Vad kan förskollärare göra för att stötta maskrosbarn med svåra uppväxtvillkor? Brittiska Angie Hart är gästprofessor vid Mälardalens högskola och forskar om resiliens – motståndskraft - hos barn och unga.
– De generösa öppettiderna är häpnadsväckande, jag började nästan gråta när jag jämför med det engelska systemet, säger hon.
Angie Hart är forskarei social hälsa, psykoterapeut och mamma till tre adopterade barn med särskilda behov. Det var familjesituationen hemma som fick henne att börja forska kring begreppet resiliens – vad som skapar kraft att hantera olika svårigheter i livet.
– Att klara sig bra trots motgångar, sammanfattar Angie Hart.
Det kan handla om funktionsnedsättningar, fosterbarn, eller adopterade, barn till föräldrar med missbruk, svår psykisk eller fysisk sjukdom, eller barn som utsatts för övergrepp eller hot. I Sverige har man hittills framför allt forskat om resiliens hos flyktingbarn, enligt Angie Hart.
I forskarvärlden finns olika sätt att se på vad som skapar motståndskraft hos en människa. Det är en komplex debatt om arv och miljö. Vad barn föds med för egenskaper och vad miljön bidrar till att utveckla.
– Båda påverkar, men miljön är viktigare. Om ett barn har en väldigt låg inre motståndskraft blir omgivningen ännu mer betydelsefull. Det är där vi kan gripa in.
Det svenska ordet maskrosbarn visar också vad resiliens handlar om – någon som klarat sig bra i livet trots en svår uppväxt.
– Det finns barn som föds med extraordinär resiliens, som till exempel är utbildningsmässigt väldigt intelligenta. Vissa kommer göra bra ifrån sig, trots fruktansvärda villkor. Men de andra måste man försöka ingripa i miljön för och fundera över: vad kan vi göra nu för att stötta det här barnet, säger Angie Hart.
Något som resiliensforskningen tydligt visat är behovet av att ha en ”good adult”, en bra vuxen under lång tid i barns liv.
– Lärare inser inte alltid riktigt hur betydelsefulla de är. Ju större problem barnet har desto viktigare är lärarna, att ha en speciell relation med dem, säger Angie Hart.
Ett barn som har svårt att våga knyta an eller relatera till andra barn kan behöva en sorts nyckelperson bland vuxna, kanske en resursperson.
– Ett adopterat barn har ofta en orolig anknytning och behöver mycket stöd, de behöver ha bilder på sina föräldrar med sig, säger Angie Hart.
Något som hjälper många barn enligt resiliensforskningen är att utveckla en hobby eller ett intresse för något.
– Fokusera på att verkligen förstå: vad är den speciella begåvningen hos det här barnet? Ibland är folk generaliserande och förstår inte hur mycket det betyder för ett barn att få utveckla en särskild talang, vad det än är. Till exempel sjunga, odla, eller göra praktiska saker.
Det är bra dels för självkänslan och självförtroendet dels för det sociala kapitalet inför framtiden. Många utsatta barn har inga stora drömmar. Angie Hart berättar om en pojke som såg sig själv i fängelse inom en tioårsperiod. För att skapa en annan självbild behövs andra signaler från omgivningen. Angie Harts forskargrupp har utvecklat vad hon kallar ”resilient moves” eller resilient terapi – en sorts redskap för att kunna stötta utsatta barn genom små, stärkande vardagliga handlingar.
– Det är praktisk terapi i dess bredaste mening. En verktygslåda som vi kallar ”The Magic Box”, säger Angie Hart, med ett leende.
Hon hävdar att verktygen är desamma oavsett vilka svårigheter barnet mött. Det handlar mer om hur barnet och omgivningen utvecklas tillsammans, relationellt, än om att bygga självkänsla hos barnet som en isolerad individ.
Ofta sitter en lärare med föräldern och går igenom den ”magiska boxen” som en sorts verktyg där man identifierar styrkor och utvecklingsområden i mötet med barnet med frågor som:
– Vad finns där redan, vad fungerar och vad behöver vi arbeta med för det här barnet? Vad är möjligt, vad är praktiskt? Vad har jag själv för kunskap, vad är jag kapabel att arbeta med?
The Magic Box äruppdelad i olika kategorier som kan bockas av. En är ”basics” – basbehoven hos barnet som hem, trygghet, mat och sömn.
– Vad vet vi om det här barnets familjeliv? Kanske behövs ett hembesök och mer samarbete med föräldrarna, föreslår Angie Hart.
En annan kategori är ”belonging” – tillhörighet och anknytning – att känna att man har en plats i världen och goda relationer. Här har förskolans personal en särskild uppgift, enligt Angie Hart.
– Förskollärarna kan arbeta en och en med barnen, få en nära relation, men också hjälpa dem med sociala färdigheter.
Att väcka hopp, man målar upp situationer som lite bättre än de faktiskt är – med rosafärgade glasögon och att få barn att skratta är andra stärkande handlingar, enligt Angie Hart. Och att utveckla ansvarstagandet genom att lära barnen hjälpa till och hjälpa andra. En tredje del i verktygslådan är vikten av lärande och utbildning. En fjärde teknik kallas ”coping” – att bemästra och hantera situationer, vara modig, och acceptera gränser. En femte del i handlingsprogrammet betonar att barn kan behöva stöd att lära känna sitt inre jag.
Professorn förespråkar till sist några ädla förhållningssätt – ”noble truths” – i arbetet med utsatta barn: accepterande, bevarande, åtagande och rätt professionellt stöd. Det handlar dels om att acceptera barnet och situationen man är i just nu, dels om att ta reda på och bevara det som är positivt i barnets livshistoria. Begreppet åtagande är kontroversiellt, säger Angie Hart
– Något en förskollärare kan göra är att hålla kontakten med ett utsatt barn efter att det slutat förskolan, exempelvis genom att skicka gratulationskort på födelsedagen varje år. Ur ett professionellt perspektiv värjer sig många mot att engagera sig för mycket eller att ge mer uppmärksamhet åt vissa barn, men ur ett resiliensperspektiv är det viktigt, menar Angie Hart.
– Du kanske kan ta på dig att hålla kontakten med fem barn under ditt yrkesliv. Det kan göra en stor skillnad.