exempel:
– Om man studerar en dokumentation av ett barn som skapar innovativa byggnader med tegelstenar, papprullar och kaplastavar i en konstruktionshörna, säger det något om just det barnets lärande och subjektskapande. Men det säger samtidigt väldigt mycket om verksamheten: vilket material pedagogerna har valt att införskaffa, hur hörnan är möblerad och vilket förhållningssätt som tycks råda i den dokumenterade situationen.

En annan frågasom brukar dyka upp är vad man ska titta på – för man kan förstås inte titta på allt samtidigt.

Anna Palmer menar att det gäller att begränsa sig och göra val – och ta med barnen i valen. Det går inte att sätta på sig till exempel ”mattehatten” och bara leta efter när barn gör matematik: Titta – de lär sig former av olika slag!

– Med små barn går inte ämnen att särskilja, allt ”läcker” och det ena går in i det andra. Matematik går in i naturvetenskap och övergår till fantasi … Barns lärande och lek är överskridande och många ämnesområden pågår samtidigt. Med pedagogisk dokumentation kan man följa barns lärande men att renodla ämnen går inte, säger hon.

Eftersom man också ska ta med barnen i valen är det inte säkert att det blir exakt det man tänkte från början.

– Samtidigt blir det väldigt spännande och roligt när det blir viktigt för barnen, säger Anna Palmer och kommer in på en av förhoppningarna med stödmaterialet: Att det trycker på vikten av barns delaktighet och hur man praktiskt kan gå till väga för att göra de mer delaktiga då det gäller att filma, fota, resonera, dokumentera – och göra val.

– Där tror jag verkligen att vi har en bit kvar, säger Anna Palmer.

Pedagogisk dokumentation gör det möjligt att följa barnens utveckling och lärande. Men även – och det är viktigt betonar Anna Palmer – de vuxnas utveckling och lärande.

Carina Hall bekräftar att det är i linje med Skolverkets tankar då det gäller systematiskt kvalitetsarbete.

– Det är inte meningen att man bara ska dokumentera barnen. Man ska titta på barnens lärande och utveckling i relation till vad förskolan erbjuder – och personalen är en del av förskolan. Därför måste man titta på vad de vuxna sänder ut för signaler, på samspelet mellan barn och vuxna, men även samspelet mellan de vuxna, säger hon.

I Skolinspektionens rapport framkommer tidsbrist som en svårighet då det gäller arbetet med dokumentation, utvärdering och uppföljning. Hur är det då med stödmaterialet som Skolverket lanserar – är det inte tidskrävande att sätta sig in i?

– Förskolans läroplan har hela tiden signalerat att man ska ha ett speciellt förhållningssätt, det är ingen nyhet. Men har man inte haft det tidigare kan det förstås bli jobbigt, då handlar det om en större omställning. Det samma gäller barnens delaktighet – det är inte heller något nytt. Men har man tidigare tänkt enligt läroplanen blir stödmaterialet ytterligare ett verktyg som kan underlätta, säger Carina Hall.

Några Facebook-röster:

”Dokumentera kan vi göra hur mycket som helst men pedagogisk dokumentation är den dokumentation som leder till att verksamheten går framåt, förändras. Dokumentation som leder till att tanken utmanas och vidgas …”

”Att dokumentera är att visa vad vi gör. Dokumentationen blir inte pedagogisk förrän vi reflekterar över den. Hur vet vi att vi vet det vi vet?”

”Begreppet pedagogisk dokumentation finns inte med i läroplanens mål och riktlinjer, står endast dokumentation.”

”Tycker också att det finns anledning att fundera över hur mycket tid vi lägger på dokumentation och varför vi gör det. Kan ibland tycka att allt dokumenterande hindrar oss att vara närvarande med barnen i nuet. För visst måste det vara så att det vi gör räknas och är viktigt även om vi inte har det på foto eller i portfolion?”

” … håller med om att vi måste fundera kring all den dokumentation som görs i förskolan. Mycket används inte ens av de bilder som tas eller filmer som filmas. Mer fokus på syftet med dokumentationen, färre bilder men med mer innehåll och tanke. Tänker också att en stor del av den reflektion som görs är tillsammans med barnen i barngruppen, även de måste ju vara delaktiga… det är ju deras intresse, nyfikenhet och lust att lära som vi vill fånga och väcka.”

Läs fler röster på: www.facebook.com/forskolan