Diagnoser är ett instrument för sjukvården, inte för skolan, anser Arne Engström, docent i matematikdidaktik. Han är också kritisk mot själva ordet dyskalkyli.
Dyskalkyli är en gammal, inom specialpedagogiken föråldrad term, som dock fortfarande används av medicinskt inriktade forskare. Själva termen finns inte i de diagnosmanualer som används inom sjukvården. Det finns ingen konsensus bland forskare om hur begreppet ska definieras.
Arne Engström, som forskar i matematikdidaktik vid Karlstads universitet, menar också att diagnosen dyskalkyli inte har någon funktion för elevers rätt till särskilt stöd, om man har problem med matematiken.
– Läkaren gör en utredning, och kan ställa diagnosen specifik räknesvårighet. Diagnosen är som andra psykiatriska diagnoser en symtomdiagnos, det vill säga, den beskriver ett antal symtom som om de uppträder tillsammans föranleder en viss diagnos. I själva diagnosen finns ingen förklaring till svårigheterna. En elev som fått diagnosen specifik räknesvårighet enligt icd-10, har bara fått veta att han eller hon har svårt att räkna. Men det visste alla redan förut. Det finns ingen förklaring till vilka omständigheter som kan ligga bakom. Varför har eleven de här svårigheterna?
– Att vissa elever presterar lägre än andra elever ingår i den normala variationen. Vissa personer uppvisar en avvikelse, som man kan kalla matematikstörning. Men hur många av en befolkning som skulle ha en sådan störning finns det inga säkra uppgifter på, enligt Arne Engström.
– Den amerikanska diagnosmanualen dsm-iv anger en procent. Andra, till exempel Olof Magnes och min uppskattning i Medelstaprojektet, är att det kan röra sig om en halv procent. Problemet är att det inte finns någon riktig definition på vad matematiksvårigheter är för något. Olika studier använder olika definitioner.
Arne Engström menar att diagnoserna används på olika sätt. Men syftet tycks mest vara att skolorna ska få extra resurser till undervisningen.
– De diagnoser som finns i dag säger inget annat än att eleven har svårt att räkna.
För skolans del är det här rätt oväsentligt, anser Arne Engström.
– Det finns ingen rättslig reglering som ger eleven rätt till särskilt stöd utifrån en sådan här diagnos. Och att eleven har räknesvårigheter är uppenbart, det behöver man inte leta efter.
Det stora problemet, menar han, är om man överför ett medicinskt synsätt in i skolans värld.
– Skolan är inget annex till ett sjukhus. I stället för att betrakta det som en sjukdom och leta fel hos eleven som presterar väldigt svagt i räkning, bör man betrakta det som ett pedagogiskt problem och jobba med att utveckla de pedagogiska metoderna.