Vid ett tillfälle för många, många år sedan trampade jag under en orienteringstävling i ett jordgetingbo. Efter den synnerligen otrevliga upplevelsen vet jag att när man använder sig av uttrycket ”att hamna i ett getingbo”, så överdriver man oftast rejält.Så jag skulle inte säga att vi är i ett sådant. Men lite argt och surrigt är det ändå på sina håll kring det som vårt tema handlar om denna gång. Ämnet är dokumentation, eller pedagogisk dokumentation som många säger.
Skolverket har gett ut ett stödmaterial Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation för att ge tips om hur man kan arbeta med sitt kvalitetsarbete.
Men – och det är här det surrar – att peka ut en viss modell riskerar att leda till en förenkling, som inte fungerar, menar kritikerna. Det krockar med förskolans helhetssyn. Att arbeta efter en mall gör att fokus hamnar på produkten i stället för på lärandet som är en process. En process som sker i samspel mellan barn och förskollärare.
Det surrar också kring själva begreppet ”pedagogisk dokumentation” – som härstammar från Reggio Emilia – även om det används av många andra i förskolevärlden. Men i läroplanen står det ”dokumentation”.
Kritikerna menar att Skolverket i och med stödmaterialet rekommenderar ett visst arbetssätt. Själva säger de att det här är en väg bland många vägar man kan gå för att stärka kvalitetsarbetet.
För det uppdraget har ju förskolorna fått, att jobba med kvaliteten, och dessutom ännu tydligare i och med det nya avsnittet i läroplanen om uppföljning, utvärdering och utveckling. Men hur gör man? Många förskolor efterfrågar tips, stöd och råd.
En bra utgångspunkt kan vara att inspireras av hur andra arbetar, i det här numret besöker vi tre förskolor och visar hur de jobbar och tänker kring dokumentation.
Hur går dina tankar kring dokumentation och kvalitetsarbete? Mejla oss eller skriv på vår Facebooksida.
En annan sak som det surrar en del kring är Skolinspektionens kritik av förskolorna, som vi tagit upp i det här numret och i förra. Skolinspektionen säger att förskolorna måste förbättra sig inom vissa områden. Hur ska det gå till? Det är inte precis en verksamhet som har några dolda resurser att trolla fram. På många håll upplever förskollärarna i stället att man redan går på knäna.
Det gäller att tänka att det ändå kan komma något gott ur detta. Om kraven är höga men inte alla lever upp till dem kan det bli en blåslampa i baken på kommunpolitikerna. Det går inte att driva förskolor med hög kvalitet med för lite resurser.
Här gäller det förstås att göra verksamheten tydlig utåt. Ju mer föräldrarna vet om vad förskolan ska vara – desto bättre krav kan de ställa på politikerna. Och småbarnsföräldrar är en stor och mycket viktig väljargrupp.
Så min uppmaning är: ta inte åt er personligen när ”brister” påtalas av myndigheter, medier eller allmänhet. Passa i stället på att utnyttja läget – kräv rimliga förutsättningar. Tid att planera och dokumentera, tid att se varje barn, tid att utveckla kvaliteten i den roliga, lärorika och trygga förskolan. Visa allt ni är så bra på – för föräldrar och politiker. Surra som getingar, vettja.